Ledare

Nr 1/2019
text KENNETH SVENSSON
målning CHRISTINA ERICSSON
 
Hur var det allt började? Sitter vi alla i en bräcklig farkost som far fram med
dåligt putsade backspeglar? Var det verkligen bättre förr? Vad ska bli bättre imorgon?  

 Presspunkten är en del av ett större sammanhang. Läs om en av pionjärerna,

Leif Bohman, som summerar delar av sin 22-åriga resa i socialpsykiatrins tjänst.

Jag börjar inse att de livs levande historiebärarna i vår organisation blir färre och färre.
 Visst går vi väl mot ljusare tider, det vänder ju inte förräns vid midsommar.


leif bohman slutar

Nr 1/2019
 
Onsdagen den 6 februari blev han avtackad på Träffpunkten. Då var det öppet hus och Leif bjöd på kroppkakor. Lite dubbelbottnat blev han kallad Min dyre vän av den förste nämndordförande. Med rötter och fötter i fotbollsskor har Leif varit en självklarhet i skapandet av Karlskrona kommunpsykiatri. 22 år går fort. Här berättar han lite om vad han ser i sin backspegel.
 
 
Jag sökte jag en tjänst som projektledare, tanken var att skapa meningsfull sysselsättning. Jag började 1 mars 96. Då hade psykiatrireformen precis dragit igång Jag hade hållit på med det lite inom Landstinget, drivit lite kiosker och så. Just för att de som ofta blev återinlagda skulle hitta ett annat sätt att bryta isoleringen. När jag fick jobbet hamnade jag på ett kontor fullt med trasiga möbler. ”Här kan du va Leif”. Det fanns ingen stol så jag satte mig på ett bord, minns jag. Stängde dörren och så tänkte jag; meningsfull sysselsättning, vad fan har jag gjort? Det är ju olika för varje individ. Varje individ har ju sin uppfattning om vad som är meningsfullt. Ska man bara få komma in och önska, jag vill göra det? Eller ska vi ha någon linje i det. Jag vet ju inte vad folk tycker är meningsfullt. I den stunden tänkte jag. - Nu måste jag vara ödmjuk. De ville att jag egentligen skulle starta någonting som hette Arbetets hus. Det var så i projektbeskrivningen. Ett hus som skulle vara öppet för de med någon form av psykisk funktionsnedsättning. Det inrymma allt från arbetsplatser, möteslokal m.m. Men den tanken lämnade jag ganska snabbt. För jag ville inte att det skulle bli ett utmejslat ställe för personer med psykisk funktionsnedsättning. Istället ville jag satsa på små enheter ute i samhället. Och då blev det lite naturligt på den tiden att man valde något som hade med arbetslinjen att göra. Det är så förknippat med ens identitet, det där med arbete. Alltså, träffar man folk på stan så är det två frågor. Hur är det? och Vad gör du? Och då är det rätt gott att säga, jag jobbar på bilrekonditonering eller en kiosk eller liknande. 

 Tyvärr är vi så förknippade med vad vi jobbar med. Jag märker ju det nu när folk frågar mig. Ja, vad ska du göra nu?
– Ja vet inte! Då ser jag nästan hur de tittar... Vet inte om det är skrämmande eller provocerande eller vad det är. Det är klart, jag hade gärna velat veta vad jag ska göra sen. Och jag har nog börjat lära mig hantera det. Jag har jätte tillförsikt för framtiden. Frågan är hur långt jag ska pendla? Jag är för tillfället lite färdig i denna kommun.

 

Det första som hände rent konkret var att jag tog med mig kiosken som vi drev i Hässlegården, den tog jag med mig från Landstinget. Så hade vi något i alla fall. Jag hade lite tur också, snubblade på en del grejer. Försökte få till ett samarbete med den traditionella daglig verksamheten men de var inte så sugna att befatta sig med vår grupp. Och i arbetsmarknadsenheten, som var stor på den tiden, försökte jag också nässla mig in i. Men de tyckte ”stick hem och skaffa dig lite fler miljoner i budget först”. Vi startade med folk som var halvtidssjukskrivna eller hade lönebidrag på olika sätt. Jag tror vi hade totalt en miljon i budget, skulle ju räcka till löner med. Då hade man visserligen inte samma löner som nu. Och vi måste ju ha pengar att hyra hus för. Som sagt det började med kiosken sen tillkom Bilvården och därefter Mjölnarholmen. Sen startade vi Kassans café. Ja det rullade på.
 

Hade tänkt börja med att starta upp Träffpunkten, men förs 98 hitta vi lämplig lokal. Jag ville att det skulle ligga centralt, bra bussförbindelse osv. Så vi charmade Arbetsmarknadsenheten som hjälpt oss att bygga om lite. Trodde det skulle bli ett jävla liv när vi ville ta en del av lekplatsen i anspråk till uteplats. Vi räknade med protester när vi halverade lekplatsen, men vi hörde inte ett ljud.

 

   Som sagt, vi hade ju inte så stor lönebudget. Samtidigt som jag ville att Träffpunkten skulle kunna vara öppet 365 dagar om året. Man skulle kunna lita på att TP är öppet, inte dygnet runt men i alla fall varje dag. Men vi hade fan inte personal till det. Så då delade jag ut några nycklar.
 

Jag tyckte det var ett bra sätt. För folk trodde även på den tiden att, om man har psykiatriska besvär så var man inte så pålitlig. Det var också ett sätt att liksom demonstrera att det här är inte vårt/mitt hus utan det är besökarnas. Varför skulle man förstöra något som är till för en själv. Det har alltid varit lugn på TP tycker jag. RSMH fick nyckel och en del de personer som alltid kom. Det var gott att ge en nyckel till den som alltid var här vid halv åtta, som startade upp dagen och gjorde kaffe till de andra. Sen var det lite kvällsgrupper, det har väl minskat nu. Då hade också det mobila teamet större del i öppning och stängning. Så ett tiotal nycklar var i omlopp. Men ni kan ana hur en det domedagsprofeter pratade om Träffpunkten.

 

I början var det två kvinnor som jobbade på TP. Det var kanske inte så mycket aktiviteter men de var oerhört välkomnande och omfamnande. Säkert en härlig känsla för många. Och det är väl fortfarande så att är väldigt olika i hur man nyttjar TP. En del individer kommer bara på festerna, en del startar upp dagen på TP. Och det är ju bra det med, då ser man ju inte alltid samma människor. En tanke om att de som kommer till TP, både personal och besökare, är här på lika villkor men i olika roller.

 

Vi byggde ju kanoter med. Det var en besökare här som var mycktet ute och paddlade. Han hade kontakt med en man som byggde kajaker på Öland. Så han och jag åkte upp till Öland och träffade den här Kajakbyggaren med egen ritning. Vi anställde honom en månad. Så han fick bo på Träffpunkten på nätterna. På dagarna lärde han 3-4 personer och en hand-
ledare hantverket. Det blev oerhörda skönheter. Alla som bygge fick köpa loss sin kajak för materialkostnad. Sen visade det sig att när mentorn åkte hem till Öland så ville han ha provision på varje byggd kajak. Så vi fick ändra ritningen, höja fören så att det blev en mer utpräglad havskajak. Då blev det vår egna ritning och kunde börja producera. Det är jättemånga idag som har sina kajaker. Det hela är ju sprunget ur en besökares idé om att detta skulle jag vilja göra.

 

Likadant när vi öppnade Café Adler. Då fick vi inte göra reklam. Man får ju inte det när med kommundrivna verksamheter. Fick inte ens ha en liten skylt. Då kom vi på det geniala. Vi gjorde jätteräkmackor och sålde dom kanonbilligt. Det spred sig! Det blev problem, det kunde vara 100 meter kö vid lunchtid. Så då fick bli lite dyrare och minskade köerna. Hela grejen var lite skoj. Det var nån politiker som reagerade på detta. Så det ringde till och med någon journalist som undrade om vi inte höll på med osund konkurrens. Jag försökte ju försvara det här förstås. Men han återkom dagen efter. Då hade han ringt en krögare i stan som då hade sagt. – Om vi blir störda av en sådan verksamhet, då har vi inte i branschen att göra. Så det blev en bra grogrund att rekrytera personal på.
 Två av verksamheterna har ju numer blivit sociala företag. Coo Partner (fd Transport & Städ) och Kasak (fd Bilvården). Jag hoppas att den utvecklingen fortsätter.

 

Jag ville jobba med att utmana fördomar kring personer kring psykisk ohälsa. Sen visste jag eftersom jag lärt känna många personer efter mina år i Landstinget att det är en underskattad resurs. Fördomarna gör många gånger att man sänker förväntningarna på dessa individer. En sak som slog mig, som jag inte fattade då... Jag skulle nämligen rekrytera en person till bilvården. Så jag föreslog det till en man med en mångårig historia i psykiatrin. Då tittade han på mig, så sa han. – Men där är ju bara muppar. Då fattade jag, om man har psykiatriska besvär så är man ju inte fri från fördomar ändå. Det var en lärdom jag gjorde tidigt. Bland personal figurerar det ibland ännu mer fördomar om gruppen än vad det gör hos allmänhetens ögon. Alltså att man präglats till nån sorts vi och dom. Till och från har det gått långa diskussioner på TP om ex personaltoalett. Sådan här accessoarer som talar om att jag är personal. Jag kommer ihåg från Landstingets psykiatri, där hade man inte sjukhuskläder utan man hade sina vanliga kläder på avdelningen. Då var det en del som tyckte det var viktigt att gå med Birkenstocktofflor, för det var liksom en personalaccessoar. En del gick och skramlade med nycklar. Men vi har ju idag kommit ganska långt på rätt väg.
 

Vi gjorde en studie 2011 tillsammans med Blekinge kompetenscentrum som kallades ”Dagarna däremellan lever vi”. Där vi summerade i en stor konferens i Ronneby. Då vi bland annat bjöd in professorn Alain Topor och det ledde fram till pengaprojektet. Det var ju inte det enda projektet. Det mynnade också ut i Kultur och Fritid samt Livsstilscoacherna. I studien framkom just detta med den ekonomiska situationen för många med psykisk ohälsa. Runt 60% av de tillfrågade hade inte pengar så att det räckte till alla mediciner, som de hade blivit ordinerade. Då kan ju läkaren sitta och skriva ut hur mycket som helst. Det var en kille som begåvat sa till mig.
– Jag skulle vilja att läkaren säger. Hur mycket kan du lägga på medicin? Då kan läkaren prioritera vad jag ska köpa ut eller inte. Nu köper jag ut det jag tror är bra och sen låtsas ta de andra medicinerna också.

 

   Och det gällde glasögon, tandvård m.m. Jag märkte att man inte gick på gym även om man råd att betala månadsavgiften. För ofta var man inte i form så ofta så att det lönade sig. Alltså för få gånger i månaden för en sådan utgift. Så därför, det här med att tröskeln ska vara låg tycker jag är jätte viktig. Det var lite extra spännande att vara med om pengarprojektet. Det var ju lite provocerande. Ska de verkligen få 500 kr i månaden utan krav på någonting? Det var en del som tänkte, nu köper man öl och snabbmat osv. Så visade det sig att i stort sätt alla var fullt kapabla att fatta kloka beslut. En del skeptiker fnyste åt summan, 500 kr gör väl ingen skillnad. Nä inte om man redan har så att man klarar sig. Det var ju många som tog tillfället i akt och förverkliga sig själva. En kvinna hade sparat för att sen använda pengarna till att gå i kloster i tre veckor. Vilket gjorde att hon ändrade sin syn på medmänniskorna. Hon insåg att människan inners inne är god. Viket hon inte hade tänkt innan. Man lagade sin cykel som hade stått trasig i evigheter. Någon, vet jag, köpte ett gott rödvin som hen aldrig hade kunnat unna sig annars. En man berättade, för de som delade ut pengarna. Han hade varit på Maxi och handlat och det ösregnade ute. Han vågade knappt säga det men viskade.

– Jag tog taxi hem. Det är ju underbart! En annan man berättade. – Jag sätter in allt på banken. Då har jag 4500 när projektet är slut. Några pengar på banken hade han inte haft sedan han insjuknade. Så jag har många varma minnen från just Pengaprojektet.

 

Sen blev det ju så att vi startade upp en del boenden och mobila teamet. Från början var det hemtjänsten som skulle ge stöd åt personer men psykisk funktionsnedsättning. Men det funkade inte så bra. Det blev för många nya ansikten som man aldrig lärde känna. Så då bildade vi ett litet team bestående av 6 personal och de jobbade över hela kommunen. Idag är de drygt ett 50-tal. De tyckte i början själva att de inte skulle jobba obekväma tider, utan att det räckte med dagtid. Men det förändrades tack o lov ganska snabbt. Man hade lite problem att skilja på vems behov det var som styrde. Och det har jag full respekt för, att man inte vill jobba helg och kväll. Som på TP, att det exempelvis är öppet på julafton. För de som kommer en sådan dag är det viktigt. Eller de som stannar hemma men tänker, jag skulle kunnat gå dit. Min ensamhet kan vara självvald eller påtvingad. Men nu har jag ett alternativ, det ställs inte så höga krav på att besöka TP. Utan det är fika, kolla lite på tv, spela kort eller spela biljard och umgås. Träffpunkten är viktig även för det som inte går hit för jämnan.
 

Vi startade ju upp NPF-verksamheter (Neuro­psykiatriska funktions­nedsättningar) här för att man i Landstinget remitterade iväg individer till andra orter i exempelvis Skåne och Småland. Vi tänkte, inte i första hand av kostnadsskäl, varför behöva lämna kommunen? Tyvärr så blev inte vårt internat så lyckat som vi hade tänkt oss. Därför att det blev lite pinsamt för ungdomar att bo på internat Rosenholm på hemmaplan. När jag tog beslut om att lägga ner internatet hade vi bara ungdomar från andra kommuner. Vi ska ju jobba med Karlskronas medborgare. Därför la vi ner det och la mer krut på ett mobilt NPF-team. Då kunde man ge stöd i eget boende.  
 Vi läste mycket och skulle lära oss mycket om det här med NPF och kom fram till att förutsägbarhet och tydlighet var viktiga ingredienser. Så slog det mig, det är ju för fan viktigt för alla. Så det gick från hokus-puckos till att kunna använda i alla lägen. Inte specialdesignat för någon speciell diagnos. Utan man behöver ju bara gå till sig själv.

 

Förvaltningsledningen tyckte att vi måste ha referenser, åsikter från de vi är till för. Tomas Gotthardsson och jag fick uppdraget att försöka bilda ett brukarråd. Ett råd som skulle utgöras av personer med, egen eller som anhörig, egenupplevd erfarenhet av psykisk ohälsa. Vi handplockade personer som vi tyckte var duktiga på att företräde fler än bara sig själva. Så vi startade tillsammans med RSMH en studiecirkel som hette Vardagsmakt. Den gick vi ett helt år. En del av de brukarna som var med började tappa tålamodet, de vill ju vara med och påverka direkt. Men vi lärde oss hur man driver ett sånt här råd. Vi fick verkligen träna på att företräda fler än sig själv. Detta är väl tio år sedan ungefär. I dag så finansieras Brukarrådet, kostar inte många kronor, av kommunen. Vi hade gärna sett att Landstinget också var med. Den enda effekten, tyvärr, som Brukarrådet har haft är att man kan läsa minnesanteckningar från våra träffar i Presspunkten. Jag tycker inte att varken kommunens förvaltning eller Landstingets psykiatri har tagit tillfället i akt och aktivt använt sig av Brukarrådet. Man skulle kunna ställa frågor till Brukarrådet. Hur ser ni på detta?. Allt från träffpunktsverksamhet till hur avdelningar funkar i Landstinget osv. Nu är det en fantastisk dynamik i den här gruppen som borde tas till vara. Det blev en röst för folk som inte ha kunnat höras och där mikrofonen blev Presspunkten. Jag hade hoppats att det skulle bli mycket mer. Att rådet var mer en remissinstans
 

En gång i tiden tackade jag nej till ett erbjudande om att spela i Allsvenskan. Det var Öster i Växjö som då legat länge i högsta serien. Träffade bröderna Ravelli när vi var på gemensamt träningsläger, som då försökte övertala mig. Av flera skäl blev det inget av. Fotboll har jag alltid spelat för att det varit roligt. Inte egentligen för en karriär. Min position var som libero, man var gubben mellan laget och målvakten. Fotbollen höll jag på med tills jag blev 35. När man var som bäst var det roligt när anfallen kom. Gärna när vi mötte allsvenskt motstånd i träningsmatcher. Då älskade man de utmaningarna. Kanske ett tecken på man kände stort självförtroende just då. Sen fanns det ju tillfällen när man bävade för anfallen. Fotbollen har jag haft lite nytta av, har känt mycket folk i stan och kunnat dra nytta av det i jobbet också.
 Det är så populärt att säga att folk är vinnarskallar. Det har jag fan aldrig varit. Inte tävlat på det sättet. Sen vill jag ju uppnå så bra resultat som möjligt, men inte vinnarskalle. Däremot glädjen att göra sitt bästa. Jag kunde gratulera motståndarna när de vunnit, för de var bättre helt enkelt. Och det är rätt skönt. Då behöver jag inte gå hem börja snickra bara för att få ur mig en massa. Det hände ibland när vi spelade kvällsmatcher att jag hade smugit med några golfklubbor. Så åkte jag direkt ifrån arenan ut till golfbanan. Bara för att få den där tystnaden, jätteskönt.

 

Om det är något jag är stolt över under mina 22 år... Jag tycker att vi målmedvetet arbetat för att skapa en delaktighet och inflytande. När vi var på Mjölnarholmen, där vi då bedrev verksamhet, och skulle göra en handikappanpassad gång från bryggan till huset. Då fick man ju följa markens konturer för att det inte skulle bli för jobbigt. Då var det ett ställe då vi skulle bli tvungna att kapa en liten björk. En kille i gänget sa. – Nej, kapar ni den så tänker jag inte vara med längre. Då gjorde vi en gir och lät björken vara kvar. Till hans stora glädje. Kanske en liten grej, men varför inte. Det kostade kanske två timmar. Jag tror också att många deltagare upplevt att vi är ganska prestigelösa. Att vi inte tror oss veta vad andra behöver, utan frågar. Pengaprojektet visade att folk är kloka att fatta beslut om sig själva. Det är mer sådana mjuka värden som jag tycker fortfarande lever kvar. Allt blir inte perfekt men vill vi ha det perfekt? Perfekt blir smalt för mig. Ibland kan det vara smart att göra lite mer än vad man måste och inte bara snegla på de lagstadgade insatserna. Vi är precis i början av förvaltningens ”Förändringsresa”, vi får se var den landar.

Anstaltstankar

Nr 1/2019
av HENRIK MAGNUSSON
 
 

mardrömmar

Nr 1/2019
text FREDRIK SAMUELSSON
 
I en säng i centrala Karlskrona ligger 7-åriga Mats och ska sova. Han är egentligen rätt trött men kan inte koppla av. Tidigare på dagen har han fått se en läskig film som egentligen är tillåten från 11 år. 

 Filmen handlade om en galen man som skapade ett monster. Monstret jagade människor men det var inga blodiga scener i filmen. De som visade filmen tyckte det var ok att Mats fick se filmen och just då kändes det bra även om han några gånger blundade när det blev för spännande.
 Mats föräldrar känner inte till att han har fått se filmen. Mats hade tänkt nämna det när han åt kvällsmat men han glömde det.

 

Nu ligger han och tänker på vad han sett. Efter ett tag börjar han koppla av och sömnen kommer.
 Mats är ute och går. Han hör ett ljud bakom sig. Det är monstret från filmen men det är större och ser ännu mer hemskt ut. Mats börjar springa. Han hör monstret bakom sig och försöker springa snabbare. Mats känner odjurets andedräkt och vet att snart kommer han bli tagen av det. Klorna river i hans nacke.
 Mats vaknar av sitt skrik. Han är genomsvettig och gråter nästan. Mamman kommer in och undrar vad som händer. Mats berättar om filmen och mardrömmen. Mamman tröstar och blir sur på de som visat filmen. Mats får sova hos föräldrarna i kväll.

 

I en annan säng i Karlskrona ligger 30 åriga Niklas. Han är orolig för morgondagen. Niklas ska hålla ett viktigt tal i morgon och han ogillar att hålla tal. Speciellt när det kommer många människor. Niklas har en lapp med det som ska sägas och han har tränat framför spegeln i sovrummet.
 Efter en stund somnar Niklas men han kan inte koppla av riktigt.
 Niklas står framför åhörarna. Salen är fullsatt till gränsen. Han kollar lite på lappen och börjar prata. Det tar inte lång stund innan han börjar staka sig. Han kan orden men det är som om de inte vill komma ut. Niklas harklar sig och dricker kallt vatten från en plastmugg. Folket sitter och väntar på att han ska fortsätta.
 Det blir svårare och svårare för honom att säga orden och tänka klart. Till slut mumlar han så tyst att ingen hör vad han säger. Sedan börjar han gråta.
 Niklas vaknar ur sin mardröm gråtande. Det tar tid för honom att lugna ner sig. Han tar en kopp kaffe och sitter vid köksbordet och funderar. Hoppas verkligen nästa dag inte blir som i drömmen. Till slut går han och lägger sig igen. Denna gången blir sömnen inte störd.

 

I en helt annan säng på Hasslö ligger 77 åriga Malin. Hon trivs bra där hon bor och grannarna är mycket trevliga. Egentligen finns inget som är dåligt. Jo, rättar hon sig. Hon har börjat bli så himla glömsk. I bland kan hon glömma folks namn och saker som ska göras. Malin känner sig dement. I morgon ska hon prata med en läkare om sin eventuella demens.
 Det tar ett tag innan Malin somnar eftersom hon är orolig för vad läkaren kommer säga. Hon hoppas att det blir en bra prognos. Till slut lyckas hon somna.
 Det är födelsedag och fullt med folk hos Malin. Hon firar sin 78 års dag. Hon hälsar på de som kommer men när hon går ut i köket har hon inte koll på hur många som är där. Malin går tillbaka till vardagsrummet för att räkna dem. De är 14 stycken. Men hon kommer inte ihåg namnen på alla. Hon smygkollar på en lista som hon har i köket men den verkar inte stämma.

 

När hon går ut från köket med fikat är det någon som frågar vad hennes man hette nu igen. Malin får panik när hon inte kommer ihåg. Det var för bara två år sedan han dog. De andra gästerna står också frågande när de märker att hon inte kommer ihåg. Malin ser desperat på folket omkring sig och kommer inte ens i håg vad hälften av dem heter.
 Malin vaknar genomsvettig mumlandes hennes mans namn. Hon hoppas verkligen att det aldrig blir så att hon glömmer folks namn så där. Efter en stund somnar hon igen.


jakten på den försvunna diamanten i blue forest

Nr 1/2019
text MATTIAS KARLSSON
 

Det påstås finnas en väldigt kraftfull diamant i skogen The Blue Forest på ett avlägset ställe som ingen ha kunnat lokalisera hitills. Det var häxan som förtrollade skogen som gömde diamanten som är värd en förmögenhet enligt historieböckerna. Men många personer tror inte att det stämmer eftersom det inte finns några tydliga bevis eller som man säger: man kan inte säga något om man inte har sett det. Historieböckerna kan ljuga vilket har bevisats förr och anledningen är just för att det ska sälja och verka vara mer intressant till exempel boken War In Misada Country 1948 skriven av Ronald Panis. Bröderna Gustav och Kent har fått reda på. Den äldste av bröderna är Gustav som är fem år äldre än Kent fick genom en historiebok som heter Mystiska ting, sanning och myter av Jennifer Svonsen reda på ryktet om diamanten. I boken finns det intressant nog ett helt kapitel om det om all fakta och rykten på 10 sidor med text och bild. Både Kent och Gustav jobbar på ett museum och om de hitta diamanten ska de givetvis skänka den till museumet för att låta alla som är intresserade kolla på diamanten om den nu finns. Det står dessutom i lagen om man hitta något från förr i tiden som har ett värde är det en plikt att anmäla det till det närmaste museumet som sedan omhändertager det. Man får då en liten hittelön på max 4000 kronor beroende på var det rör sig om.

 

Men givetvis har folk genom åren struntat i det vilket har lett till en del konsekvenser som fängelse i upp till 5 år och stora summor böter. Det högsta böterna som har blivit av just det här brottet hamnade på 500000 kronor då det rörde sig om ett diamantfat som hade ägts av den kände arkeologen Charles Milozon. Museumet de jobbar på ligger i staden Monata. Monata är Misada Countrys allra minsta stad men det är känt för museumet som heter Misada Biggest Museum eftersom museumet är det största i Misada Country. Museumets ekonomi har skiftat från år till år och de får in mest pengar på sommaren då många har semester. Museumet har beskrivits med ett väldigt bra omdöme. Man har fått tänka över ekonomin med några lösningar eftersom lönsamheten endast är störst på sommaren en tanke var att det pratades om att museumet skulle flytta till staden The Town för att får upp lönsamheten bättre men det blev inte så. Anledningen är just att man vill trots allt försöka få staden att fortfarande vara levande så att det inte blir som fallet med The Ghost Village som förvandlades av flera anledningar till en såkallad spökstad. Staden har också få andra nöjesställe. Det skulle dessutom kostar en del att flytta musumet givetvis då man blir tvungen att flytta alla ägodelar och dylikt. Monata ligger enbart två kilometer ifrån The Blue Forest norra del.
 

Bröderna prommenerar till skogen vilket tog de endast en timme i lugn takt de har ingen som helst bråska. De har med sig allt nödvändigt i en grönfärgad och militäraktig ryggsäck. De går in i en öppning i skogen som det ser och det är en stig som ha gjorts av grus och sand. Det är en av skogens få stigar det finns nämligen inte så många stigar eller vägar som gå genom skogen. Kent råckar trampa på en liten gren och Gustav blir förvirrad och lite skrämd eftersom han hoppar till. Gustav säger: jag tyckte jag hörde något som passlade i skogen. Kent säger: bara lugna ner dig min bror jag trampade bara på en liten gren. Bägge två skrattar sedan åt det. De fortsätter att vandra. Efter ytterligare sisådär 1500 meter hör båda bröderna en okänd röst som säger halt. De stannar plötsligt till. De kan sedan när de står där betrakta en blåaktig man som se ut som en zombie komma gående mot dom med fyra stycken till bredvid sig. Mannen säger med sin ganska ljusa röst: vad gör ni här kan ni inte läsa vad som står på skylten? Kent säger: vilken skylt? Mannen som troligtvis är ledaren pekar på den som de inte har lagt märke till. På skylten står det: Privat, obehöriga äger ej tillträde och vid överträdelse kom de bestraffas. Gustav säger förvirrat: men stigen fortsätter ju igenom området. Mannen rynkar på huvudet och säger: det finns en annan stig som egentligen är fortsättning på den stigen ni gick på men av någon anledning har The Towns Commerna glömt att märka ut det. Gustav fortsätter: då är det väl inte vårat fel så jag kan ju inte riktigt förstå varför ni i så fall ska bestraffa oss? Ledaren nickar på huvudet och säger: jag ska prata med de andra zombierna här på plats så får vi komma med ett beslut. Gustav och Kent försöker under tiden komma på en såkallad flyktplan under tiden.

 

Efter 20 minuter har de fattat beslut. Ledaren säger: vi har beslutat oss att ni kan fortsätta vandrar men då vill vi höra anledningen varför ni överhuvudtaget besöker skogen. Kent ljuger: vi besöker skogen för att en släktning bor här. Gustav ser den andra stigen en bit bort. Ledaren säger: ni kan fortsätta eran resa. Både Gustav och Kent pustar sedan ut. Gustav viskar till Kent: vilka lättlurade korkade zombie. De har ungefär 4,5 kilometer till att vandrar. När de har gått två kilometer till tar det en fikapaus. Kent hör under fikapausen läskiga ljud ifrån djur och träd i skogen. Kent säger på skämt till Gustav: hoppas seriöst inte att skogen anfaller oss. Gustav drar också ett skämt: hoppas inte att djuren anfaller oss, de låter ganska aggressiva. Nu kommer nästa kris: de hade glömt att stoppa ner kaffetermosen. Båda två verka tänka likadant: hur i alla tiders ska vi klara oss utan kaffe? De är kaffeälskare bägge två och har varit det sedan barndomen. Men samtidigt vet de att det inte bör vända om när de har hunnit så här långt så att Kent säger: vi får väl bita i det sura äpplet och bara låta blir på något sätt att sluta tänka på kaffe. Gustav stönar och säger: det lär blir jobbigt på sätt och viss. Kent tar iallafall upp kanelbullarna ur väskan som de turligt nog har packat ner. De är tre stycken kanelbullar var. Gustav lägger snart märke till att en Blåräv är på väg rakt mot dem och de får helt enkelt kasta i sig maten. De tror att den är ute efter att äta upp deras mat. Blåräven går fram mot dem men vänder ganska omgående om när den lägger märke till att de ätit upp maten. Både Kent och Gustav pustar ut.

 

De vandrar sedan vidare och slutligen når de fram till stället där diamanten ska vara men någon diamant syns inte till. Gustav tror att den kan vara nergrävd men nu är nästa problem framme de har inte med sig någon spade. Kent funderar och säger: vi kan väl tillverka en lätt spade av en kraftig träpinne, en sten och läder? Gustav säger: och hur fan har du tänkt att det ska funka? Nej jag tycker att vi faktiskt ska övernatta i grottan intill och fundera på saken tills imorron. Kent säger: det kan blir riskabelt att övernatta i grottan du vet väl alla faror som förekommer i skogen vi kan ju vara döda imorgon. Gustav säger: det är en risk vi får tar helt enkelt jag vägrar iallafall gå tillbaka nu när det är mörkt i skogen gud vet vad som kan hända då. Kent tänker och håller med Gustav till slut. Grottan ser annorlunda ut på utseendet eftersom stenen som grottan är gjord av är ljusblå. När de gå in i grottan kollar de först ifall de är ensamma vilket de turligen var.
 Grottan ser lika stor ut som två fotbollsplaner kanske ännu större. Kent och Gustav känner sig väldigt intresserade att utforska grottan innan läggningsdags. Gustav ställer ner väskan och de packar upp de vita sovsäckarna så att de har det gjort. Kent och Gustav använder sedan den röda ficklampan som de plocka upp ur väskan. De går genom en ganska smal tunnel. Kent lägger märke till eko längs tunnelns väg när de pratar. När de slutligen efter en lugn prommenad kommer fram till slutet av tunneln se de något som glittrar till, det är den försvunna diamanten. Gustav säger: jag gå fram och plocka upp den.

 

När Gustav plockar upp den blir det en dramatisk scen. Gustav kastas upp en meter i luften och landar sedan på marken och efter det får han mystiska blåa streck över sina armar. Kent stirrar som om han aldrig har sett något liknande. Det går bara att konstatera att diamanten har någon förhäxning för att ingen ska kunna förflytta den därifrån. Men det är inte bara förhäxningen över diamanten som är ett problem både Kent och Gustav hör ett väldigt högt ljud ifrån diamanten den har troligtvis ett larm. Kent säger till Gustav: vi får helt enkelt försöka oss på diamanten imorgon nu måste vi springa härifrån. Kent och Gustav springer.
 Väl tillbaka vid sovsäckarna kollar Kent på Gustavs armar som har förändrats ytterligare till det värre. Gustav säger: jag kan nästan utesluta att jag är döende. Struntprat skriker Kent. De packade ner en förbandslåda innan de drog ifrån sitt hem turligt nog så Kent plocka upp den ur väskan. Kent rengör Gustavs armar med ett medel som heter Goodnessantiblue. Gustav skriker av smärta det känns seriöst som någon använde sprit i ett sår. Kent lägger sedan förband på bägge armarna så att de täcker såren. Under tiden står det en häxa vid diamanten. Häxan är inte levande utan ett spöke det är samma häxa som förtrollade skogen och gömde diamanten. Hon säger: förbannade tjuvar de är borta men jag ska minsann stoppa dom när de återvänder vilket de troligtvis kommer att göra. Vänta bara, diamanten är min och ingen annans den är en del av mina såkallade privata ägo.

 

Häxan försvinner sedan därifrån igen. Kent och Gustav lägger sig ner i sina sovsäckar och sover sedan. De somnar trots allt som har inträffat väldigt fort. Nästa dag stiger Kent upp tidigt och märker till sin förvåning att Gustav inte har blivit bättre utan sämre. Gustav klagar på att han fryser och ha sprängont i sitt huvud. Kent säger: jag kan gå tillbaka själv så slipper du följa med. Gustav säger med låg ton: men hur ska du lyckas får hit diamanten utan att själv drabbas av förbannelsen? Kent fundera och säger sedan se nu här jag minns att jag stoppade ner en magnet i väskan för ett halvår sedan. Kent rotar igenom väskan och finner den väl bevarad i ett litet fack. Han binder fast den rödvita magneten i ett snöre gjord av koppartråd. Innan Kent gå säger han: vakta sakerna Gustav så länge som jag är borta och om jag inte kommer tillbaka får du ringa till larmcentralen och be dem koppla dig till sjukhuset du kan icke gå i det här skicket du befinner dig i. Om jag inte är tillbaka på två timmar bör du ringa förstått? Gustav nickar lite oroligt till svars. Kent ser på Gustavs oroliga ansikte och ge honom en kram och säger med en positiv röst: allt kommer ordnar sig ska du se min käre bror. Efter det vandrar Kent återigen genom tunneln. Diamanten ligger fortfarande exakt på samma ställe som innan. Han använder sig av magneten och det funkar diamanten kommer mot honom. Men snart hör han en röst: du rör dig inte unge man förstått? Han vänder sig om och där står häxan. Den där diamanten tillhör mig och min förtrollade skog. Hon kastar en besväjelser på honom med kvasten som hon flyger med. Kvasten är magisk och fungera som ett trollspör.

 

Besväjelsen gör så att han binds fast väldigt hårt med snören. Kent säger: vad syssla du med släpp mig genast. Häxan skrattar och säger: jag släpper dig om du släpper magneten med diamanten. Kent tänker till: jag kanske ska släppa diamanten och tala om för chefen på museumet att vi inte hittade någon diamant? Han fattar det beslutet och häxan låter honom gå. Men innan han går säger han: kan du hjälpa mig att rädda min bror Gustav. Häxan nickar ett ja. Det blir ett kort samtal efter det och Kent vandrar tillbaka till stället där Gustav befinner sig och häxan följer efter. Gustav har blivit ännu sämre men trots allt ser han häxan står där och skriker till. Kent säger: lugna ner dig hon vill hjälpa dig. Häxan kastar en återställningsbesvärjelse på Gustav och säger sedan: så där nu är vi kvickt. Kent hade givit henne ett löfte under samtalet de hade tidigare att om han struntade i diamanten skulle hon hjälpa honom med vad som helt. Häxan försvinner sedan återigen. Kent berättar för Gustav och de kommer överens om att drar den vita lögnen för chefen på museumet.

 

De vandrar sedan tillbaka och när de väl är inne i museumet säger de: vi var inne i The Blue Forest men vi kunde inte hitta någon diamant tyvärr. Chefen säger: då får ni ut och leta igen. Kent säger om det ska vara på det visset så lämnar både jag och Gustav jobbet. Chefen säger: det var bara ett skämt ni kan lugna ner er.


tänker dig

Nr 1/2019
av LASSE BLOMQUIST
 
 
 

skrivkramp

Nr 1/2019
text MAGNUS ANTONSSON
 

Stefan Ekberg skriver på sidan smartare-liv.se lite olika tips för skrivkramp. Hans första tips är att veta vem det är man skriver till för att lättast förstå hur man ska formulera sig. Man bör se mottagaren som sin bästa vän som man vill lära något som man själv kan. Sedan bör man ta sig an en rimlig utmaning. Inte för svår då ens självförtroende kan sätta käppar i hjulen, då man redan från början kan ha intalat sig att uppgiften är för svår och att man kommer att misslyckas. Ibland kan man behöva skaffa sig kunskap om verktyg som man kommer behöver använda.

 

Det gäller att förbereda sig ordentligt med att samla information. Däremot så bör man inte bara fokusera på att samla in så mycket information som möjligt i början eftersom det kan bli svårt att hantera. Man bör därför ta sig an information under arbetets gång. Man bör även hitta sin egen ”uppvärmningsritual” innan man börjar arbeta för att komma igång. Det finns några exempel, så som att Beethoven hällde isvatten över huvudet, Balzac drack litervis med kaffe varje dag och Hemingway gick upp i gryningen för att vässa 20 pennor. Vissa behöver ha städat runt omkring sig för att kunna arbeta eller få igång sin kreativitet, medan andra kan behöva ha det tvärtom. Det är helt enkelt upp till var och en vad som krävs för att få igång ens kreativitet. Några andra exempel på personer med särskilda ritualer är Friedrich Schiller som hade ruttna äpplen i skrivbordslådan och hade fötterna i iskallt vatten, Fahrenheit 451 skrevs på ett bibliotek av Ray Bradbury, och Stephen King vill ha helt tyst runt omkring sig när han arbetar.

 

En viktig sak är att man litar på sin egen förmåga. Det finns många exempel då kända personer har haft motgångar med personer som sagt att de inte är bra eller inte kan men som struntade i vad andra sa och körde på ändå. Några exempel är Einstein som sparkades ur skolan eftersom hans attityd ansågs vara dåligt inflytande på de andra eleverna och att han misslyckades med inträdesprovet till universitetet. Folk sa till Beethovens föräldrar att han var för dum för att komponera musik. När Walt Disney jobbade på sitt första jobb på en tidning så fick han sparken för att han hade för dålig fantasi.

 

Man kan skriva en prestationsdagbok där man skriver upp olika problem man tampats med och löst under dagen. Sedan om man kört fast vid ett senare tillfälle och känner att man inte kommer någonstans så kan man kolla igenom dagboken och se alla hinder man faktiskt har tagit sig förbi. En annan viktig sak är att man bara startar igång, om så även med skräp eller skisser så att hjärnan kommer igång. Till slut hittar man den röda tråden och får inspiration.

 

Att sluta när man är på topp är också bra. Det känns då lättare att komma tillbaka till arbetet nästa gång eftersom det var roligt sist och inte jobbigt. Om man slutar arbetet när man har kört fast eller om det känns jobbigt så finns ju risken att det blir likadant nästa gång med. Ett annat exempel med Hemingway är att han alltid slutade jobba när han visste vad nästa sak i boken skulle handla om.


jar jar binks

Nr 1/2019
text PERLUKAS ALDINOFF ZETTERQVIST
 
Jar Jar Binks, den mest oumbärliga, klumpiga, hatade karaktär man kan tänka sig både av sitt eget folk tillsammans med oss åskådare för hans onaturliga tur och naiva karaktär, där endans ens egen morsa skulle kunna älska, men ändå så viktig för republikens framgång. Oavsett vad man än följer Star Wars från episod 1-3 eller Clone Wars så är han där. Man får se honom första gången i episod 1: The Phantom Menace där han stöter på Jediriddaren Qui-Gon Jinn i ett försök att fly undan Handels Federationens stora (som Jar Jar själv säger)

– Big mechanics, trupp transporter (MTT-Multi Troop Transport eller Large Transport - Stor Transport).
In i filmen möter Jar Jar en av drottning av Naboos följeslagare; Padmé, där han försöker i ett misslyckat försök att förklara hans situation: – I was out in the frisky morning, then boom, grab that Jedi, then paw, messa here! Många skulle nog säga samma sak som Qui-Gon sa till Jar Jar: – Just because you can talk dosen´t mean you are inteligent!
Now, get out of here!

 

Hans familjeliv var ett bedrägligt ett, framför allt den dag då hans egen far, valfångaren George R. Binks, ville ta sitt liv efter att Jar Jar med sitt klumpiga sätt förlist dem, men i ett misslyckat försök. George gifte sig med Jar Jars mor, inte utav kärlek, men utav att han visste att hon kunde bära honom en arvtagare till sitt valfångarkompani Binks och Son kompani som hade varit i akt i årtionden. Som barn visade Jar Jar tidiga tecken på klumpighet till sin fars misslynthet. Vilket skulle visa sig vara till Jar Jars förbannelse samt vägsingelse. Efter att båten förliste kom Jar Jar givitvis tillbaka till fastlandet, men vad som hände hans föräldrar är okänt.
 Jar Jar har även blivit anklagad till att vara en mästare i kraften och kollaboratör med den mörka sidan. Genom att använda kraften för manipulation, se in i framtiden, hans klumpighet får det att se ut som en kampingstil och sin aktris för att spela dum för att dölja sitt sanna jag. Från att vara bannlyst av sitt eget folk för sin klumpighet, blir senare general till soldaterna för sitt eget folk och senare senator för den galaktiska kongressen som representant för sitt folk på Naboo. Efter att ha fått sin position som senator i episod 2 The Attack of The Clones lägger han som föslag att ge all fullmakt till Högsta Kansler Palpatine att skapa en arme för republikens skull under kriget mellan Galaktiska Republiken och de Allierade av självständiga system. Förslaget gick igenom vilket gav upphov Klon Krigen där han fick jobba som diplomat för Republiken. Hans förslag gav upphov till det onda imperiet, vilket ledde till Jar Jars fall och därigenom får åter igen sitt folks misslynne mot sig. Efter sin karriär inom politiken jobbade han som gatukonstnär i staden Theed på Naboo. Blev älskad av barnen för sina konster, men hatad av föräldrarna. En karaktär som nog är lika hatad som älskad, eller åtminstone till någon grad respekterad.


spetälska

Nr 1/2019
text LEIF KÄLLBERG
 

En dag i tidig höst, september hade Ola upptäckt ett utslag på ryggen. Det var ju väldigt svårt att se, men av en slump kom han på att han hade det. Han som var nervöst lagd, bestämde sig för att det var säkrast att gå till vårdcentralen. Tid beställdes och han var otålig innan han kom dit. Han fick stå ut med att vänta en hel vecka vecka innan han fick tid. Oro för sjukdomen hade nämligen uttryckts av honom, men på vårdcentralen trodde man redan per telefon att det nog bara var något vanligt. Veckan gick och han blev nervösare och nervösare. Till slut gick han till apoteket och frågade om råd men där sa man att man tyvärr inte kunde hjälpa honom. Oron övergick i ursinne över att inte få någon hjälp. Det blev frestande att ordna någon form av protest mot samhällets likgiltighet mot honom. Men vad skulle han göra? Han funderade på att försöka att ta kontakt med andra missnöjda personer för att få stöd. En annonsering gjordes i lokalpressen i Kristianstad där han bodde, om det möjligen fanns lättsinnigt behandlade andra personer som ville protestera mot samhället.

 

Då fick han ganska omgående kontakt med en medlem i PRO, som även om han var gammal och pensionär ville ha mera hjälp för att klara sig. Åke var hans namn, och han var hela åttio år gammal, och hade en egen villa som han ville ha hjälp för att klara av. Åke kom hem till honom och tittade på Olas rygg och blemman, men trodde att det nog bara var ett vanligt födelsemärke. Ola blev glad, men ville ändå för säkerhets skull gå till vårdcentralen för att kolla märket. Ola blev ledsen över om han hade besvärat Åke, och också i onödan beställt tid hos vårdcentralen, men fick väl stå pall. Han bestämde sig för att kompensera sig hos Åke, och kontakta äldreförvaltningen i hemstan och begära hjälp åt honom. Det visade sig då att Åke ju inte riktigt ordentligt hade sökt stöd hos förvaltningen, så Ola fick till svar att Åke nog fick skydda sig själv. Nu fick han då hjälp, och var lite generad över sitt brist på omdöme med att inte ordentligt begära hjälp.
 

Ola tyckte på sätt och vis när dan för vårdcentralbesöket kom, att det var lite genant om blemman var ett vanligt födelsemärke, men gick väl dit ändå. Doktorn skrattade åt honom, men frågade om han hade dåliga nerver, eftersom det bara som Åke sa var ett vanligt födelsemärke. Ola blev upprörd över läkarens skrattsalva och kontaktade Kristianstads lasarett för att klaga på den lokala vårdcentralen. Där brydde man sig dock inte om honom, utan tyckte att han hade gjort ett onödigt besök på vårdcentralen. Ola började fundera på om han kanske hade dåliga nerver, men tyckte att han hade klarat av att göra sin militärtjänst, så det borde väl då inte vara så. Men egentligen var han dåligt utbildad och hade bara grundskola, och tänkte att han kanske skulle utbilda sig ytterligare. Det fanns dock ett aber med att börja plugga, och det var att han hade hunnit fylla fyrtio år. Man fick ju bara studiemedel fram tills man fyller fyrtioåtta år, och det skulle ju ta tre år enbart för att läsa in gymnasiet.

 

Egentligen hade han ju också ett ganska trivsamt jobb som receptionist på ett byggnadsbolag, som sysslade med en hel del reparationer. Även om det var lågavlönat hade han vant sig vid att inte ha så stora utgifter. Bodde helt enkelt i bostadsbristens tid i en enrumslägenhet med låg hyra. Var vidare sparsam med små matkostnader och inte något nöjesliv alls. Egentligen var han lite generad över att inte vara lite mera karriärlysten, och hade ju en pappa som nu sjuttio år gammal som ung hade blivit civilingenjör i datologi. Fadern hade i alla fall till vissa delar hjälpt honom med att kosta på sig och installera en rejäl datautrustning med mobiltelefoni, när han ju inte hade just något annat att roa sig med. Ola var ledsen över att modern var död redan sextio år gammal och saknade henne. Det visade sig att Ola trots allt inte helt kunde släppa tanken på att drabbas av någon allvarlig sjukdom, så han oroade sig hos farsan.

 

Fadern Einar tyckte då att han faktiskt led av svaga nerver, och skällde också på honom för att han inte hade vidareutbildat sig efter grundskolan. Då blev han upprörd, och svarade far med att man också kunde vara lycklig med ett vanligt kneg utan karriär som mål. Einar ansåg honom i det svarsmålet omogen, och sa att han skulle ju också nu hinna med att läsa in det tekniska gymnasiet även om det kanske blev lite sent. Han tillsades att han ju skulle efter en sån utbildning, kunna även om det var svårt att få jobb som ingenjör, kunna bli uppfinnare. Ola sa då till farsan att han inte var det minsta karriärlysten, och egentligen trodde på den kristna tron och att man borde ställa upp för varandra. Pengar sparades av honom för att skänka till svältande barn i U-länder, och egentligen borde fadern gammal och högavlönad som han hade varit, fundera på om han inte skulle göra samma sak. Einar tyckte i det läget att Ola inte riktigt tänkte sig för, och skulle ju exempelvis kunna kosta på sig en körkortsutbildning och köpa bil för sitt sparkapital. Det blev faktiskt i varje fall aktuellt att börja jobba hårdare för att kanske skaffa sig fru genom att börja resa. Farsan fick veta av Ola att han även om han hade ställt upp en hel del för honom tidigare, kunde han ju nu sluta med att lägga aspekter på hans liv.


Citylights - framtidens stormarknad

Nr 1/2019
av HENRIK MAGNUSSON 
 
 

dikter

Nr 1/2019
text & foto MIKAEL FROSTENSON
 
 

hasse andersson

Nr 1/2019
text &foto FREDRIK SAMUELSSON
 

Den kända country och dansbandsartisten Hasse Andersson är född 1948. Hasse är född Malmö. Han har varit med i en grupp som heter Hasse Andersson & Kvinnaböske band. Hasse har varit med i melodifestivalen, både som artist och programledare.
 Hasse är gift med Monica Forsberg. Monica har skrivit många låtar till melodifestivalen. Hon har även medverkat själv i melodifestivalen. Den mest kända låt hon skrivit är Carolas Främling.
 När Hasse var 8 år sjöng han Cliff Richards låt Living doll i skolans aula. Det var första gången han stod på scen men absolut inte sista. Hasse blev så populär att han blev tillbedd att sjunga på fester och annat. När han var 15 år sjöng han på Kiviks marknad. Det var mycket populärt.
 Hasse fick senare jobb som plåtslagare men började sedan som särskolelärare och jobbade även inom vården.

 

År 1970 flyttade Hasse till Kvinnaböske och hjälpte till att starta gruppen Kvinnaböske band. 1979 gav de ut en singel på eget skivbolag. Singeln heter Eva-Lena och blev snabbt populär. 

 1980 kom det första albumet ut med Hasse och Kvinnaböske band. Skivan heter Du ska inte kasta sten och är ett mycket bra album. Det innehåller låtar såsom Septemberkväll, Stora vita hus och Tankar om natten. Dessa låtarna har snabbt blivit favoriter från det albumet. Skivan gavs ut på Sonet records som Hasse och gruppen hade kontrakt med ända fram till 1990.
 Hasses andra skiva som kom 1981 heter Annat var det förr och innehåller bland annat den stora hiten Skomakare-Anton men även balladen Berit. Det är en bra skiva med trevlig och skön musik.

 

1982 kom dock Hasses stora genombrott med skivan Änglahund. Den skivan räknas som den största säljaren fram till 2015 då Guld och gröna skogar kom. Hasse gjorde många framträdanden i folkparkerna när Änglahund blev känd. På senare år har han gjort en engelsk version samt en technoversion av låten.
 1983 kom nästa album. Det heter Höstens sista blomma och är också en bra skiva. Det sålde inte lika bra som de tidigare men hamnade som högst på plats 12 på topplistan det året.

 

Nästa album kom 1984 och heter Hasse Andersson med lånade låtar och vänner till hjälp. Skivan består av olika covers på kända låtar. Siw Malmkvist och Peps Persson är med och sjunger på skivan. Skivan blev inte särskilt bra mottagen när den kom men placerade sig på plats 36 på försäljningslistan.
 Kort efter skivan kom ut hamnade Hasse på sjukhus ett tag för han var utbränd av allt turnérande. På Hasses nästa album som kom 1986 och som heter ‘tie bilder beskriver Hasse det själv i sin låt Hej Hasse Hej. Han fick massor av brev från fansen som var oroliga för honom då han låg på sjukhuset och tiden efteråt.
 Senare samma år gavs det ut en julskiva med Hasse och Kvinnaböske band. Skivan heter Jul i Kvinnaböske. Det är en halvbra skiva men en del av sångerna är fina. Hasse har gjort två julskivor till på senare tid.
 Hasse Andersson gjorde sedan flera soloskivor. Den första kom 1987 och heter Mellan himmel och jord. Det är en helt okej skiva med trevliga låtar.
 Nästa skiva kom 1989 och heter En halvdansk. Låtarna på den skivan är skrivna av en dansk textförfattare. Hasse översatte dessa till svenska. Skivan är mindre bra och ingen av låtarna blev särskilt kända.

 

1991 startade Hasse skivbolaget Slowfox Grammofon. Det hade han fram till 2015 då han skrev kontrakt med Marian records (ägs av Universal records). Den första skivan på Slowfox kom 1991 och heter Från mitt fönster. Det var en av de sista skivorna som gavs ut på vinyl med Hasse. Därför räknas den som ovanlig på vinyl men vanlig på CD. Skivan innehåller väldigt lugna låtar och är ett helt okej album.
 1994 kom nästa album. Det heter Från mitt hjärta och är ett bra album. Monica Forsberg är med och sjunger på skivan i några låtar.
 Nästa album kom 1997. Skivan heter Den 14.e och Kvinnaböske band är med och spelar på skivan. Det är en bra skiva med trallvänlig musik.
 År 2000 kom skivan Boots & nya jeans. På den skivan finns en engelsk version av Änglahund. Låten heter Angelbuddy och är lika bra som orginalet.
 2004 kom nästa album. Det heter Nära dig och består av kristna sånger. Det är mycket fina låtar med imponerande körer. Kvinnaböske band är med och spelar på albumet.
 År 2006 kom albumet Här e jag. Det består av nyinspelningar av Hasses mest kända låtar hittils. Kvinnaböske band är med på denna skivan och spelar.
 Nästa skiva kom 2008 och Kvinnaböske band är med och spelar på skivan. Skivan heter Edward Östen osså jag och består av tolkningar av Edward Persson och Östen Warnerbring. Jag har inte lyssnat så mycket på den skivan men den låter ok.
 2010 hade Hasse en krogshow på Slagthuset i Malmö. Det hela spelades in på skiva och släpptes under namnet Hasses jukebox.
 2012 kom en julskiva som heter Låt aldrig ljusen slockna. Det är ett ok julalbum, jag har hört bättre.

 

Så kom då 2015. Detta året var Hasse med i Melodifestivalen och tävlade med låten Guld och gröna skogar. Låten blev snabbt en succé och hamnade på plats fyra i finalen. Efter finalen kom skivan med samma namn. Den har sålt guld och hamnade på plats 1 i sålda skivor.
 Efter succén med Guld och gröna skogar gjorde Hasse en lång turné. Jag såg honom när han besökte Karlskrona och konserten var mycket bra. Han fick verkligen igång publiken.
 2017 var Hasse programledare för Melodifestivalen tillsammans med Clara Henry och David Lindgren. Då gjordes bland annat en hårdrocksversion av Änglahund tillsammans med gruppen Mustach.


carros dikter

Nr 1/2019
text & foto CARRO OLANDER
 
 

havet/tsunami

Nr 1/2019
text JOSEPH KÖNIG
 
Haven täcker 70 procent av jordens yta och består av omkring 1,368 miljarder kubikkilometer vatten. Och det är väldigt mycket av havet som inte är utforskat än. Och jag tror att det finns många nya arter som inte är upptäckta än. Om man kommer till vågor så finns det en som utgör faror som en tsunami och dom finns på olika platser som utanför Japans kust. 

Men den största tsunamin som jag vet är nog den 2004 den 26 december. Den orsakade förödelse längs Indonesiens, Thailands, Burmas, Indiens, Somalias och Sri Lankas kuster. Vågen dödade hundratusentals människor, varav många turister som befann sig på stränderna. De flesta av stränderna drabbades flera timmar efter att jordbävningen inträffat.Tsunamin var som värst i Indonesien där havsnivån höjdes 10 meter och orsakade total förödelse längs det låglänta kustområdet i Aceh-provinsen. Ett varningssystem för tsunamier håller på att byggas upp i området. Och antalet som dog hamnade på 227 898.
 I Antikens Grekland var Poseidon havsgud och i Rom Neptunus. Jag tror att det finns mer arter att upptäcka i världen. Har varit intresserad av havet och gillar olika stränder.

 

Stora Barriärrevet
Men det finns ett ställe som jag helst velat besöka och det är känt som världens åttonde underverk, är 340 000 kvadratkilometer stort och sträcker sig i 2000 kilometer längs Queenslands kust. Som ligger i den nordöstradelen av landet.
1 900 km norr om Australiens huvudstad Canberra.
Och jag är väldigt intresserad av koraller och olika fiskarter.
Underströmmar med varmt vatten har nått Stora Barriärrevet i Australien.
 Uppvärmningen gör att korallen bleks och nu tror forskare att korallerna på den norra fjärdedelen av revet kan komma att slås ut. Globalt är omkring 500 miljoner människor beroende av korallreven för sin mat och för skydd mot stormar och erosion vid kusterna.
 Reven inhyser livsmiljöer och är fortplantningsområden och barnkammare för många havslevande djur och viktiga fiskarter.


röd regnbågsboa

Nr 1/2019
text EMMELIE OLSSON
 
Det vetenskapliga namnet på röd regnbågsboa, eller brasiliansk regnbågsboa, är Epicrates cenchria cenhria och lever i sydamerika i tropiska regnskogar och träskmiljöer. Den har små mikroskopiska toppar på fjällen som gör att ljuset reflekteras i regnbågens alla färger, och så har den fått sitt namn regnbågsboa. Den har ett rödfläckigt mönster med svarta ringar längs hela ryggen, små ögon med en vertikal pupill, stort huvud i förhållande till nacken och den blir ca 2-2,5m. 

 Regnbågsboa tillhör reptilgruppen Squamata som betyder ”fjällbärande kräldjur” och inkluderar alla ormar och ödlor. Dessa ormarna är ”boider vivipara” som betyder att de föder levande ungar, till skillnad från många andra ormar och ödlor som lägger ägg. Ordet kommer från latinet ”vivus” som betyder levande, ”pario” som betyder föda, ihopsatt med namnet på deras artgrupp ”Boidae” som inkluderar Smaragdboa, Constrictor och ungefär 40 andra arter.

 

Honan är dräktig i ungefär fem månader, sen behåller hon äggen i kroppen till ungarna är redo att födas och det brukar vara ungefär 20 stycken ungar per kull. Ungarna är ca 50cm när de föds. Efter ett år är de ca 110cm och blir könsmogna runt 2,5-4 års ålder, honor är ca 140cm när de börjar mogna och hanar ca 120cm. De har ett ganska lugnt temperament som vuxna, och bits mest när de är små men är inget farligt. Men de flyr hellre om möjligt istället för att attackera. De lever mestadels på marken men är ändå ganska bra på att klättra i träd och buskar när det behövs för att jaga i nödfall. När de är små äter de varje vecka och som vuxna varannan. De jagar oftast på nätterna och då äter de fåglar och små däggdjur.

 

Precis som alla ormar så sväljer de bytet helt utan att tugga. De använder bara tänderna för att kunna slå det och sedan slingra sig runt det för att krama det. Käkarna skiljer sig lite åt så de kan äta byten som är större än deras egna huvuden. De har ganska dålig syn så de hittar byten lättare med lukt och av förmågan att känna värmen från dom. De använder tungan till att lukta sig fram till bytet. De labiala groparna på huvudet gör att ormen kan bestämma hur stort bytet är genom värmen från det.


bokcirkel love

Nr 1/2019
text PETRA SVENSSON
 
Om man vill starta en bokcikel så kan man gå via studieförbund och/eller biblotek. Där man kan få tips och råd. 

 Jag var med i en bokcirkel hösten 2006 och 2007. Bokcirlen hete LOVE. Vi hade en cirelledare som höll i det och vi träffades hemma hos henne.Vi gjorde två teaterföreställningar. Där vi skriv våra egna manus.

 

När vi träffades tipasde vi varandra om böcker. Läste lite ur några böcker. Pratade om vad vi tyckte om vad en bok skulle innehålla för att vi skulle läsa den. Vad ska en bra bok innehålla? Vad tycker du?
 Vi tyckte kärlek, vänskap, trassel, lite saga, spännande och äventyr. Beror på egentligen på vilket humör man är på när man läser. Vi hittade
även på egna ordspåk och skickade in till en ordspåksbok.

 

Några boktips som vi kom fram till:
Snapphanar - Kimselius
Harry Potter - Rawling
Kitty – Cardyn Keene
Sune och Bert -Anders Jacobsson och Sören Olsson
Livskraften - Henrik Ståhl
Böcker av Stephen King
Grabben i graven bredvid - Katarina Mazetti

 


Vi skrev också några dikter tillsammans. Här kommer tre exempel. 

 

Sommar jag längtar till.
Till havet.
Till standen
Att gå

 

Kossan Rosa
betar på ängen
humlor surrar
när som helst

 

Blommorna blommar.
sommaren är fin


Drömvinsten

Nr 1/2019
text MAGNUS ANTONSSON
 
Många drömmer om den där storvinsten, men ibland kan vinsten göra en olycklig.
 
Tony Walther vann 5 miljoner kronor 2012. Han har gett sin fru och hennes barn 50 000 kronor, rest och flyttat för pengarna. Han tyckte att det största med vinsten var adrenalinpåslaget han fick. Efter vinsten så känner han att pengar har tappat värdet lite grann. Men han känner att han inte behöver tänka på pengar så mycket ifall han skulle behöva hjälpa barnen.

 En annan som vann en stor summa var Karin Hansson (fingerat namn) 2011. Vinsten skapade dock splittring inom familjen. Karin vann 10 000 kronor i månaden i 25 år. Hon skickade sin dotter till att skrapa lotten i TV och efter att hon skrapat fram vinsten så säger dottern att lotten var hennes. Allt avgjordes i tingsrätten. Karin fick 350 000 kronor och dottern fick resten. Efter det så har de inte hörts av. Karins enda önskning är att dottern ska komma och be om ursäkt.

 

Jörgen Wallmark från Kiruna vann en summa på 5 miljoner 2012. Han löste lånen på sitt hus och reste till Italien med sin fru, men annars fortsatte han leva som vanligt. Eftersom de både har haft en tuff uppväxt så känner de en social ekonomisk trygghet i vardagen nu. Han tror dock att många är besvikna att de fortsätter leva som vanligt.
 Daniel Schulli från Kanada vann 9,7 miljoner kanadensiska dollar 2016. Han och frun hade en plan att barnen skulle få reda på att de vunnit genom nyheterna på tv. Daniel skulle sedan säga åt dem att städa sina rum och att de fortfarande behövde skaffa ett jobb. Han själv skulle köpa en ny bil för pengarna.

 

Värre gick det för William Post. Han vann 106 miljoner kronor 1988. Då anlitade hans bror en yrkesmördare för att kunna få ärva pengarna. Det hela slutade dock med att Williams fru lämnade honom och utpressade honom på en tredjedel av pengarna.
 2002 vann Andrew Jackson Whittaker vad som då var USA:s största lottovinst på strax över 2 miljarder kronor. När han vann så levde han redan ett bra liv med fru och barn och ägde en egen firma. Efter flera strippklubbsbesök så har nu hans fru lämnat honom, han har rånats och misshandlats, hans dotter och dotterdotter har båda dött och han har blivit stämd av ett casino efter att ha lämnat in falska checkar.

 

Ett fall som slutade i mord var Jeffrey Dampier. Han köpte massa gåvor så som en kryssning, bilar och hus till sina nära och kära efter att han hade vunnit en summa på 121 miljoner kronor. Hans svägerska och hennes pojkvän ville få ut mer pengar så de kidnappade och mördade Jeffrey.
 Serkhan Sahindal från Sverige spelade på trav och vann 2,5 miljoner kronor. Han reste runt i världen med en ny bil och levde ett lyxliv på casinon, hotell och stränder runt om i Europa. Han hamnade dock i en negativ spiral där han spelade bort pengarna och efter två år så var pengarna slut och bilen såld.

 

För en kvinna som vann 2 miljoner kronor så spreds sig ryktet snabbt om att hon hade vunnit en stor summa pengar. Barnen berättade snabbt för sina kompisar att mamman vunnit pengar och många ringde och gratulerade henne till vinsten. Vissa undrade även vad de skulle göra med pengarna. Kvinnans man ville att de skulle skaffa en stor segelbåt men fick nöja sig med en motorcykel, medan barnen som hade långa önskelistor på saker de ville ha fick 25 000 kronor var insatta på deras konton. Kvinnans syskon ringde även och ville ha en del av vinstsumman eller bjudas på lyxsemester. Pengarna som var kvar gick till köksrenovering och resten sattes in på ett sparkonto.

 

30 lantbrukare i Italien vann 319 miljoner kronor tillsammans 2008, och efter att de hade vunnit så sökte maffian upp några av vinnarna och hotade till sig en stor summa pengar. Efter att några få av vinnarna berättat för polisen vad som hade hänt så arresterades fem personer. Men många av vinnarna var rädda och ville inte samarbeta med polisen.

 

Callie Rogers från England vann 21 miljoner kronor när hon var 16 år. Hon spenderade pengarna på bilar, semestrar, silikonbröst och droger och efter sex år så hade hon använt upp det mesta av pengarna. Bara drogberoendet kostade henne 3 miljoner kronor och hon inser idag att hon inte borde ha haft tillgång till en så stor summa pengar när hon var så ung. Hon försökte även ta sitt liv vid tre tillfällen.