Att känna smärtan - att inse sanningen
text MARIA SVENSSON
foto PAMELA GARPEFORS
Nr 4/2012
Den 23:e augusti skulle min pappa fyllt år. Jag har fått äran att skriva en text till Sinnesromässan som kyrkoherde Pamela Garpefors kommer läsa upp den 23:e. Har svårt att beskriva i ord exakt hur mycket det betyder för mig, kommer för alltid att vara tacksam. Sinnesromässan inleds alltid med orden ” Låt oss nu tänka efter varför vi är här ikväll… ” Så innan ni läser texten, försök att vara i nuet och reflektera över orden.
Har ni någon gång satt er ner på en plats, precis var som helst.
Det skulle kunna vara allt från en busshållsplats mitt i centrum till en Ö långt ute i skärgården där det
inte finns en enda bil.
Och sen låtit alla intrycken smälta.
Vad doftar det? Blåser det? Försöker vinden säga dig något?
Bilarnas ljud, fåglarnas kvittrande, havets brus,
säger det dig något?
Jag personligen brukar sätta mig nära havet. Lyssnar till havets brus, fåglarnas skriande, känna vinden,
känna alla dofterna.
Mina ögon fastnar sen ofta på himlen. På stjärnorna som lyser så starkt och så vackert. På solen, på den blåa himlen,
på molnen som formas i alla de olika kreationer.
Finns det något där uppe?
Är det dit vi kommer när vår tid på jorden är slut?
Blir man en ängel, en ängel som skyddar
och vakar över sin familj?
En fråga jag ställer mig flera gånger om dagen är varför?
Fanns det en specifik anledning? Kommer de att vänta på oss, så att vi en dag får leva tillsammans igen?
Mitt liv förändrades på en sekund, mina ben orkade tillslut inte att bära mig, luften i mina lungor tog slut,
jag drabbades av panik. Jag tänkte att det här går aldrig,
jag kommer att gå sönder.
En dag började jag att söka.
Jag vill tro, jag vill tro på det eviga livet efter att tiden
på jorden är slut. Vill tro att de lever vidare genom mig,
med mig. Att ljuset och värmen sprids vidare genom mig.
Jag slutar inte att söka!
” Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram. ”
Jes 9:2
Hur många tårar jag än gråter så kommer du inte tillbaka.
Jag behöver släppa greppet om hoppet.
Ska man plocka en liten sten åt gången eller är det bäst att ta fram murbräckan och riva hela muren direkt?
Jag är rädd, så otroligt rädd. Att känna smärtan, att inse sanningen. Att behöva acceptera det jag inte kan förändra…
Jag skriker, det går inte, hur ska jag kunna det?
”Gråtande kommer de,
men jag tröstar dem och leder dem.
På en jämn väg där de inte snavar för jag dem
till strömmande vatten.”
Jer 31:9
Vid
varje steg jag tar
varje andetag jag tar
varje hjärtslag som slår
varje leende
varje skratt
varje tår
Så finns du för alltid med mig
Jag är och förblir pappas flicka…
Du var alltid där för mig,
Jag är välsignad för att du älskade mig…
Det skulle kunna vara allt från en busshållsplats mitt i centrum till en Ö långt ute i skärgården där det
inte finns en enda bil.
Och sen låtit alla intrycken smälta.
Vad doftar det? Blåser det? Försöker vinden säga dig något?
Bilarnas ljud, fåglarnas kvittrande, havets brus,
säger det dig något?
Jag personligen brukar sätta mig nära havet. Lyssnar till havets brus, fåglarnas skriande, känna vinden,
känna alla dofterna.
Mina ögon fastnar sen ofta på himlen. På stjärnorna som lyser så starkt och så vackert. På solen, på den blåa himlen,
på molnen som formas i alla de olika kreationer.
Finns det något där uppe?
Är det dit vi kommer när vår tid på jorden är slut?
Blir man en ängel, en ängel som skyddar
och vakar över sin familj?
En fråga jag ställer mig flera gånger om dagen är varför?
Fanns det en specifik anledning? Kommer de att vänta på oss, så att vi en dag får leva tillsammans igen?
Mitt liv förändrades på en sekund, mina ben orkade tillslut inte att bära mig, luften i mina lungor tog slut,
jag drabbades av panik. Jag tänkte att det här går aldrig,
jag kommer att gå sönder.
En dag började jag att söka.
Jag vill tro, jag vill tro på det eviga livet efter att tiden
på jorden är slut. Vill tro att de lever vidare genom mig,
med mig. Att ljuset och värmen sprids vidare genom mig.
Jag slutar inte att söka!
” Det folk som vandrar i mörkret
ser ett stort ljus,
över dem som bor i mörkrets land
strålar ljuset fram. ”
Jes 9:2
Hur många tårar jag än gråter så kommer du inte tillbaka.
Jag behöver släppa greppet om hoppet.
Ska man plocka en liten sten åt gången eller är det bäst att ta fram murbräckan och riva hela muren direkt?
Jag är rädd, så otroligt rädd. Att känna smärtan, att inse sanningen. Att behöva acceptera det jag inte kan förändra…
Jag skriker, det går inte, hur ska jag kunna det?
”Gråtande kommer de,
men jag tröstar dem och leder dem.
På en jämn väg där de inte snavar för jag dem
till strömmande vatten.”
Jer 31:9
Vid
varje steg jag tar
varje andetag jag tar
varje hjärtslag som slår
varje leende
varje skratt
varje tår
Så finns du för alltid med mig
Jag är och förblir pappas flicka…
Du var alltid där för mig,
Jag är välsignad för att du älskade mig…
Kommentarer
