Måndag morgon
Nr 5/2009
Jag börjar dagen med en tidig promenad tillsammans med min hund Maja. Detta kan för vem som helst låta som en väldigt bra start på dagen. Det brukar det vara, förutsatt att jag har sovit åtminstone 6-8 timmar innan det är dags för uppstigning kl: 06:05. Första intrycket när jag tittar ut genom mitt fönster är oftast avgörande för hur lång promenad det blir, det blir dock alltid minst 25 min, oavsett om det spöregnar eller är strålande solsken.
Så här års är det mörkt när jag vaknar och mörkt när det är dags att sova igen. På kvällen är det bara ett plus, men på mornarna kan det ibland vara en bidragande orsak till att jag hellre ligger kvar i sängen än raskt stiger upp och hoppar i kläderna. Det hela handlar egentligen bara om att ha rätt inställning från början, och att alltid hålla blicken högt. I annat fall är det lätt att falla in i självömkan och tycka synd om sig själv, eller låta latmasken ta överhand, vilket inte alls är bra.
Alla har vi nog någon gång stängt av klockan för att lika snabbt som vi vaknat, åter somna in igen och drömma sig bort ett tag till. Detta bidrar dock i mitt fall till att jag inte hinner ta någon längre promenad med min hund, inte äta eller ens riktigt vakna innan det är dags att kasta sig ut och iväg till jobbet. Vad min hund beträffar så är hon ytterst sparsam med att ställa direkta krav på mig, men jag vet emellertid att hon, så väl som vilken hund som helst, behöver rastas och få umgås med husse en stund innan hon sedan blir ensam 4-6 timmar. Jag kan ju själv tänka mig vilket tragiskt liv det hade varit om jag bara hade stigit upp, duschat, ätit och sedan tagit ut henne på en 5 minutare, sedan åka iväg till jobbet för att sedan dyka upp 6 timmar senare och förvänta mig att hon är både glad och pigg, samt välmående och inte ställa några krav. Nej, usch och fy för sådana hundägare, eller ”hund-förvarare”, som jag skulle vilja kalla det.
Är man hundägare, och inte det sist nämnda, så har man ett stort ansvar att se till så att jycken blir ordentligt rastad, får rätt sorts samt mängd mat samt både fysisk och också någon form av mental träning. Den mentala träningen låter hunden växa samt känna tillit och respekt till husse/matte och gör samtidigt att man får en mer balanserad och förhoppningsvis lydig hund.
Jag tror stenhårt på orden: ”En lydig hund är en lycklig hund”. Med det menar jag inte att alla hundar som gör som dom blir tillsagda, automatiskt är lyckliga, för så är nog inte fallet.
Det är stor skillnad på att göra som husse/matte säger för att man är rädd för att bli straffad, än på att vilja lyda för att det känns så bra och för att det finns en fin kommunikation och ömsesidig respekt. Enligt min mening handlar det mycket om att använda helt vanligt ”bonn-förnuft”, och inget annat. Det krävs egentligen inte så värst mycket mer, naturligtvis också ett intresse för att vilja leva ett sunt liv, med både jobb och lek, tråkigheter men också en hel del skojigheter.
Något jag minns från det att jag var liten är vad min mormor alltid brukade säga, ”Å så glöm nu inte att äta upp Maktabiten”. Maktabiten, ett uttryck hon använde för att jag och mina syskon inte skulle lämna kanterna på brödet, den sista biten potatis eller grönsakerna som jag så stiligt hade radat upp längs kanten, i hopp om att dom skulle smälta samman med det lätt blommiga mönstret på tallriken. Naturligtvis bara ett knep för att få oss att förstå att det inte är bra att ta till sig en massa för att sedan slänga hälften.
Tittar ut genom fönstret igen, sitter på jobbet. Det regnar lite smått och är allmänt mulet och disigt, kallt som attan men ingen snö än så länge. Glider från det ena ämnet till ett annat, för att sedan återgå till där jag en gång började. Minns när jag först började här på Presspunkten, trodde dagarna skulle gå olidligt långsamt, men ack så fel jag hade. Klockan är strax halv elva, det är måndag och datumet är den 16 november, året är 2009, snart Jul, därefter nyår och ett nytt år efter det. Längtar och hoppas på en vit jul, mysigt med snö, hör ju julen till! Tror jag smiter ifrån nu, kaffe-tarmen börjar spöka, och fingrarna stelna.
Tack för mig.
Lev väl!
