Finns det något annat här i världen som drar så mycket uppmärksamhet, fördomar och åsikter som tatueringar och body art? Jag tror vi alla har en åsikt om det, vare sig det är positiva eller negativa sådana.



Många olika tekniker har utövats runt om i världen och vissa av dem används än idag att dekorera våra kroppar. Exempelvis Samoafolkets tradition pe’a, vars motiv blivit populära att tatueras in på traditionellt vis av amerikaner och européer. Pe’an är ett geometriskt motiv som knackas in i huden med vässade griständer fästa på långa pinnar. En mycket smärtsam metod som oftast täcker benen, från knäet till ovanför höfterna.  

En annan tatueringsteknik som blivit populär och växer sig större runt om i världen är Afrikas version av tatueringar - ärrtatueringen, eller scarification som man kallar den idag. Man skär upp huden i olika mönster eller motiv med skalpell och under läkningen irriterar man såret för att ärret ska bli så tydligt som möjligt och helst resa sig för att få en 3D-effekt. Denna metoden var ett alternativ till färgtatueringen eftersom afrikanernas svarta hud blev som ett filter som stod i vägen för den vanliga sortens tatuering.

Den vanligaste metoden är den klassiska färgtatueringen som har sitt ursprung i Söderhaven och slog igenom i Europa 1774. Förr gick denna ritualen till att man valde sitt motiv bland färdigtillverkade mallar av trä, som sedan fylldes av koldamm för att bilda ett avtryck på önskat ställe på huden. Sedan doppades en nål i bläck utblandat med kreatursgalla som man sedan stack i längs avtryckets konturer för att få fram tatueringen. Idag får färgen varken innehålla kreatursgalla eller kvicksilver och är betydligt hälsosammare än vad de var förr. Och även om grunderna är samma som de alltid varit så har tekniken utvecklats enormt med eldrivna maskiner och färgerna är vetenskapligt framtagna för att få bättre
hållbarhet.

Det är inte bara tatueringar eller scarification som har en lång historia utan även piercingar, som fick sitt namn från engelskan då det betyder genomträngning dvs håltagning, har sina rötter långt tillbaka i tiden. Även här är Ismannen ett utav de äldsta fynden, eftersom när man hittade honom hade han töjt ut öronen mellan sju och elva millimeter. Idag är detta mest populärt bland ungdomar och kallas töjning, eller det engelska ordet ”stretching”. Det går oftast till att man töjer sitt vanliga hål med spiraler på en höjning av ett till två millimeter, gjorda av exempelvis trä, plast eller stål. Läkningen är givetvis individuell men piercingstudios brukar oftast rekommendera en till två millimeter per månad och det sägs att det är väldigt svårt att få tillbaka hålet till normal storlek om man töjt det över en centimeter. Liksom det mesta som härstammar från förr hade även hålet i örat en magisk innebörd - man trodde att demoner kom genom öronen och metallen skulle
avvisa dessa.

Det näst vanliga stället att pierca efter örat var septum för naturfolken. Dels för sin attraktiva plats mitt i ansiktet plus att hålet inte syns om man väljer att ta ut piercingen, eftersom hålet går mitt igenom näsan men också på grund av att hålet går att töja, precis som örat. Oftast brukade man ha stora grisbetar genom septum i olika krigarkulturer på Nya Guinea, Salomonöarna och Papua, för det gav ett farligt och fientligt uttryck. Men även andra stammar och kulturer gjorde det, så som Azterkerna och Maya & Inkaindianerna. Men istället för griständer, trä eller benbitar var oftast smycket gjord av jade eller guld.


Dagens läppskalpering, dvs töjning av hål i läppen, kan man hitta i olika stammar till exempel Mali, Afrika och Malawi. För Dogonfolket i Mali har piercingen i läppen en religiös betydelse eftersom de tror att världen skapades av deras förfäder Noomi som vävde tråd mellan sina tänder, men istället för tråden kom rösten ut. Makololofolket i Malawi kallar sin metod för pelele som innefattar att kvinnorna bär en stor läpptallrik i läppen för skönhetens skull. Oftast bar man smycken gjorda av guld, jade, metall eller i vissa stammar där man töjer piercingen och sätter i trä eller lerplattor.

Branding är en annan form av body art som härstammar från förr. Det innebär att man värmer upp små plattor av kirurgiskt stål som man sedan bränner ett motiv utav på huden. På grund av att man bränt bort alla pigmenten i huden så är brandingen ett vitt ärr när det är färdigläkt och syns bäst på solbränd hud.

Idag finns en uppsjö av olika metoder att utsmycka och dekorera sin kropp med. Något utav de senaste årens populäraste metod kallas för dermal anchor. Till skillnad från de vanliga piercingarna som har ett ingångs och ett utgångshål har denna bara ett hål och kan sättas ungefär var som helst på kroppen. Den ena sidan, dvs smycket, sitter utanför kroppen och plattan man fäster smycket i, dvs ankaret, sitter på insidan av huden. Oftast blandar man ihop dermal anchor med något nyare metoden som kallas skindiver. Skindiver ser på ytan likadan som anchorn men det är mycket som skiljer de båda, som att smycket är mycket mindre. Oftast används denna metod för att accentuera någon del av kroppen, till exempelvis ögonvrån, kinder eller att använda det som en del av sin tatuering.

Ett annat exempel på dagens nymodeheter för de som vill sticka ut lite extra är implants. Det innebär att man får implantat kirurgiskt insatt i kroppen. Oftast är matrialet av teflon (PTFE/plast) eller silicon men det kan även förekomma att föremål är av metal, titan eller hög karats guld. Det var Steve Haworth (Phoenix/Arizona) som uppfann detta då han blev tillfrågad om ett armband.
Han bestämde sig för att föra in en rad pärlor under kvinnans vrist för att uppnå den effekten hon önskade – denna metod kallas för subdermal/3D body implants. Haworth var även pionjär för transdermalt implants vilket innebär att ett objekt placeras delvis under och delvis ovanför huden. Till exempel att man för ner implantatet i huvudet, i detta fallet, i form av någon slags skruv eller mutter och sedan när det är gjort skruvas den översta halvan på vilket vanligtvis är horn eller spikar. Utöver dessa två tekniker så finns det en handfull tekniker till som magnet implantat, vilket innebär att man placerar neodymiummagneter under huden, till exempel vid fingertopparna. Och horn implantatet som innebär att man för in små bitar av teflon under pannan som sedan bildar små horn.

Trots att tatueringar och annan body art har blivit mer accepterat i samhället och inte alls är lika tabu idag som det brukade vara vilar det ändå något mystiskt över en tatuerad/kroppsutsmyckad. Men det är inget hinder för människor som verkligen brinner för den här sortens konst.