text & foto BJÖRN SVANSTEIN
Nr 5/2009

En resa

Vaknar till, kollar klockan, den slår snart halv sex. Kastar mig upp ur sängen i en hisklig fart. Jag är egentligen inte så värst stressad, bara lite lätt uppskruvad av förväntan. Tar kannan från bryggren, slår upp vatten, ställer tillbaka den, plockar fumligt fram ett filter ur skåpet ovanför.
Kaffe, kaffe, kaffe kaffe, hmm, just det, KYLSKÅPET!
Jag brukar ta för vana att ställa in kaffet, väl förslutet, i just kylskåpet. Inbillar mig att det håller smaken bättre då.
Det blir en full kanna idag, det ska ju räcka hela dagen.
Kollar ut, solen skiner blygt genom träden, det är dagg i gräset och skatan i tallen skränar och skriker och kraxar för fullt.
Det är sensommar, eller åtminstone känns det så.
Augusti månad står för dörren, det spirar av grönska och blommor överallt.

Kaffet, åter till det. Blir lätt att jag drömmer mig bort ett slag när jag kikar ut mellan Monstera deliciosa och pelargoner i mitt köksfönster. Får inte glömma vattna tomaterna, mata fiskarna, ringa grannen om pass av hunden, hmm, ja just det, mat till mig själv kanske kan vara bra också. Kaffet är strax klart, ljudet från kaffebryggaren påminner mig om när jag var liten.
Satt i soffan hos farmor och farfar, vi har just ätit middag, och kaffedoften spreds i hela salongen. Mysiga minnen från glada ögonblick.
Jag har en ganska gammal Melitta-bryggare. Brun, mycket simpel sådan. Men den gör just det den ska, brygger gott kaffe,  inget annat. Den har ingen flashig display, inte heller en massa knepiga program eller knappar, funkis, ett bra ord i detta sammanhang.

Jaha, å så var det dags att ta itu med dom lite större frågorna, vad ska jag ha på mig!? Shorts eller byxor?
Det får bli en kompromiss, med andra ord båda.
Tunna shorts under, byxor över. Kanske blir varmt, men då är det ju enkelt att stanna och ta av byxorna.
Jaha, efter fyrtio minuters ilande fram och tillbaka i lägenheten, vattnande av blommor och dyl. så är jag klar att åka.
En utflykt står på schemat för dagen, och ev. kommande två dagar. Lämnar av vovven hos grannen, med orden: ”Ring om det är nåt” och ”Husse är snart tillbaka igen, va nu en duktig tjej”. Slänger in packningen i bilen, på med brillorna, i med en go skiva och så bär det av.



Kör ut åt Torhamnslandet, ska plocka upp kusinen där. Ringer en signal för och kolla så han är vaken, inget svar. Ringer igen,
– Hallå, ja jag är vaken, hörs det i andra änden.
– Jag är på väg nu, säger jag.
– Det är lugnt, får jag till svar.
– Vi säger så, hej så länge.
Varav jag lägger på luren, lutar mig tillbaka och glider vidare.
Solen värmer härligt, armen lutad lite nonchalant ut genom rutan, ”Man e ju på gång”!
Gillar tidiga mornar, allting vaknar till liv efter nattens dvala. Kör förbi små gårdar och stugor, folk som är på väg till jobbet och andra som tar en tidig joggingtur i solskenet.
Tankarna går genast till min hund när jag ser en man gående längs vägen tillsammans med sin bäste vän, en liten labbe.
Kan inte vara gammal, max ett halvår. Svart som natten, ullig och mjuk. Nästan så man vill stanna till och hälsa.
Men nej, det finns det varken tid eller möjlighet till, skulle nog förvåna den gamle mannen med ett hastigt stopp, för att sedan rusa fram för att hälsa på hans hund, nej, det går inte för sig.
Fast jag skulle naturligtvis hälsat om jag hade varit på
stående fot.

Nej som sagt, saknar henne redan, min hund alltså.
Maja heter hon förresten, eller egentligen Nallemaja, efter ett utav Bamses barn. Maja, alltså min Nallemaja, kallad Maja, såg ut just som en liten björnunge när hon var liten. Hade jag inte vetat att det faktiskt var en hund, och inte nån björn, ja då hade jag nog trott att det varit nån korsning mellan brunbjörn och svartbjörn. Lite spräcklig, men med mycket svart i.
Stora tassar, nästan lika som en björns ramar, ett rejält gap med en himla massa sylvassa små tannabissingar.
Nu när hon har vuxit till sig lite så ser man att det helt klart inte är någon björn, utan mer en schäfer.
Hon är inte så värst stor och inte alls som en björn skulle varit i den åldern. Tur är väl det, snäll som ett lamm, fast med stunder fyllda av bus och hyss. Precis som ett liten barn, något av en ögontjänare. Om nu hundar har förmågan som gör att dom kan betraktas som det.
Hon ligger säkert och sover nu, i min grannes säng, eller på soffan. Om dom inte är ute och promenerar eller nåt.
Nu var man nästan framme, dags att göra ett seriöst försök att få lite fart på det hela, så vi kommer iväg nån gång.



Väl framme ser jag ett trädgårdsland, fyllt av blommor, grönsaker i alla former och färger, träd och buskar med bär och frukt och frodande grönska till den mildaste grad, som att hamna i en oas mitt ute i ingenstans. Rabatter väl planerade med gångar och staket, häckar och stenmurar som slingrar sig längs med och runt om hela tomten.
Det är fortfarande dagg på blommor och blad, solen skiner igenom grenverket på grönskande landskapsträdet eken.
Det glittrar och glimmar och doftar underbart av nyutsprungna rosor och dahlior. Jag stannar och kliver ur bilen, och än en gång överröses jag av sommarkänslor och värme.
Knallar fram till ytterdörren och knackar på.
Min kusin öppnar, han är fortfarande yrvaken och mumlar något som låter som.
– Kom in, jag ska bara käka, sen drar vi.
– Vad har du med dig?, undrar jag, – alltså har du packat mycket eller lite?
– Lagom, får jag till svar.
Okej, tänker jag, blir nog säkert bra det här. Jag tar av mig skorna, går in och går mot köket. Där sitter min morbror, alltså min kusins pappa, logiskt, eller hur!?
Hur som helst, – Hej Björn, säger han.
– Hej, säger jag, trött som jag är så frågar jag vad han gör uppe så här tidigt, utan att tänka på vad klockan är.
– Tidigt!?, säger min morbror, som för övrigt heter Mikael.
– Ja, klockan är väl inte mycket?, säger jag och vänder näsan mot klockan uppe på väggen.
Jo, eller nej, inte direkt mycket, men mer än vad jag hade trott. Snart halv nio. Ja tiden går som känt ganska snabbt, särskilt när man har roligt, åtminstone när man har bråttom.
Nog om det. Kaffet smakar inte fel så där på morgonkvisten, inte en grov smörgås med leverpastej och inlagd gurka heller.
Efter ett tags mumsande och kaffe-sörplande var det dags att åka

Allt packat och klart, extradäcken som jag hade fått med bilen när jag köpte den, ungefär en månad tidigare, och som jag fortfarande inte plockat ut ur skuffen, fick vi naturligtvis plocka ut innan avresan mot äventyret. Vi hade sedan innan beslutat att vi skulle köra förbi mitt dåvarande jobb, för att kontrollera avgassystemet som skramlade en aning, samt kolla olja och vattennivåer. Vi körde inåt stan, stannade till utanför jobbet, gick in och tog ett par ord med chefen och körde därefter in bilen i verkstaden. Det är en konst att inte hamna fel på liften, den står nämligen inte i exakt mått till porten, utan man får göra en ganska tvär gir väl inne i hallen.
När vi hissat upp bilen på liften såg vi ganska snabbt att det läckt olja framme vid växellådan, aj aj, inge bra alls.
Det blir till att kolla och eventuellt fylla på olja i motorn och tvätta kring lådan, sen är det bara att vänta och se om det läckt ut nåt när vi är tillbaka igen. Naturligtvis stanna till var tionde mil och kolla så det finns tillräckligt med olja. Det är ju ingen bra idé att köra 50 mil utan varken olja eller vatten.
När allt var kollat, fixat, fyllt och förseglat så var det dags för avfärd igen.

Det bar av norr över, siktet inställt på att nå Smålandsgränsen först och sedan planera allt eftersom. Småland med stora skogar, sjöar, samt ett rikt djurliv och lite lagom lugn och ro.
Tanken var att vi skulle hitta någon lagom avlägsen sjö att tälta vid, kanske fiska eller åtminstone grilla korv och sova ute i det fria. Vi turades om att köra, jag körde första biten, å vi började snart närma oss Växjö. Stannade till ett slag vid en rastplats, kaffet gjorde sig påmint, så det fick bli en klassisk ”ska-bara-slå-en-sjua-paus”.
Antar att det inte är något allmänt känt uttryck på att kasta vatten, hörde det första gången som liten grabb, också detta uttryck, som många andra, uppkom mer av en slump vid ett tillfälle då jag skulle springa å kissa.
Farfar, eller farmor, minns inte riktigt vem utav dom det var, påpekade att man helst inte skulle uttrycka sig som så ingående när man behövde låna toaletten, utan istället då säga att man skulle ”slå en sjua”. Jag kan tänka mig att det är ett uttryck som följt med sen länge, och att det är fler som vet vad som menas med det, eller också kan det vara något som uppkom just då, den gången efter maten en dag för många år sedan hos min farmor och farfar.
Hur som helst, stannade till, gjorde vad vi skulle, letade fram kaffekorgen och nallade en macka i all hast, kollade kartan och började spåna på vart vi skulle stanna här näst. Vi var fortfarande inom Smålands gränser och det var där våra meningar började gå lite isär.

Min kusin tyckte att vi skulle leta upp närmsta sjö och slå läger, medans jag personligen ville längre uppåt landet. Inte heller var han nåt vidare intresserad av att ta del av kartan och verkade mest vilja kunna komma hem inom ett par timmars tid. Jag däremot gillar äventyr, jag ser resan som mer än halva nöjet, att köra längs mindre vägar uppåt Sverige tyckte jag lät som en alldeles förträfflig idé. Förutsatt att vi kunde turas om att köra och inte kände nån direkt press på att vi skulle hinna hit eller dit inom en viss tid.
Utan att ha kommit fram till någon direkt plan så körde vi vidare igen. Denna gång var det trots allt kusinen som satt bakom ratten och jag bredvid med kartan i knät, lätt fumlandes med kaffekoppen i ena handen och en ost och paprika-smörgås i den andra. Är för övrigt löjligt förtjust i både kaffe och just den kombinationen av stark ost och färsk röd paprika, snyggt komponerat på en lite tjockare nybakad fransbröd-bit med smör. Smaken och styrkan på kaffet är naturligtvis  av yttersta vikt, vid den tiden hade jag fortfarande för ovana att ha både mjölk och en halv sockerbit i dessutom.
Tog en stor klunk kaffe och tog en närmare titt på kartan.

Min kusin, som nu satt djupt koncentrerad på att hålla bilen på vägen, la inte direkt märke till mina då spinnande planer på att ta oss upp mot Vättern för att sedan förhoppningsvis komma ännu en bit längre upp i landet. Det var då inte bestämt att vi skulle köra till något utsatt mål, utan jag hade möjligheten att styra resan åt det håll jag ville. Vi tuffade vidare längs vägen mot okända mål och några timmar senare var vi närmare övre mitten av Vättern än vi var nära Gränna. Jag tog åter en snabb titt på kartan. Vi började närma oss Vadstena.
Jag kollade fram och tillbaka över kartan, funderade lite och la den åter åt sidan. Efter ytterligare körande, i mitt fall åkande, passerade vi Vadstena, även Motala och började så smått närma oss en plats kallad Övralid. Det namnet kände jag igen. Jag hade varit där för längesedan, då med familjen på semester och den gången med siktet inställt på Dalarna.

Det var en plats där författaren och nobelpristagaren Verner von Heidenstam en gång hade bott. Jag minns det stora vita huset och den magnifika utsikten mycket väl. Strax innan Övralid stannade vi och bytte förare. Av någon anledning hade jag lagt det stället på minnet, och när vi passerade en skylt med namnet så tog jag beslutet om att köra upp till det gamla huset för att kolla. Vi kom in på en smal krokig väg, körde igenom samhället, svängde vänster vid kyrkan och fortsatte uppåt.
Efter en stund var vi framme vid parkeringen till det stora huset och klev ur bilen.
Jag passade då på att ringa hem till farmor och farfar, mestadels för att tala med min farbror.
Det var han som hade varit förare och samordnare av resan när jag var liten. När jag berättade att vi stod utanför grindarna till huset i Övralid så hörde jag att han blev glad.
Antar att han förstod att resorna som liten trots allt hade planterat ett spår av nyfikenhet och kultur inuti mig.
Trots allt tjat och gnabb mellan mig och mina bägge systrar, trångt inklämda i det lilla baksätet i den då ganska nyinskaffade Opeln.
Han frågade mig om jag hade planer på att ta vägarna ännu längre norr över, och hur länge vi skulle vara iväg. Jag svarade lite tveksamt, – ja kanske det, det beror på min medpassagerare. Jag såg att min kusin inte såg allt för nöjd ut med mitt svar, jag förstod också att han nu hade genomskådat min lömska plan att köra betydligt längre än vad som hade framkommit vid vår första diskussion kring målet med resan.

Efter att vi hade pratat en stund så sa vi hej då och vi gick bort längs grusgången, kantad av sommarens alla blommor, blåklockor, trift, gulmåra, prästkragar, vildrosor, och mycket mer och med fåren bräkandes bland buskarna och fruktträden längs sluttningen ner mot Vättern. Utsikten var verkligen magnifik. Storslagen och mäktig, just som jag hade kommit ihåg den. Vi strövade omkring längs gångarna, tittade på det stora vita huset, fotograferade en hel del, provsatte oss på den gamla bänken invid det massiva stenbordet framför huset, precis under ett litet körsbärsträd och med den storslagna utsikten som en tavla framför oss. Vi stannade säkert närmare en timme, sen var det dags att fortsätta.
Jag satte mig åter bakom ratten, och så bar iväg.
Vi körde och körde, gled förbi stora gods, ängar med betande boskap, sjöar och ännu mera skog som förut.
Det började så sakteliga att skymma, magen kurrade, vi letade vid det här laget febrilt efter någonstans vi kunde stanna och äta middag.

Vi lyckades köra av den stora vägen och in på en liten mindre väg.
Vi hade nästan hunnit komma ända till Nora, vilket inte verkade vara en lika glädjande nyhet för min kusin, som det var för mig. Jag hade ju i min fantasi redan hunnit föreställa mig hur det hade känts att komma upp till Dalarna igen, komma fram längs den smala vägen mot sjön Saxen och hotellet Saxenborg.
Där skulle vi naturligtvis ha klivit ur bilen och i långsamt tempo promenerat ner mot sjön och planerat vart vi skulle sova för natten. För att nästa dag kunna köra till den frånlidne författaren och spelmannen Dan Anderssons Luosastugan.
Detta hade precis som Övralid varit ett flitigt utflyktsmål om somrarna när jag var liten. Men dom drömmarna började så sakteliga grusas allt eftersom min kusin blev buttrare och kinkigare ju längre vi körde och ju senare det blev.



Det var en bitter smak i min mun, känslan av att vara så nära, men ändå så långt borta.
Det är en av dom jobbigaste känslorna för mig, känslan av att misslyckas, även om det inte var någon tävlig eller uppdrag.
Trots att vi från början bara hade pratat löst om att eventuellt sova över en eller maximalt två nätter i tält.
Vi körde omkring ett ganska bra tag innan vi hittade en stor skylt invid motorvägen. Det var ett gigantiskt M, det kunde bara betyda en sak, iallafall om det är ett gult M, med böjda kanter och upphöjt på en hög pelare. Jag behöver inte uttala namnet, dom som inte känner till kedjan med snabbmatställen genom dess logga, har antingen levt ett renlevnadsliv eller också vara bosatt i en grotta, djupt inne i en mörk skog dom senaste femton åren.
Kvalificerad skräpmat, det är nog vad jag skulle personligen skulle kalla det hela, bukfylla är också ett ganska användbart ord i sammanhanget.
Men visst, det kan vara gott ibland, och särskilt när man har kört ett x antal timmar i sträck, utan vare sig mat eller dryck. Efter maten blev det till att leta vidare efter nåt trevligt ställe att tälta på.

Vi körde runt ganska länge och hade väl tron om att det förr eller senare skulle dyka upp ett ställe som passade in på våra krav gällande sovplats. Efter att vi ytterligare en gång stannade för att kolla karta och dricka kaffe, denna gång vid en kyrka ute i mitten av ingenstans, så fick vi ett tips av två äldre damer som var ute och promenerade. Dom sa att vi skulle åka till en sjö som låg i närheten, där skulle det tydligen vara lugnt och relativt tryggt att stanna, samt finnas möjligheten att slå upp ett tält. Vi fick vägbeskrivningen och körde vidare...

Läs mer av artikeln i det nya numret av Presspunkten.