Det började med att jag kom in på sidan
 www.neuropedagogik.se 
Där står mycket tänkvärt bl. a om vad rätt balanserad kost i kombination med mycket rörelse kan innebära? Psykisk kompensation kan handla om ”egen” tid, där barnet eller ungdomen behöver mycket utrymme att sitta för sig själv en stund. Likaså att barnet/ungdomen inte överraskas av oväntad plötslig beröring.
 Mitt intresse var väckt och jag skrev ett brev till Sussie Olofsson i Lysekil för att få veta mer om hennes inställning och arbete.

Impulsen att benämna det jag genom år av beprövad erfarenhet sett i mitt arbete med barn och unga med speciella behov, barn som har avvikande beteenden, för neuropedagog blev en självklarhet då min kollega och jag förstod att det vi gjorde var något som ingen annan tidigare tänkt på; att man kan förändra individers avvikande beteenden genom att förändra daglig kost och rörelse eftersom man då förändrar biokemin hos individen.
 Således att man angriper problematiken ur ett neurofysiologiskt perspektiv i stället för ur ett neuropsykiatriskt eller psykiatriskt perspektiv måste markeras med ett nytt ord, neuropedagog – min kollega och jag kan således utbilda andra professioner som ser det som en möjlighet att förändra barns och ungas beteendeavvikelser, och där med även symptombild för eventuell diagnostisering, genom kost, kosttillskott och rörelse. De professioner vi vänder oss till är arbetsterapeuter, logopeder, läkare, naprapater, psykiatriker, sjukgymnaster m.fl.
 
Hur har attityderna ändrats mot barn, ungdomar och vuxna med npf diagnoser de senaste 5 åren?
Attityden har dessvärre blivit att det räcker med diagnos, medicinering, samtalet och specialpedagog. Möjligheter för de här barnen och ungdomarna att bli friskare med hjälp av daglig förändring av kost, kosttillskott och rörelse samt kompensation för de dolda funktionshinder som finns inom området känsel, har ignorerats och tystats ned med hjälp av ord som vetenskap och evidens – den beprövade erfarenhet och den forskning som finns har dementerats.
Min besvikelse är stor över att inte ens sektioner som Sektionen för Barnneuropsykiatri  har lyft fram frågan om kostens, kosttillskottens och rörelsens positiva effekter. Däremot finns det en hel del hemsidor, förutom Norsk Protein Intoleranse Forening och BAN! som lyfter fram kostens, kosttillskottens och ibland även rörelsens positiva betydelse för dessa barn och ungdomar. Exempel på detta är Ursula Jonsson  som skrivit en av de första böckerna om kostens betydelse i Sverige och kämpat i många år, Carmen Villefrance , Kärnfrisk familj , Michael Håkansson  och Annika Röed

Beskriv gärna hur och om det sker mer forskning idag än tidigare världen runt?
Forskningen ökar ju, framförallt inom de föreningar och organisationer som sett vidden av kostens och rörelsens betydelse exempel är Norsk Protein Intoleranse Forening och Autism Research Institute .
 Problemet för de terapeuter och läkare som arbetar inom det här området är ju, dessvärre, att det är styrt och det finns endast medel att söka till medicinsk forskning, där kost och kosttillskott tydligen inte räknas in.
 Problemet för min kollega och mig var, när vi nästan var framme vid målet och skulle söka medel via Allmänna Arvsfonden tillsammans med tre stora föreningar, DHB (Döva och hörselskadade samt språkstörda barns och ungdomars förening), FUB (Föreningen för utvecklingsstörda barn och ungdomar) och Hjärtebarnsföreningen samt Bräcke Diakoni så föll det hela pga att Attention hade fått med in en fot i projektidén och att det därmed krävdes att vi skulle jobba med projektet utan att blanda in kost och kosttillskott, bara använda oss av rörelse och kompensation. Naturligtvis kunde vi då inte fortsätta jobba med projektet eftersom basen för utveckling av goda beteenden, både fysiskt och psykiskt, är en god balans i biokemin.

Hur upplever du att ”Sundhetsrevolutionen” uppfattas i Sverige, Danmark, Norge och Finland?
Jag uppfattar det som att ”Sundhetsrevolutionen” inte kan göra så mycket åt de barn och ungdomars ohälsa som jag arbetar med – inte förrän den dag man inser allvaret i att de vita gifterna, inklusive smakförstärkare och annat, måste bort till 100% samtidigt som balansering av biokemin med kosttillskott måste till och att anpassad rörelseaktivitet kan hjälpa till att forcera den positiva utvecklingen.
 
Hur ser samarbetet ut i olika länder mellan flera intresseorganisationer med samma målsättning?
Den är i stort sett lika svag som samarbete mellan de olika intresseorganisationerna och terapeuterna är – det finns dock ett par undantag och det är Norsk Protein Intoleranse Forening  och BAN! . Med största sannolikhet beror detta på att det är DAN! läkare  som står bakom dessa föreningar.
 
Hur länge har www.neuropedagogen.se eller www.neuropedagogik.se varit igång?
Hemsidan, www.neuropedagogik.se , har funnits sedan början av 2000-talet, möjligen var det 2002 som den byggdes upp första gången. Som enskilda firmor bildades S. O.
Neuropedagogik i Centrum och BMW Neuropedagogik i Centrum redan 1998 i samband med att vi slutade arbeta inom habiliteringens stela väggar – väggar som krävde traditionell vård.
 
Vad har den sidan väckt för känslor och vilka konsekvenser har det fått i sin tur?
 Sidan i sig har väl väckt en del aha-upplevelser hos en del föräldrar. Sidan är gammal och bör i egentlig mening uppdateras så snart tid för det finns men eftersom jag har min blogg och mina sidor på FB så har tiden för detta blivit än mer knapp. Nätverket för Friskare barn och unga NU!  som jag startade upp i september för snart två år sedan har i dag närmare 500 medlemmar och det känns positivt!

Vad är det i sojaprodukter som inte är bra?
För barn och unga, eller vuxna, som utvecklat de svåraste symptomen på proteinintolerans mot mjölk- och mjölprotein, således de symptom som i dag faller inom diagnoser som exempelvis ASD, (autism, aspergers syndrom etc.), psykos och schizofreni har ersättning med sojaprodukter visat att dessa proteiner, i soja, ”ligger väldigt nära” proteinet i mjölk – det är således proteinet som, liksom vid intolerans mot mjölk och mjöl, omvandlas till opioida peptider. Dessa peptider har en morfinliknande effekt på nervsystemet.
Några som kan förklara detta mer ingående är bland annat Dr Karl L Reichelt, Rikshospitalet i Oslo, Dr Geir Flatabö  och Dr Gunnar Brönstad . Dessutom bör man undvika de produkter som faller inom området GMO och således alltid använda sig av KRAV och biodynamiskt odlade produkter!
 
Vilka övriga råd skulle du vilja dela med dig till människor med npf-problematik och alla som vill veta hur dessa människor vill bli bemötta på ett värdigt sätt?
Min absolut första tanke är ju att de inte kan veta hur de kan, och där med inte heller hur de vill bli bemötta eftersom de i stort sett aldrig får information om vilka andra möjligheter som finns genom exempelvis anpassad kost/diet, anpassade kosttillskott och anpassad rörelse samt anpassad kompensation av funktionshindret! Enligt Hälso- och sjukvårdslagen, HSL, så är dock personal inom sjukvård skyldiga ge denna information – information som i dag tystas ned genom ord som vetenskap och evidens! Utan beprövad erfarenhet kan det varken bli vetenskap eller evidens!
 
Är det något mer du önskar tillägga?
Frågan vi måste ställa oss är hur många barn och unga vi skall offra innan skolmedicinen accepterar och erkänner kostens, kosttillskottens och rörelseaktivitetens positiva roll för de här barnens och ungdomarnas möjligheter att bli friskare!?
  Jag ser det som att det skall vara minst lika självklart och viktigt bedöma området känsel, human haptic perception , som det i dag är att bedöma området syn och hörsel – allt för att kunna ”mota Olle i grind”. Jag menar att vi, genom relativt enkla och billiga åtgärder som kan införas i barnets vardag, i förlängningen torde kunna förebygga att barnet utvecklar bland annat in- eller utagerande beteenden och hamnar i utanförskap – ett utanförskap som i dag kostar samhället och individ med familj allt för mycket resurser!
 Mina arbetslivserfarenheter, snart trettio år, är att tidig bedömning av området känsel skvallrar om barnet bär på några störningar inom området känsel vilket i sin tur skvallrar om att det med största sannolikhet finns en obalans i barnets biokemi – de avvikande fysiska och psykiska beteenden som oftast uppstår vid denna obalans kan oftast förändras genom att förändra daglig kost och rörelse. Under tiden skall det vara minst lika självklart som att barn och unga får använda hjälpmedel för syn (glasögon, linser etc.) och hörsel (hörapparat etc.) att barn och unga skall få använda hjälpmedel för området känsel (stora och tunga grepp, färdiga bokstäver, färdigt ljud etc.).
 Okunskaper gjorde att bland annat jag själv fick gå i trettio år utan att förstå varför – inte ens sjukvården förstod. Hur många fler barn och unga skall behöva gå genom livet utan att få möjligheter prova på om de kan bli friskare?
Dagligen möter jag barn och ungdomar inom barn- och ungdomspsykiatrin som vittnar om samma sak, de har inte fått reda på några andra möjligheter, de får fortfarande inte någon annan information än om diagnos, medicinering, samtal och pedagogik. Till och med hjälpmedel för deras dolda funktionshinder lyser med sin frånvaro medan socker-, mjölk- och mjölprodukter dignar på matbordet tillsammans med inaktivitet och personal inom psykiatrin undrar varför dessa ungdomar beter sig som dom gör … dom måste ha en diagnos.