Johan tittade upp i taket. Han reste på sig långsamt. Han tittade på en bild på sig själv och en leende kvinna. Sara Svensson 1974-2013. En ring låg vid bilden. Han tog på sig arbetskläderna. Solen började gå ner över staden. Den lilla byn Queensland skulle aldrig bli sig riktigt lik. Han satte sig i sin bil och började köra. Inom kort var han på sin arbetsplats. Han jobbade på stadens polisstation. Han klädde om till sin polisuniform. Han undrade lite över sin arbetsdag. Han satte sig ner och småpratade med sina kollegor. De undrade hur han mådde efter sin frus bortgång. Bra, svarade han även om det var en lögn. Han fick ett anrop. Det var vandalisering på en kyrkogård. Han suckade, säkerligen borgmästarens snorungar som är ute igen. Så han satte sig i sin patrullbil. Han körde iväg. Det var ändå en djävulskt kuslig natt. Och kusligare skulle det bli. För som han närmade sig kyrkogården så var det kolsvart. Så det var enbart lysena från bilen som gjorde att han inte krockade med stenmuren runt kyrkogården. Så han fick använda ficklampan så det lös upp. Han blev förvånad när istället för hasande steg och spya så var det gråt han hörde. Han tittade sig omkring. Han kunde se människor vandra runt. De var alla täckta av jord. Han tittade sig omkring. Det var stora jordgropar vid några gravar. Polisen, stig fram sa han.
   De började närma sig honom långsamt. Samtliga var täckta av jord. Han märkte att en av dem haltade och hade ett blödande knä. Så han anropade efter förstärkning och en ambulans. Så efter ett tag så var hans kollega Sam och en ambulans på plats. De tog in den skadade i ambulansen och körde iväg. Vi tog fram våra ritblock. Vi försökte få fram deras namn. Men inget sammanhängande gick att få från dem. Så de fick alla filtar så de hade något på sig. De sattes sedan i deras patrullbilar. De blev alla tagna till polisstationen för att få jorden bortspolad. De såg alla bättre ut rena.

 

Men deras förvirring var kvar. Så ingen visste vad de skulle göra med dem. Nästa dag så fick kyrkorådet reda till groparna med jord. Men deras nackhår reste sig. För de kunde se ner till gravarna men de var öppna och tomma. Så de fick grävas upp helt. Men samtliga var tomma. En vrede spred sig i byn. Då det troligaste var att det var likplundrare som varit där. De förvirrade människorna hade ingen gått ut om. Men Johan och hans kollegor var ändå rätt handfallna. Som han pratade med en journalist fick han ett anrop. Han skulle in till stationen. För de människorna hade börjat prata. Mest bara osammanhängande ord. Men hans kollegor tog in varsin person i ett enskilt rum. Han kunde inte förstå alls vad som hänt. Kunde de döda kommit tillbaka? Det enda hans kollegor kunde få fram var deras första namn. Sara, Samuel Peter, Charles, Otto. Johan satte sig ner med Otto. Minns du något? Jag somnade, nu är jag här. Ok minns du var du somnade? Hemma, hemma sa Otto som han oroligt tittade ner i golvet. Hans ögon spärrades upp. Jag måste hitta min bror! Min bror! Han reste sig snabbt upp och försökte springa. Johan slängde sig upp och höll fast honom. Jag kan prata med din bror. Då lugnade sig Otto lite och satte sig igen. Han tog fram ritblocket. Vad heter din bror ? August sa Otto. Ok var bor August? Jag minns inte gatans namn. Pa pa papper sa han med skakande händer. Johan gav han papper och penna. Han började teckna något. Johan förstod först inte vad det var. Men det såg ut som två män som höll om varandra. Han pekade på ena mannen. Ja jag sa han och pekade. Bror sa han och pekade på mannen bredvid. Johan kisade med ögonen och tittade. Det var en mycket gammal man med rynkor och mustasch. Den mannen såg bekant ut. Efter en stund kom han på vem det var. Den mannen bodde ju precis nedanför gatan där han själv bodde. Ok, jag pratar med din bror först sa Johan till mannen. Ok sa Otto. Om han mår bra så kör jag hit honom, jag svär sa Johan.

 

Han satte sig i bilen och körde iväg. Han stod parkerade utanför Augusts hus. Han tvekade en lång stund att knacka på. Men tog mod till sig. Så han knackade till slut på dörren. Han hoppades innerst inne att ingen var hemma. Men dörren öppnades långsamt. Bakom den stod en kvinna i sjukhuskläder och tittade på honom. Ja? Sa hon. Johan Eriksen polisen. Bor en man vid namn August här? Vem är det, hördes en gammal man ropa. En man från polisen sa kvinnan. Släpp in honom då sa mannen. Ja denna vägen då sa kvinnan och ledde honom genom en lång korridor. Väggarna var pyntade med djurtroféer. Han leddes in i ett litet rum där en gammal låg på en säng. Jag är väl inte knipa sa mannen och skrattade lite?. Nej då sa Johan . Jag vill bara prata lite sa han. Ok sa mannen och reste sig upp. Kom och sitt sa han och pekade på ett bord. Tack så mycket sa Johan. Sandy, två glas konjak! Sa mannen. Så hon kom snabbt in med två glas och en flaska. Mannen hällde upp till sig själv. Men när han sträckte sig efter johans glas så satte Johan handen för. Jag kan inte dricka för jag kör. Ett glas sa mannen det är oartigt annars. Ok ett glas då sa Johan. Han drack den söta drycken. Så vad ville du prata om? Känner du en man som heter Otto?. Nja jag kände en som hette det. Min bror hade det namnet. Men han gick bort för länge sedan sa han. Kan du beskriva honom sa Johan. Tja han var snäll omtänksam Vi bodde här, han var min bästa vän. Fan, jag saknar honom än idag. Mannen började gråta lite. Förlåt jag menade inte att göra dig upprörd. Det är ok sa mannen och torkade tårarna med handen. Kan jag snälla få se en bild på honom. Javisst sa August. Han tog fram en bild från en bokhylla. Han visade en svartvit bild på två män. En av männen var också identisk till den förvirrade mannen. Den var identisk till den som den förvirrade mannen ritat. Det är jag sa August och pekade på mannen till vänster. Det är Otto till höger. Orkar du berätta hur han gick bort?. Han dog i sömnen han fick en hjärnblödning. Nu blev Johan rädd. Mår du bra sa August, du ser blek ut. Jodå jag mår bra jag jobbar bara med fallet om de vandaliserade gravarna. Ja jag hörde om det på nyheterna. Det hände faktiskt på samma kyrkogård där Otto ligger. Vänta lite nu...

 

fortsättning i nästa nr...