Men vad är det för musikstil? Är det cool jazz, bebop, funk eller acid rock. Lyssna en stund i lugn och ro. Då förstår du att det inte går att sätta en etikett eller artbestämma. Miles Davis spelar i en egen liga. I en högre dimension från ett annat universum. Det är toner som inte kan skrivas ner på notpapper eller förklaras med några enkla ord och meningar. Musiken kräver minst en avhandling om musik, filosofi och andliga upplevelser.
 Människor som lider av stress, nedstämdhet och depression har blivit botade av Miles Davis musik. Där läkarvetenskapen står handfallen och skriver ut tonvis med bedrägliga mediciner lyckas naturen med det till synes omöjliga. Davis musik stärker immunförsvaret och har fått patienter med olika funktions-nedsättningar att bli symptomfria och friskförklarade. Men den så kallade Miles Davis-metoden har också en sida som de flesta läkare tar avstånd ifrån. Den handlar om avgiftning.

Teaterpjäsen 7 Days bygger på en sann historia. Liksom många jazzmusiker missbrukade Miles Davis starka droger. När han märkte att han tagit för mycket allt för länge försökte han göra ett uppehåll. Det var inte lätt. Det starka beroendet och hemska ångestattackerna var mäktiga motståndare. När Miles inte längre kunde spela på grund av missbruket övervägde han självmord. Han sökte hjälp av utbildad expertis med det slutade alltid i tvångströja och starka sprutor med lugnande medel. Plågsamt och förnedrande. Davis blev allt mer desperat och frustrerad och bestämde att avgifta sig själv. Det begriper var och en att det var lättare sagt än gjort. Men han antog den svåra och till synes oöverstigliga utmaningen. Drivkraften att överleva var starkare och kom utifrån en högsta önskan att kunna spela igen. Att återfå förmågan och förvalta gåvan från gudarna.

Jazzlegendens gamle far bodde i en nedlagd bondgård långt ute på den amerikanska landsbygden. När Miles kom dit i uselt skick bad han om att få låna ladan i ett par dagar. Pappan visste vad som gällde och lät Miles vara ensam med sina demoner. Efter att i sju dagar och nätter legat kallsvettig och vrålat högt av vidriga mardrömmar kom Miles in köket. Då visste pappan att sonen klarat den värsta pärsen.
 – Vill du ha frukost?  – Ja tack. Trumpeten väntade. När han kunde spela igen var det som i himmelriket. I många år spelade Davis på sitt magiska, gudomliga sätt inför en hänförd publik. För att orka med alla slitsamma turnéer över hela världen använde han olika droger. De hade samma innehåll som många moderna mediciner. Många av våra vanligaste läkemedel borde klassas som narkotika. Men byråkraterna på läkemedelsverket har somnat mellan stolarna. Men vad hände med Miles Davis.? Naturligtvis gick det upp som en raket och sedan ner i helvetet. Varje gång det var akut kris åkte Miles till sin pappas lantgård. – Är det dags för ladan igen?

Utan hjälp av läkarvården så lyckades faktiskt Davis bättre med sin egen metod. I en intensiv miljö där kollegor, vänner och superstjärnor dött av missbruk och feldosering kunde Miles leva ett långt, kreativt och lyckligt liv.  Det borde ingå i vårdutbildningen att dagligen lyssna på Miles musikaliska budskap. Då kanske sjukvården och vetenskapen börjar begripa att de har något att lära? Istället för att skriva ut massor av piller bör vården erbjuda varje patient en liten stuga där vi kan välja att umgås, älska och jaga demoner på flykten till toner av den gode Miles Davis. 

Är det här en skröna eller den sanna historien. Hur gick det egentligen till när Miles Davis och Monica Zetterlund träffades första gången? Det omtalade mötet har Monica själv beskrivit i olika versioner för olika sällskap. De flesta är överens om att det hände i Chicago i mitten på 60-talet. Monica var inbjuden för att sjunga på en känd jazzclub. I pausen dyker, hennes stora idol Miles Davis, upp för att hälsa. Men han säger ingenting utan står bara och stirrar på Monicas kropp från topp till tå. Efter 12 magiska minuter av tystnad, petar han henne på armen och säger korthugget. – I wanna fuck you, baby. När Monica berättar den mustiga och lustiga episoden reagerar alla som lyssnat på samma sätt. – Vilken jävla fräckis. – Blev du inte förbannad och besviken. – Nej inte alls, svarar Monica filosofiskt med glimten i ögat. – Det är faktiskt den bästa komplimang jag fått i hela livet. Sedan skrattar hon högt.
 För att förstå hennes kommentar bör man känna till hennes bakgrund. Zetterlund är värmländska. Det landskapet har fostrat personligheter som Selma Lagerlöf, Fröding, Ferlin och Christer Sjögren. Folk från Värmland tar inte vad skit som helst. De är vana vid raka puckar och vill inte ha någon form av insmickrande tjafs. Är man född på landsbygden nära de stora skogarna föredrar man det enkla, kärva och ärliga hos folk. Sötsliskig romantik är endast till för en bortskämd överklass som inte har en susning om vad slitsamt arbete innebär. På en logdans går det inte att prata för mycket strunt och låtsas vara fin i kanten. Ungdomarna i Värmland hade inte tid att vänta på långrandiga uppvaktningar.

Naturligtvis visade alla respekt. Men nära Klarälven talas klarspråk. Det finns i generna sedan generationer tillbaka och uppfattas som lockande toner. – Du är vacker och jag är stark. Va fan väntar vi på. Det var precis det Miles sa till Monica, fast på engelska. Uppriktighet kommer man långt med. Hon kände sig hemma med den mannen. En svart värmlänning med jazzig trumpet är som sänd av gudarna. Han gjorde Monica glad. Utifrån hennes perspektiv var det faktiskt en komplimang. Hur mycket som är sant vet bara de inblandade. I filmen om Monica Z och i biografier finns scenen med i olika versioner. Tage Danielsson beskrev den värmländska jazzsångerskan som ett lingonris i cocktailglas. Det kan inte sägas bättre. När Miles mötte Monica tändes blixtar och alla stjärnor i naturens erotiska universum. Musikens filosofi tar sällan omvägar. Let´s do it. Let´s fall in love.