En dag i tidig höst, september hade Ola upptäckt ett utslag på ryggen. Det var ju väldigt svårt att se, men av en slump kom han på att han hade det. Han som var nervöst lagd, bestämde sig för att det var säkrast att gå till vårdcentralen. Tid beställdes och han var otålig innan han kom dit. Han fick stå ut med att vänta en hel vecka vecka innan han fick tid. Oro för sjukdomen hade nämligen uttryckts av honom, men på vårdcentralen trodde man redan per telefon att det nog bara var något vanligt. Veckan gick och han blev nervösare och nervösare. Till slut gick han till apoteket och frågade om råd men där sa man att man tyvärr inte kunde hjälpa honom. Oron övergick i ursinne över att inte få någon hjälp. Det blev frestande att ordna någon form av protest mot samhällets likgiltighet mot honom. Men vad skulle han göra? Han funderade på att försöka att ta kontakt med andra missnöjda personer för att få stöd. En annonsering gjordes i lokalpressen i Kristianstad där han bodde, om det möjligen fanns lättsinnigt behandlade andra personer som ville protestera mot samhället.

Ola tyckte på sätt och vis när dan för vårdcentralbesöket kom, att det var lite genant om blemman var ett vanligt födelsemärke, men gick väl dit ändå. Doktorn skrattade åt honom, men frågade om han hade dåliga nerver, eftersom det bara som Åke sa var ett vanligt födelsemärke. Ola blev upprörd över läkarens skrattsalva och kontaktade Kristianstads lasarett för att klaga på den lokala vårdcentralen. Där brydde man sig dock inte om honom, utan tyckte att han hade gjort ett onödigt besök på vårdcentralen. Ola började fundera på om han kanske hade dåliga nerver, men tyckte att han hade klarat av att göra sin militärtjänst, så det borde väl då inte vara så. Men egentligen var han dåligt utbildad och hade bara grundskola, och tänkte att han kanske skulle utbilda sig ytterligare. Det fanns dock ett aber med att börja plugga, och det var att han hade hunnit fylla fyrtio år. Man fick ju bara studiemedel fram tills man fyller fyrtioåtta år, och det skulle ju ta tre år enbart för att läsa in gymnasiet.

Egentligen hade han ju också ett ganska trivsamt jobb som receptionist på ett byggnadsbolag, som sysslade med en hel del reparationer. Även om det var lågavlönat hade han vant sig vid att inte ha så stora utgifter. Bodde helt enkelt i bostadsbristens tid i en enrumslägenhet med låg hyra. Var vidare sparsam med små matkostnader och inte något nöjesliv alls. Egentligen var han lite generad över att inte vara lite mera karriärlysten, och hade ju en pappa som nu sjuttio år gammal som ung hade blivit civilingenjör i datologi. Fadern hade i alla fall till vissa delar hjälpt honom med att kosta på sig och installera en rejäl datautrustning med mobiltelefoni, när han ju inte hade just något annat att roa sig med. Ola var ledsen över att modern var död redan sextio år gammal och saknade henne. Det visade sig att Ola trots allt inte helt kunde släppa tanken på att drabbas av någon allvarlig sjukdom, så han oroade sig hos farsan.

Fadern Einar tyckte då att han faktiskt led av svaga nerver, och skällde också på honom för att han inte hade vidareutbildat sig efter grundskolan. Då blev han upprörd, och svarade far med att man också kunde vara lycklig med ett vanligt kneg utan karriär som mål. Einar ansåg honom i det svarsmålet omogen, och sa att han skulle ju också nu hinna med att läsa in det tekniska gymnasiet även om det kanske blev lite sent. Han tillsades att han ju skulle efter en sån utbildning, kunna även om det var svårt att få jobb som ingenjör, kunna bli uppfinnare. Ola sa då till farsan att han inte var det minsta karriärlysten, och egentligen trodde på den kristna tron och att man borde ställa upp för varandra. Pengar sparades av honom för att skänka till svältande barn i U-länder, och egentligen borde fadern gammal och högavlönad som han hade varit, fundera på om han inte skulle göra samma sak. Einar tyckte i det läget att Ola inte riktigt tänkte sig för, och skulle ju exempelvis kunna kosta på sig en körkortsutbildning och köpa bil för sitt sparkapital. Det blev faktiskt i varje fall aktuellt att börja jobba hårdare för att kanske skaffa sig fru genom att börja resa. Farsan fick veta av Ola att han även om han hade ställt upp en hel del för honom tidigare, kunde han ju nu sluta med att lägga aspekter på hans liv.