– En vacker dag ska jag äga en sån där, sa jag bestämt. Då hade jag ingen aning om att den drömmen skulle uppfyllas tre gånger om. Men det kändes som en evighet att gå och vänta på körkortet. Min fästmö tröttnade på min otålighet och krävde ett ärligt svar på frågan: Är det mig eller drömbilen du älskar?
 19 år gammal köpte jag min första P 1800. Årsmodell 61.
Den var tillverkad i England och hade tyvärr vissa kvalitetsproblem. Vissa bilentusiaster säger skämtsamt att det var Lucas elsystem som uppfann mörkret. En kortslutning varje gång det regnade bekräftade det ryktet. Redan samma år bytte jag till en 63:a. Den bilen kallades för 1800S där S stod för svensktillverkad. Blinkersglasen hade fått oranga fält och stolarna fick läder på sittdynorna. Tack vare Bosch elsystem gick bilen som en klocka dag och natt i alla väder. Idag är det obegripligt att jag bytte bort den vita pärlan mot en Porsche 912. Ingen blev förvånad när jag köpte en P 1800 igen. Tredje chansen kom när en 71:a i nyskick skulle säljas. VD Engellaus hustru Irma Stuart hade kört den mellan villan och golfbanan.

Sportbilen var en stålblå metallic 1800E där E stod för bränsleinsprutning. Pelle Pettersons grunddesign var den samma men fabriken hade gjort en hel del uppdateringar. Starkare motor, 130 hk, ny instrumentbräda i ädelträimitation med reflexfria mätartavlor. Röd läderklädsel med nackskydd, tonade rutor och exklusiva så kallade klöverfälgar.
 Den bilen hade vi mycket glädje av. När jag och min sambo Britt-Marie var på semester på västkusten fick vi VIP-behandling p.g.a. lyxbilen. Efter sol kommer regn och i skuggan av oljekrisen såldes vagnen till en bilhandlare i Eskilstuna. Sedan dess har jag ägt en lång rad av olika Volvo modeller från sexcylindriga 164 E till S 90. Nu är jag tillbaka på ruta ett och drömmer om att äga en P 1800 igen.
 Till dess hoppas jag på en åktur i Susanns nyinköpta Volvo V 70 med metalliclack, läderklädsel och aircondition. Då kanske Paul McCartney sjunger Good Day Sunshine i bilradion.