Jag har talat med några människor om vad som blev deras vändpunkt. Vad som sedan blev till en ”nystart”. För några blev vändpunkten att drabbas av psykisk ohälsa, för andra var det att i vuxen ålder få en NPF-diagnos. Man måste då tänka om och ge sig själv en chans till att se sig själv med nya ögon. Vändpunkten i mitt liv var att äntligen få vård/terapi och inte bara medicin. Min ohälsa hade hållit på ett tag och jag var oerhört frustrerad över att det aldrig funkade i mitt liv. Mitt självförtroende var kört i botten och så även självkänslan. Allt misslyckande hade växt till ett stort berg som jag med vård/terapi fick hjälp att ta mig igenom. Mitt känsloliv hade blivit en ogenomtränglig djungel och inga relationer fungerade.

De jag talat med som tagit sig igenom sin ohälsa är känslan att åter få tillbaka makten över sig obeskrivligt skön. Helt plötsligt finns en förklaring till varför mycket varit så svårt och att det finns hjälp att tillgå. Chansen att tillsammans med någon bena ut om och varför för att sedan försöka göra det lättare i fortsättningen. Är man egentligen medveten om vilket jättejobb som ligger framför en. Förmodligen inte. För det är att lära sig att gå på nytt. Lära känna sig själv i ett nytt perspektiv. Det är en del man får omvärdera och börja tänka i andra banor. Det kräver sin man/kvinna. Under resans gång så har de dock lärt sig att lita på sin intuition och fått modet att våga igen.

Vi har alla planer och drömmar så jag frågade om deras. En skulle vilja börja med teater, en annan vill ha ett arbete och en tredje vill jobba med sin utveckling och pröva mer praktiska saker istället för att pressa sig mot studier. Under resans gång har vi den gemensamma upptäckten att vi är utvecklingsbara och att nya intressen dyker upp. Livet har inte tagit slut utan det finns en fortsättning med nya drömmar och mål. Vi är fantastiska människor i alla fall. Som på nytt lär oss alla livets djävligheter precis som barn lär sig gå. Man ramlar och slår sig ofta i början, men lär sig hålla balansen mer och mer. För de små är det vardag att hela tiden kravla sig upp på nytt och våga ta ett kliv på sina skakiga ben. Och precis som vi få känna detta fantastiska, jag har lyckats än en gång.  För det har vi upptäckt, inget är hugget i sten, allt är föränderligt.

Mina egna erfarenheter i att jobba med sig själv och omvärdera sitt hittillsvarande liv är att det är både spännande, lärorikt och jobbigt. Utvecklingen med sig själv går i skov kan man säga. Rätt vad det är lossnar det och man tar ett kliv till i processen. Minns också att det går åt mycket energi att komma tillrätta med sig själv. Som blir väldigt frustrerande då man vill så mycket på en gång. Det jag själv behövt omvärdera i mitt liv är mina krav på hur ett liv ska vara och vad jag ska göra. Skoven har funnits där, som två steg framåt och ett tillbaka hela tiden. Så det är inte helt lätt eller enkelt att ta sig ur ohälsan och problemen man har med sig själv. Svårt är det också när man upptäcker hur fullständigt fel man haft om omgivningen och sig själv t ex upptäckten hur svårt man gjort för sig för att man inte vill inse att det jag vill inte stämmer med min förmåga. Jobbet med sig själv är ju också att släppa gamla krav och förväntningar på sig.

Tänk ändå vilket läkekött vi har och vilken förmåga vi har att kämpa oss igenom allt för att åter stå på andra sidan. Vi har en stor förmåga att upptäcka nya sidor hos oss själva och samhället idag har ju en oerhörd förmåga till att låta en utvecklas och bli tillvaratagen med sina idéer. Framförallt är vi modiga att på nytt våga ta våra kliv. När jag tänker tillbaka på min egen process fattar jag inte hur jag orkat och vågat. Min ångest har varit stor under tiden för alla rädslor jag haft. Men jag har tagit ett kliv i taget och också blivit väldigt sporrad av de framsteg jag gjort undan för undan. Vändpunkten i mitt liv med att ta sig igenom alla skov i processen mot hälsa och att må bra har gjort mig starkare. Jag har fått självförtroende och självkänsla och vågar möta framtiden igen.