Han vaknade upp och mådde förhållandevis väl för en gångs skull; arbetet var långt ur sinnet och han andades morgonluften friskt alltmedan han puffade på cigaretten. Skyn var molnfri och solen sken härligt skönt, vinden fläktade fritt och de få blad som förblev kvar på träden dansade däri alltmedan grenarna svajade i takt. Det framstod honom besynnerligt att man kunde måla ett träd till stor estetisk effekt, men att skriva – beskriva det – var bara en liten liten komponent av att skapa ett skrivet verk. Det fanns ingen helhet däri, ingen finalitet. Han tände en till cigarett – det var en ful vana.

Väl inomhus slog han på en kanna kaffe; han hade närmast en mekanisk precision i riten, som han så ofta hade utfört, och medan det puttrade på läste han nyheterna, som han så ofta gjorde. När allt kom omkring var det en rätt egendomlig lins att betrakta omvärlden ur, som om alla dess eländigheter hade destillerats ner till en lista rubriker. Han visste inte riktigt om det gick att göra sig klok på världen, eller om det bara var en villfarelse; det besynnerliga med kontrollbehovet är ju faktumet att det i sig är en källa till vanmakt, ödet smider egna planer oavsett. Med kaffet avklarat fyllde han sin kopp och slog sig ner för att dricka.

Inför badrumsspegeln granskade han den vedervärdiga massan som utgjorde hans kropp: Det var en osedvanlig blandning av sträckmärken, ärr, och lös hud som fördolde hans sanna skepnad – om ändock det var vad den var, smärtade inte faktumet honom än mindre. Med duschen avklarad var han än en gång redo för jobbet, och han skattade sig lycklig i att ha fått lov att spendera morgonen i relativ okunskap om dess ständiga annalkande. Nu var det han själv som stod på menyn, och vilken pärs det var att försöka utnyttja.

Det var någonting fundamentalt smaklöst i det autobiografiska skrivandet, i det att sanningens skönhet inte nödvändigtvis var kompatibel med konstens:- Dilemmat emellan att förhärliga och ljuga, vilket var fult, eller skriva sanning och tillintetgöra pretentionen av att skriva i ändamålet för ett högre ideal – däri vilade konflikten. Sedermera var ju faktumet som sådant att folket helst inte trodde på en sanning som verkade för bra för att vara sann, och till den effekten blev ett givet sant konstaterande bara sant ifall det var ytterst banalt; vilket då naturligtvis presenterade problemet att det fanns föga anledning till att hävda något som säkerligen skulle upplevas vara sant. Säkerligen var poängen med författandet att vidga perspektivet på möjligheten – att skriva en sanning som var för befängd för att tro på var att göra motsatsen. Och för allt vad det var värt var han en fundamentalt tråkig människa.

Det hela hade ju så klart börjat med födseln, och så var det tiden med krossade tallrikar och hetska argument, skilsmässan och flytten, styvfar och bilresan, övervikten och den första misslyckade kärleken, kapandet av tummen, elstöten, avhoppet från högstadiet, den misslyckade gymnasiegången, KBT:n och fas 3, fetman, hypotyreos och diagnosen, träningen och viktförlusten, missbruket och kärleksförsöket, depressionen och isolationen; förlusten av vännerna, flytten, alienerandet från familjen – visst fanns det ämnen att skriva om, men vilka var egentligen värdiga nog? Det började med X, ledde till Y, och slutade med Z – var och en för sig var en historia i egen rätt, men vilken var sensmoralen? Vad definierade människan? Om livet var ett mått på eländen att genomgå, hade han säkerligen erhållit sin andel av mätningen, men att blotta sig på pappret så som om det var allting han var – visst vore det fult?

Där hade han genomgått vad han hade gått igenom, och det enbart till effekten av bister insikt och ordlösa papper. Vad mer hade han strävat efter än att inte bli definierad av det– att inte ens bli karaktäriserad av vad han gjorde. Och likväl fann han att summan av sin varelse inte inbegrep mer än så. Fåfäng är strävan i ödets spegelbild. Det smärtade honom att inse att för allt av vad han hade försökt att åstadkomma, hade det enbart varit till effekten av att resultera i att det som han försökt att undvika istället inträffat. Med allt sagt och gjort tycktes det inte finnas mycket mer än ironin kvar. Dagen rörde sig mot sitt slut och han fann sig förbryllad över kaskaden av minnesbilder som vällde in. Det var liksom om han funnit sig ett halvt ark papper. Det kändes nästan som ett hån hur han själv krympte i dess skugga, men för vad det var värt var det ett passande avslut. Nästa dag började helgen, och han hade inga planer. Det var sällan han hade planer.