Hennes nyvunne vän Steve stod bredvid och drack dagens första öl med darriga händer. Ansiktsfärgen vittnade om ett förhöjt blodtryck men i övrigt var han så proper och välansad som endast en brittisk gentleman kan vara. Hon förstod att han rakade sig för hand och att det troligen var förenat med stora ansträngningar. Aldrig att han slant med kniven, inga småsår syntes på de släta hak- och kindpartierna.
    Hon hade av en slump träffas på Steve när hon tittade in i ett bokantikvariat. I dunklet hade hon först inte lagt märke till honom, men snart framträdde en man som av klädseln att döma knappast kunde vara en fransman. Med välpolerade
skor, väst med guldknappar, en välknuten fluga och vattenkammat hår satt han varje eftermiddag i antikvariatet och tjänade på så vis ihop till sitt uppehälle.
    Med sitt belevade sätt hade han genast vunnit hennes hjärta och hon kom ofta för att lyssna till hans historier som sträckte sig ända från första världskriget.
   Han hade liksom hennes sambo varit yrkessoldat. Fattig men stolt hade han som ung iklätt sig engelska arméns uniform och på så vis erövrat en värld som han annars hade varit utestängd från. Priset för den ungdomliga hungern talade för sig själv. Aldrig att han nämnde varför han avsåg att sluta sina dagar ensam i ett främmande land där han inte ens kunde tala språket. Och hon aktade sig för att fråga.
    Han lyste alltid upp vid hennes besök och kanske var det därför hon gärna dröjde sig kvar i den mörkmurriga lokalen, denna gång till efter stängningsdags. Det var första gången de två gick till den närbelägna Tabacen för att över ett glas
prata vidare.
 Han tittade forskande på henne över glaset och sa:
 ”Du är en kvinna som borde ha barn.”
 ”Ja”, svarade hon och undrade hur det kom sig att den gamle vid hennes sida kunde se och förstå hennes hetaste längtan. ”Men hur skulle det gå till. Att få tag på en spermie är inte det lättaste.” De hade aldrig förut pratat om intima angelägenheter och hon kände sig generad över samtalets riktning.
 ”Menar du att din engelsman är försiktig? Han som stridit på Falklandsöarna!” dundrade Steve, tydligen upprörd å sin landsmans vägnar.
 ”Jo, nog är han en krigare alltid, men han har en tendens att dra sig undan när det verkligen gäller”, försökte hon förklara samtidigt som hon välkomnade den värmande känslan i kroppen som drycken bidrog med.
 ”Då ska du få ett råd från mig.” Han satte ned glaset och tittade henne uppfodrande i ögonen. ”Det finns inga muskler som är starkare än de som finns i en kvinnas lår. Och det finns ett ögonblick då mannen mister all kontroll. Då ska du ta ett rejält grepp runt hans rygg och krama musten ur honom.”
    Han tog lugnt upp glaset igen, tog en klunk och fortsatte att prata om något gammalt minne, som om de aldrig hade berört ämnet om spermierna. Lättad föll hon åter igen in i sin åhörarroll, tog ytterligare en calvados, denna gången ren, och gick därefter den långa vägen hem från Montmatre till lägenheten vid det 16e arrondissementet.
 Redan den kvällen försökte hon praktisera det hon lärt, vilket resulterade i att älskaren framöver blev än mer försiktig. Efter ytterligare några månader gick de skilda vägar.

På en helt annan plats i en helt annan tid står en kaffekopp ensam kvar på diskbänken. Eva har just gått ut till de två barnen som kivas i sandlådan.
     I köket dröjer sig en doft kvar, kan det vara … calvados?