Ett riktigt ordentligt friluftsliv är relativt. Det beror på hur man spånar och fantiserar. Nu kanske jag har kört fast, men det får väl förlåtas mig eftersom det är svårt med uppslagen att skriva om. Hur ska jag fortsätta? Kan jag tänka på min militärtjänst undere året 1971? Då var jag i det i det kalla Luleå i Norrbotten med ett friställande som kontorsvaktmästare från AB Gösta Bäckström, med elektronikkomponenter som syssla. Jag var förstås bekymrad över militärtrjänsten, men tycker att den får betraktas som friluftsliv, eftersom man för det mesta slappade utan något speciellt att göra. Man åkte lite skidor på förmiddagarna med kulspruta på magen, för att förbereda sig på försvar av riket. På eftermiddagarna sköt man prick på måltavlor några timmar, och sen var det ledigt resten av dan. Den friska luften och kylan gjorde att jag klarade av att avsluta min rökbegär, så jag får väl relatera det till lumpen, militärtjänsten.

Det verkar svårt med flickvänner i lumpen, man har väl egentligen lite för ont om pengar för att vara begärlig för damerna. Däremot när jag som ung på fritiden spelade teater under mina arbeten, hade jag nog kunnat få fru och barn. Jag hade en hel del tjejkompisar som jag struntade i att närmare uppvakta. Före militärtjänsten spelade jag som sagt teater, men misslyckades bli antagen till teaterhögskolan, på den tiden statens skola för scenisk utbildning. Tjejerna tyckte nog det var romantiskt med skådespeleri, men jag nöjde mig med att vara ute med någon ibland i naturen. Då före lumpen rökte jag ju också, och hade redan på den tiden intresse av naturen så rökbegäret och naturrelateringen fixade bort närmare intresse för damerna. Naturen har jag aldrig kunnat få undan från mitt liv. Jag älskar den svenska naturen, även om jag normalt sett nöjer mig med att ta några promenader om dagarna. Får hoppas jag kan fortsätta med mitt egentligen vaga men älskade friluftsliv.

Natur kan faktiskt älskas även om man inte relaterar flagrant till den. Det går att beundra den just för att den finns och som sagt tänka sig att leva ett djupare friluftsliv. Sverige är fantastiskt att leva i, och beundra för sin sociala trygghet och fina natur. På ålderns höst funderar jag ibland på att leva ett djupare friluftsliv. Men det blir egentligen aldrig för sent. För en fem sex år sen hade jag en rejäl cykel med cirka tio växlar, och var ute ofta i naturen och hojade. Jag måste nu försöka skärpa mig, och återigen komma igång med naturrelateringen, så mår jag förmodligen riktigt bra. Friluftslivet kommer förmodligen mer igång för mig när jag har tagit den fjärde sprutan mot fästingsjukan tbe. Då blir man mer motiverad att vara ute när man vågar vara ute obehindrat. Egentligen har jag väl vissa psykiska syndrom när jag för det resonemanget. Man bör väl antagligen obehindrat kunna vara ute i naturen. Jag är rädd att bli ökänd för mitt enstöringsliv, men har vant mig vid det. Folk ser mig antagligen om dagarna under mina ensamma promenader, men jag går ändå på en och annan träff med folk.
Friluftsliv kan man också spåna om och tänka sig älskligt. Jag ser på träden när jag går till min syssla skrivandet, samt när jag handlar. Faktiskt älskar jag träden även om jag förmodligen är allergisk mot dom och får snyta mig hela tiden. Under militärtjänsten upplevde jag den som riktigt rejäl friluftsliv i det snöiga och skogiga Luleå. Även om friluftslivet på F21 också bestod av vissa vedermödor med omkullåkningarna på skidorna i början av tjänsten så vande man sig vid det hela, och trivdes.

Man funderar ibland på att plugga friluftsliv, och lära sig ännu mer att fördjupa sig i naturen. Finns det några kurser om djur och natur förutom biologi vid högskolorna och veterinärutbildningarna? Åldern har ju dock sprungit iväg med mig så det börjar väl antagligen bli dags att lugna friluftsintresset. Vad gör man med friluftsintresset när man blir gammal? Frågan brukar väl antagligen inte folk ställa men nån gång ska väl vara den första.
Hur ska fritiden fortsätta som riktigt gammal? Man får väl hoppas på att få behålla hälsan så länge som möjligt. Det går ju också att träna även på ålderns höst. En psykisk fråga är det ju. Ett rejält friluftsliv kan man dock fundera på. Det leder ju till träningsvärk om man överjobbar sin fysik med att sporta. Fysiken eller kroppsfunktionerna orkar ju mindre bra med en stigande ålder. Men egentligen är det frestande att ta initiativ med att fortsätta att stimulera sitt tränande för ett bra friluftsliv. Man är trött på morgnarna när man är gammal men när sommaren och sommartiden kommer blir man piggare. Det gäller också att inte ge upp friluftslivet. Egentligen handlar det om att man passar för det, och det hör till den mänskliga varelsen. Dock blir man väl till slut för gammal för att kämpa och är frestad att ge upp funktionerna. Men det är ju ett modernt samhälle vi lever i och då ställer ju samhället upp för en så man får stöd i alla väder. Nu har det väl dock blivit dags att sluta den här funderingen om friluftsliv.