Del 4: Land Of the Rising Sun
Vår fjärde del om pro wrestlings historia tar sin början vid Andra Världskrigets slut, i ett sönderslaget och demoraliserat Japan. Ända sedan landets gränser hade öppnats för utländska influenser i mitten av 1800-talet hade Japan tagit upp flera västerländska sporter, till exempel fotboll och baseboll. Detsamma gällde wrestling. Efter Japans förlust i kriget, vilket inte bara var en fysisk förlust utan också en kulturell och psykisk sådan, behövde folket en hjälte att se upp till och samlas bakom.
 Denna roll kom att falla till Mitsuhiro Momota, en före detta sumobrottare som lämnat sporten efter att hans halv-koreanska påbrå lett till att sumo organisationerna, extremt socialt konservativa även med Japans mått, i princip uteslutit honom av rasistiska skäl. Istället tog han upp pro wrestling i 1951, där han tog namnet Rikidozan, och blev känd som en nationell hjälte som stod upp mot de amerikanska brottarna som också började turnera i landet. Lou Thez, den världskände NWA mästaren, gick med på att förlora mot Rikidozan och ge landet en egen mästare, och för detta skapades NWA International Heavyweight Title, en titel som Thez turnerat med världen runt när han inte kunde ta med sig världsmästerskapet. Denna titel kom att bli en av Japans mest prestigefyllda, och är fortfarande en del av All Japan Pro Wrestling’s Triple Crown titel.

 

Under Rikidozan frodades wrestling, och han grundade Japans första wrestlingliga, Japan Pro Wrestling Alliance (JWA), 1953, samtidigt som han turnerade i USA och resten av världen.  Han hade även fejder med andra wrestlinglegender, mest kända är förmodligen ”Classy” Freddie Blassie och The Destroyer. Han tränade också upp nya wrestlare, bland andra de framtida superstjärnorna Giant Baba och Antonio Inoki som kommer omnämnas senare i denna artikel. Dessvärre blev Rikidozans karriär inte så lång som den hade kunnat bli, då han mördades i en nattklubb av yakuza-maffian 1963, där han blev nedhuggen av en yakuza vid namn  Katsuji Murata som hade en personlig  dispyt med Rikidozan. Hans son och sonson följde honom in i verksamheten, men hans son lyckades aldrig uppnå samma berömmelse som sin far, en vanlig företeelse i wrestlingfamiljer, och hans sonson tränas fortfarande. I hans spår tog hans elever, Giant Baba och Inoki upp facklan och fortsatte utveckla Japans wrestling.
 Efter Rikidozans död fortsatte JWA att organisera wrestling, men när Inoki och Baba lämnade gruppen 1972 och gick skillda vägar gick JWA bankrut. Giant Baba slog sig samman med Rikidozans söner och grundade All Japan Pro Wrestling, som tog över en del av JWA’s gamla traditioner, bland andra JWA World Tag League, en årlig turnering för tag teams som levde vidare som Worlds Strongest Tag Determination League i AJPW, och som G1 Tag league i Inoki’s grupp New Japan Pro Wrestling. Under Giant Baba gick AJPW med i National Wrestling Alliance, och blev därmed en av de få utomländska territorier som tillhörde NWA, tillsammans med Mexico och en handfull andra. Detta gav AJPW möjligheten att bjuda in utländska superstjärnor för att möta de lokala hjältarna, och även chansen att utmana för den då mest prestigefyllda världsmästartiteln, NWA World Heavyweight Championship, som Giant Baba själv kom att vinna tre gånger, och blev därmed den första japanska NWA mästaren.

 

Samtidigt hade Antonio Inoki, Babas gamla allierade, grundat sin egen liga, NJPW, som nämnts tidigare. Till skillnad från Baba så knöt Inoki aldrig några band med den stora NWA alliansen, utan istället startade han ett partnerskap med den framväxande World Wrestling Federation, den framtida kolossen som en dag skulle kontrollera större delen av wrestlingvärlden. Under en serie matcher i 1979 besegrade Inoki den dåvarande WWF-mästaren Bob Backlund, men dessa titelbyten är inte officiella och räknas inte bland hans vinster. Under Inoki’s ledarskap skapades även turneringen G1 Climax, då kallad bara World League, en singelturnering som hållits årligen sedan 1974, och anses vara en av de mest prestigefyllda turneringarna i wrestling, med såna legender som Hulk Hogan och Andre The Giant som vinnare. Precis som AJPW så baserades NJPW ursprungligen på dess ägare, Inoki, som sin främsta stjärna, men framtida storheter tränades också upp, redo att ersätta de dåvarande huvudattraktionerna när åldern kom ikapp dom.
 En intressant notis här är att en av NJPW’s mest kända wrestlare inte var japansk, utan en amerikan vid namn Leon White, mer känd som ”Big Van Vader”, och som fick sin start som superstjärna när han besegrade Antonio Inoki 1987, vilket gjorde honom till en av de mest hatade wrestlingskurkarna i Japan. Vader var inte den enda västerländske wrestlaren som skulle uppnå stor framgång i Japan. Förutom stora namn som Hulk Hogan och Sting så kan nämnas Stan Hansen, en brawler från Texas som uppnåt relativ framgång i USA men som exploderade i storhet när han turnerade i Japan.
 En intressant not är att Hansens stil var ovanligt smärtsam, då han var nästan blind utan glasögon, vilket han inte kunde ha i ringen. Detta gjorde att han passade in perfekt med Japans traditionella ”puereso” eller ”purofesshonaru resuringu”, som alltid varit betydligt mer fysisk och brutal än dess västerländska motsvarighet . En annan framtida storhet var Keiji Mutoh, en före detta judo atlet som tränats i NJPW’s ökända dojo av den brutale Hiro Matsuda, en wrestlare som är känd för att ha hårdtränat många legender, bland andra Hulk Hogan och Lex Luger.  Mutoh turnerade i USA som The Great Muta under det sena 80-talet, innan han återvände till Japan 1990 där han blev en av NJPW’s främsta attraktioner efter att Inoki börjat varva ner, tillsammans med framtida rival Jushin Thunder Liger, en högflygande akrobat som använde en blandning av den japanska ”strong style” och mexikos lucha libre.
­ Mutoh och hans generation präglade bilden för Japans wrestlingscen för 90-talet. Men allt eftersom tiden gick började grupperna grumla och förändras. Giant Baba hade börjat ge sig in på att sköta affärerna för AJPW i bakgrunden i mitten av 80-talet, och skötte även den historiska Tokyo Dome, en legendarisk sportsarena som byggts 1988. Efter att Babba slutligen gått i pension och dött 1999 såg scenen väldigt annorlunda. NJPW leddes inte längre av Antonio Inoki då han köptes ut av företaget och grundade en ny liga vid namn Inoki Genome Federation. NJPW och AJPW fortsatte att vara de största territorierna i öst, men efter att WWF hade tagit över större delen av USA’s wrestlingscen fanns inte längre så många andra marknader för japanska wrestlare att turnera i, förutom då WWF självt. World Championship Wrestling och Extreme Championship Wrestling hade båda samarbete med Japans ligor, men dessa gick i konkurs 2001. I och med att Internet har blivit så allmänt tillgängligt finns det nu i alla fall andra sätt att få se Japansk wrestling, särskilt allt eftersom
streaming blir allt mer populärt.
 Detta avslutar kapitel fyra av Austin 3:16. I nästa nummer kommer vi att ta en närmare titt på World Wrestling Entertainment och hur ett östkusts territorie kom att bli synonymt med wrestling.