text PM
Nr 1/2012

Så har det blivit mitt i januari igen. Och den där märkliga blandningen av lättnad och leda som ingen ännu lyckats hitta ett passande ord för. Efterskvalpet som följer på storhelgernas frosseri eller frossbrytningar och lättar ett sinne som dock samtidigt tyngs av en trög leda vid vardagens fadda återkomst tungt kedjad vid mörkret och kylan. Ett tillstånd som behöver behandlas. Vi valde bandy.


På nakna morgonkvisten samlades ett litet gäng välklädda herrar, för ovanlighetens skull intill snobberiets gräns. En hade till och med bytt strumpor! En annan hade gjort sig till med tandborstning! I ett huj blev det rabiat kiv om vem som skulle ansvara för den gemensamma och abnormt utspända bandyportföljen, kolossen kallad. Det mynnade efterhand ut i en omständlig lottningsprocedur som nästan tog kål på den otåligaste av oss.

Till slut efter mycket om och men kom vi ut på roadtrippen. Först upp till småländska byahålan Norrhult, vår kultplats sedan många år vid bandyutflykter till Vetlanda och Tjustkulle. Där stannar vi och börjar förbereda oss på ett särskilt vis inför den kommande tilldragelsen. Lite magi är det över det samt några droppar ur portföljen! (några av ritualerna tycks ha en djupare innebörd än vi mäktar med att begripa), om det beror på ofrivillig komplexitet eller bristande förståndsgåvor eller något annat vill jag låta vara osagt. Men denna gång for vi söderut igen eftersom vi är mycket för lite gammaldags utomhusbandy. I Vetlanda hade vi blivit instängda i en stor hall utan nödvändig rekvisita i form av himlavalv och vindpiskat rödbrusiga kindknotor.

Mot Ronneby bar det. Där skulle Blekinges stolthet Fredriksberg möta anrika Skirö/Nävelsjö på Lugnevi. Egentligen skulle man väl inte erkänna det men efterhand som vi närmade oss kunde vi inte avhållas från att raljera en smula, vana vid större sammanhang som vi ansåg oss vara: Ja, här nere kan vi nog förvänta oss en ko på isen... Ha ha ha!

Vår halvfulla buss, som följaktligen lika gärna kan kallas halvnyktra om man har lust, var framme som planerat 12.39 på sluttningen ovanför högra kortsidan sett från insläppssidan.
Om det varit Tosia bonnadan med osedvanligt bandyinslag hade det säkert funnits nötkreatur ute på isen, varligt fösta till sidan av ismaskinerna, men här och nu var det allt annat än bonniga skridskoatleter som schvungfullt tog isen i besittning. Den kombination av fart, fläkt, fränhet och elegans som bandyn är ensam om i sportens värld bar inga spår av att förklinga trots det stora pappersgapet till elitens bejublade tillställningar.

I pausen gick de som frös mest om tårna och försåg sig, lite förstulet sneglande bort mot det närliggande villakvarteret, ur portföljens flytande skatt. En aning skamsna kände vi oss allt för kovändningen vår malliga kotes tvingats ta! Diskussionens vågor gick sedan höga kring huruvida det verkligen var redaktör Svensson från Johannishus som vi mött på E-22 starkt lutad mot ett cykelstyre. De flesta hade gjort samma iakttagelse men analysen gav hägring knappt övertag i omröstningen.

I andra delen av föreställningen mattades våra vänner något. Aldrig så mycket att det var under isen men beaktas att träningsbakgrunden ju heller inte är tortyrliknande i såna här lirares kanske rent av på sätt och vis lite skönare bandyliv. Med ett stänk av vemod lämnade vi denna söndagsgemytliga atmosfär av nybyggaranda och förhoppningar om en starkt växande men likväl harmonisk bandykultur här i lillstora Blekinge.

I bussen blossade det upp igen i känsliga sinnen när det rådde vitt skilda meningar om slutresultatet i den nyss bevittnade matchen. Det skreks gällare och gällare i munnen på varandra, i ett tonfall som varslade om nervsammanbrott. Tills plötsligt en idé poppade upp som kunde lysa igenom bråket med sin fasta övertygelse att måndagsblaskan ju kunde leverera det hett omdiskuterade och efterlängtade svaret på frågan hur kampen slutade.

Och vi tyckte nog alla att det var skönt att få runda av i lugn och ro med fredspipan tänd. Sportsidan lät meddela att Fredriksberg vunnit med 7-3, och vi kände oss nog en aning dagen efter lite till mans.