ÄRAN ATT FÅ MÖTA EN TERRORIST
text MICKE GUNNARSSON
Nr 2/2011
Året var 2002 och jag stod där lite lätt nervös i rummet och väntade. Det var första gången för mig. Första gången att helt själv möta en person som många andra var rädda för. En person som hade blivit portförbjuden på många ställen och där omvärlden mer eller mindre konstaterat att denna person fått sin sista chans. Vissa hade till och med sagt att denna person ensam stod för säkert 80% av all skadegörelse i kommunen och även annan jäkelskap. Han var som en terrorist. Och här stod jag nu med god uppsikt på dörren ca 30 meter längre bort. Mitt hjärta dunkade snabbare men jag kände mig ändå redo för min uppgift. Så slets dörren upp.
Under de nästkommande veckorna och fram till nu ca 10 år senare så fick jag äran att träffa en ung man med energi, glöd och tallang utöver det vanliga. En ung kille som för ca 10 år sedan hade en dröm om att få göra film. Och det var just den dagen som jag berättade om i början, då det var dags för mig att som mediepedagog få ta emot denna kille med sina vänner och med målet att göra film.
Jag glömmer aldrig hans första fråga och snacket då jag gav honom en digitalvideokamera att filma med på stan:
– Micke fan ska jag få ha den själv!?
– Självklart svarade jag. Jag har inte tid att följa med dig ikväll på stan, du fixar väl det bra själv?
– Jo, men Micke, fan, vad kostar den här liksom?
– Tja, 23 000 kr tror jag det var?
– Va!!! Och jag får ha den själv?
– Ja men du vill väl filma? Då måste du väl ha en kamera?
– Jo, men tänkt om jag tar sönder den då?
– Tja, en olycka kan väl alltid hända och då lär vi väl båda bli ledsna. Men jag antar att du försöker vara så rädd om den som möjligt om du nu vill filma.
– Men tror du inte jag kommer att sno den eller ta sönder den med flit då?
– Va!!?? Nu fattar jag ingenting. Du vill väl filma? Eller vad menar du…
– Ähh, fan du är ju liksom inte klok. Ja drar nu då, med denna kameran och så kommer jag om några timmar…
– Underbart, jag fixar kaffe till dess och så kollar vi på materialet tillsammans senare, ha det gött!
–Tja!
Efter två timmar kom ett stort leende tillbaka och vi satt tillsammans och skrattade gott åt hans Jack Ass filmer….
Efter detta möte har jag fått uppleva denna grabb som fotograf, som fågelskådare, filmare mm. Och bara för ett par veckor sedan såg jag en vuxen man i samband med ett möte jag hade haft. Jag gav honom en bamsekram (vilket jag kanske insåg var lite pinsamt för honom just när han var bland andra polare), men ibland när hjärtat slår slint så kan man inte hejda sig. Kärleken tar liksom över.
Men jag har också träffat en liten grabb i denna kropp, en liten skraj pojk med glansiga ögon som ibland skulle ha velat krackelera och låta tårar få sippra ut i lagom takt. En kille som har så mycket att ge, men ändå varje dag får bevisa att han på något sätt duger bara som han är. En liten pressad kille som i vissa fall låtit en busskurs glasväggar blivit hans enda ventil för att få andas ut, utan krav på prestation för en sekund.
En kille där ordet MVG varit fantasi och där IG varit ett ställe där han ska höra hemma. För mig i mötet med denna terrorist har två saker blivit allt viktigare i mitt egna liv:
1. Det finns ALDRIG en sista chans. Chanserna är oändliga. Det finns en potentiell Einstein i varenda unge, det gäller bara att hitta honom/henne. Vi får aldrig stänga dörrarna för dessa små energirika, men kanske vingklippta individer, aldrig!
2. En människa som mår bra i sig själv och känner sig älskad och trygg kan ALDRIG göra en annan person medvetet illa.
Genom dessa två erfarenheter har jag genom åren lärt mig att tro gott om alla. Det finns inga terrorister, mördare eller andra karaktärer. Det finns unika människor skapta av kärlek som med olika förutsättningar mår på olika sätt och vis. Vissa, även om de tillhör en minoritet, har ett handikapp, en sjukdom som gör att de inte agerar som vi är vana vid. Dessa behöver hjälp av särskild karaktär. Vi behöver i och för sig alla alltid hjälp, hjälp att våga, hjälp att leva, hjälp att älska och älskas, vi behöver varandra.
Denna dag för ca 10 år sedan behövde jag en ”terrorist” och han behövde nog mig.
Vi hjälpte varandra ett ögonblick, som gav oss vänskap för livet?
Kram/Micke
mickegunnarsson.com
Nr 2/2011
Året var 2002 och jag stod där lite lätt nervös i rummet och väntade. Det var första gången för mig. Första gången att helt själv möta en person som många andra var rädda för. En person som hade blivit portförbjuden på många ställen och där omvärlden mer eller mindre konstaterat att denna person fått sin sista chans. Vissa hade till och med sagt att denna person ensam stod för säkert 80% av all skadegörelse i kommunen och även annan jäkelskap. Han var som en terrorist. Och här stod jag nu med god uppsikt på dörren ca 30 meter längre bort. Mitt hjärta dunkade snabbare men jag kände mig ändå redo för min uppgift. Så slets dörren upp.
Under de nästkommande veckorna och fram till nu ca 10 år senare så fick jag äran att träffa en ung man med energi, glöd och tallang utöver det vanliga. En ung kille som för ca 10 år sedan hade en dröm om att få göra film. Och det var just den dagen som jag berättade om i början, då det var dags för mig att som mediepedagog få ta emot denna kille med sina vänner och med målet att göra film.
Jag glömmer aldrig hans första fråga och snacket då jag gav honom en digitalvideokamera att filma med på stan:
– Micke fan ska jag få ha den själv!?
– Självklart svarade jag. Jag har inte tid att följa med dig ikväll på stan, du fixar väl det bra själv?
– Jo, men Micke, fan, vad kostar den här liksom?
– Tja, 23 000 kr tror jag det var?
– Va!!! Och jag får ha den själv?
– Ja men du vill väl filma? Då måste du väl ha en kamera?
– Jo, men tänkt om jag tar sönder den då?
– Tja, en olycka kan väl alltid hända och då lär vi väl båda bli ledsna. Men jag antar att du försöker vara så rädd om den som möjligt om du nu vill filma.
– Men tror du inte jag kommer att sno den eller ta sönder den med flit då?
– Va!!?? Nu fattar jag ingenting. Du vill väl filma? Eller vad menar du…
– Ähh, fan du är ju liksom inte klok. Ja drar nu då, med denna kameran och så kommer jag om några timmar…
– Underbart, jag fixar kaffe till dess och så kollar vi på materialet tillsammans senare, ha det gött!
–Tja!
Efter två timmar kom ett stort leende tillbaka och vi satt tillsammans och skrattade gott åt hans Jack Ass filmer….
Efter detta möte har jag fått uppleva denna grabb som fotograf, som fågelskådare, filmare mm. Och bara för ett par veckor sedan såg jag en vuxen man i samband med ett möte jag hade haft. Jag gav honom en bamsekram (vilket jag kanske insåg var lite pinsamt för honom just när han var bland andra polare), men ibland när hjärtat slår slint så kan man inte hejda sig. Kärleken tar liksom över.
Men jag har också träffat en liten grabb i denna kropp, en liten skraj pojk med glansiga ögon som ibland skulle ha velat krackelera och låta tårar få sippra ut i lagom takt. En kille som har så mycket att ge, men ändå varje dag får bevisa att han på något sätt duger bara som han är. En liten pressad kille som i vissa fall låtit en busskurs glasväggar blivit hans enda ventil för att få andas ut, utan krav på prestation för en sekund.
En kille där ordet MVG varit fantasi och där IG varit ett ställe där han ska höra hemma. För mig i mötet med denna terrorist har två saker blivit allt viktigare i mitt egna liv:
1. Det finns ALDRIG en sista chans. Chanserna är oändliga. Det finns en potentiell Einstein i varenda unge, det gäller bara att hitta honom/henne. Vi får aldrig stänga dörrarna för dessa små energirika, men kanske vingklippta individer, aldrig!
2. En människa som mår bra i sig själv och känner sig älskad och trygg kan ALDRIG göra en annan person medvetet illa.
Genom dessa två erfarenheter har jag genom åren lärt mig att tro gott om alla. Det finns inga terrorister, mördare eller andra karaktärer. Det finns unika människor skapta av kärlek som med olika förutsättningar mår på olika sätt och vis. Vissa, även om de tillhör en minoritet, har ett handikapp, en sjukdom som gör att de inte agerar som vi är vana vid. Dessa behöver hjälp av särskild karaktär. Vi behöver i och för sig alla alltid hjälp, hjälp att våga, hjälp att leva, hjälp att älska och älskas, vi behöver varandra.
Denna dag för ca 10 år sedan behövde jag en ”terrorist” och han behövde nog mig.
Vi hjälpte varandra ett ögonblick, som gav oss vänskap för livet?
Kram/Micke
mickegunnarsson.com
Kommentarer
