sången är evig

Nr 4/2019
text LEIF KÄLLBERG
 
En gång när sången var evig tröstade sig Hildur med abstraktionens fasor. Hon var nämligen van vid Otto som nästan varje dag spånade med medvetna abstrakta begrepp för att få grepp om henne. 
   Vad var hans mål? Otto tyckte att den grammofonskiva Hildur givit ut egentligen var en abstrakt företeelse. Skivan hade legat i träda ett helt år men nu blev den ihågkommen av en fackidiot på internet. Det var Esmeralda tjugosex år gammal som hade köpt ny dator. Egentligen hade hon varit fackidiot fem år, men inte haft råd att hålla sig med egen dator. Utan istället hade hon tagit ett eget jobb för att försörja sig och köpt datorn. Hon blev begeistrad över Hildurs skiva och rekommenderade den vitt och brett i de akademiska kretsarna. Skivan var givetvis med Hildurs begrepp en ganska bra och stark abstrakt företeelse. Hildur hade spårat ur tyckte Otto i och med grammofonskivan. Den handlade också mycket riktigt om ett helt nyskapande modersmål. Man måste uppleva det i och med avlyssningen av skivan. Esmeralda skrattade ut Otto som hon tyckte hade i stort sett funkat halvkriminellt mot Hildur. För egentligen var ju som hon såg det Hildur en lättledd kvinna, som man lätt kunde få dit man ville, den här gången skivan.
 

Hildur själv var generad och skämdes också lite grann för den spektakulära sången, genansen, skivan. Efter några månader när Esmeralda vant sig vid grammofonspektaklet fick också hon lust att bli ett nummer större, som Hildur. Otto hade också vant sig mera vid Hildur, och ville egentligen få ett stall med grammofonsångare i och med Esmeraldas intresse. Otto tänkte sig att hålla sig med ganska många sångare för att försörja sig. Hittills hade nämligen Otto levt på socialbidrag, med några misslyckade försök att sjukskriva sig. Skulle inte han, driftig som han var kunna lyckas leva på ett rejält stall med artister, i först hand kompositörer och sångare. Han annonserade i Dagens Nyheter efter självständigt folk som kunde sjunga, kanske också komponera. Då fick han hotfulla telefonsamtal som såg honom som hallick som nog också kunde hålla sig med manliga prostituerade. Otto polisanmälde saken eftersom det ju var ett modernt samhälle man levde i där man fick vänja sig vid att hålla sig a jour med diverse up to date företeelser.

 

Esmeralda gjorde slag i saken och utvecklade sitt intresse till att börja på teaterskola, Alexander Nilssons teaterakademi. Eftersom hon i första hand inte hade Hildurs sångröst vande hon sig där att testa på att söka till teaterhögskolan, Hon fick ganska mycket beröm av Alexander Nilsson för intensivt och realistiskt spel. Men teaterhögskolan visade sig att vara omöjligt att komma in på. Hon sökte tre år i rad, men sprack i första provet. Otto tog då kuggad på att få svar på sin annonsering, varje vår tre år, också han i rad, och bestämde sig för att demonstrera utanför teaterhögskolan genom att sätta sig på huk, och dra ned byxorna. Men Esmeralda ville då inte ha stöd på det fullt så spektakulära sättet. Teaterhögskolan nonchalerade helt enkelt Otto och demonstrationen, och polisen kom till honom och hans maktlystnad i och med hukningen. Otto ville emellertid inte helt ge upp tanken på karriär för sig och hans artister. Han hade ju också nu så småningom fått ihop fem stycken skådespelare och sångare. Han var just och visade sig vara långt ifrån hallickstadiet utan jobbade och slet som soparbetare. Det jobbet var ju ganska bra betalt även om det var otrevligt. Det tänkta stallet för Otto med stallet artister blev alltså som extraknäck.

 

Otto lyckades faktiskt med de radikala statuslösa kretsarna också slå sig fram med sina fem artister som också faktiskt liksom han var radikala och underhöll allt mer. Även om det i stort sett bara var Hildur, som sjöng ville folk, publiken ha en radikal regering och hoppades att den möjligheten växte till sig med de satirer Ottos artister framförde. Otto kunde emellertid inte förlåtas av teaterhögskolan som dock inte vågade sig på för vidlyftiga protester mot hans och hans artisters uppträdanden. Otto ville dock efter de tre åren som Esmeralda misslyckats bli antagen vid scenskolan faktiskt byta ort till Göteborg från sitt från början älskade Stockholm. Sagt och gjort. Han nöjde sig med en andrahandslägenhet i Göteborgs centrum och saknade först sitt artiststall. Men han var ju fortfarande ganska ung blott bara trettiofem år fyllda och började helt enkelt ansöka om studiemedel för att börja på komvux och satsa på att bli högskolebehörig. Han ville alltså inte helt ge upp karriären, men träffade då en tjugofem år gammal mannekäng och fick ett förhållande med henne. De fem artister han lämnat blev först osams med honom eftersom de tyckte att han lovat dom guld och gröna skogar i och med satsningen på dom. Sen bestämde de sig för att i samråd med honom ta ett banklån och sätta upp en musical på stora scenen i Göteborg. Det blev glada änkan även om de inte hade nån artist med bra sångröst. Man satte då upp en satir alltså operetten. Man spelade på premiären och fick faktiskt storartade recensioner. Publiken kom i stort antal och man spelade från Maj till oktober. Stockholmarna hade fått sig en läxa tyckte Otto och började också komvux för att klara av högskolebehörigheten. Han kämpade tre år, och lyckades i och med det, tyckte hans bekanta och han själv vara lyckad i karriären.


Kommentarer

KOMMENTERA ARTIKELN HÄR

Namn

Kommentar

RSS 2.0