Trots det är jag ganska säker på att det vore på sin plats att tillföra någon ny.
Den som (för)söker den finner...

Du sätter ner foten, någon vänder blad, jag bekänner färg och hen kommer ut ur garderoben. Bildliga uttryck - metaforer - som förkortar och omskriver. Det handlar om att bestämma sig och gå till handling - att förändra. Vi har råkat ut för någon händelse, kanske fått en uppenbarelse, processat under en tid, eller bara kommit oss själva närmre eller någon annan med för den delen. Metaforer är ju så fantastiskt talande och precisa ibland. Något komplext transporteras och omskrivs till en språklig juvel, som i sin tur ger oss en bild av det som hänt. Den här språkliga juvelen hör som oftast inte alls hemma i det ursprungliga sammanhanget. För vad har en garderob med att stå för sin sexualitet att göra.

Språket lever säger vi (ännu ett metaforiskt uttryck) och jag tänker på hur dessa uppstår. När och vem uttryckte för första gången; Nej, nu sätter jag ner foten? Vad hände liksom? Eller vem var först med att komma ur garderoben och hur har uttrycken fortsatts transporterats. Jag ser ju ofta i bilder och då blir det hela hur kul som helst. Jag har mina favoriter; nu har du satt din sista potatis!, stå där med skägget i brevlådan eller skitit i det blå skåpet. Fantastiska, och det finns en uppsjö av dem. Utan metaforer blir språket torftigt och att äga förmågan att använda sig av dessa i rättan tid blir jag allt lite avundsjuk på.

Metaforer kan vara knutna till ett visst språk eller en viss kultur, för visst är det väl så att det endast är vi svenskar som lägger lök på laxen? Men det finns också mera globala sådana. Vi lär oss ett språk, vårt egna modersmål eller kanske när vi blir äldre något nytt främmande. Vi lär oss nya ord; substantiv, verb och adjektiv. Vi sätter ihop ord och orden bildar meningar och alltihop utgör en utökad förståelse. Vi vidgar vårt tänk. Metaforer lär vi oss något senare tänker jag, ungefär som ironi. Kanske inte datormus för det förstår ju vilken tre-åring som helst, utan de som är lite mer abstrakta. Som uttrycket tiden är mogen. Visst vet vi vad det står för, eller hur? Det är nu dags för förändring, vi går från A till B. Man säger ju att en bild säger mer än tusen ord. Jag tänker att också en metafor kan säga mer än tusen ord. Om vi vill.

Så funderar jag om inte metaforer också modifieras. Dess ursprungliga betydelse kommer att utökas till att omfatta ett rikare innehåll eller i alla fall ett förändrat innehåll. Vi tillskriver uttrycket vår egen personliga erfarenhet. Ett exempel är när vår kung Carl Gustav deklarerar: Det är nu dags att vända blad. Vad han menar är ju solklart, eller hur? Han vill att vi, tillsammans med honom, går vidare. Han vill att vi ska glömma det som hänt, i alla fall önskar han att vi inte skall lägga så stor vikt vid det.
 Personligen kan jag inte bry mig mindre, men jag är ganska säker på att vi är många som också tänker på, förutom att vi ska skynda vidare, att det innan dess säkert förekommit en och annan kaffeflicka i ett särskilt vällustigt kapitel i kungens liv. Att vända blad får mig nu för tiden att tänka på kaffeflickor. Kaffeflicka - bara det - vilken omskrivning! Sedan spinner vi (jag) vidare...grevar och baroner, slutna loger, skumraskaffärer. Våra hjärnor fungerar så. I alla fall min.

Om vi vill, eller måste, förändring av lite större mått, och då talar jag inte om en ny frisyr, utan om omständigheternas krav på förändring. Vi kanske får ett “wake-up-moment” något skakar om oss, något vars följder får konsekvenser av lite större mått än att bara välja nya tapeter, vilket i och för sig kan vara nog så omskakande när jag tänker närmre på det. Då talar vi om att vi kommer till en vändpunkt. En punkt i livet som sätter stopp och som får oss att byta riktning. En känsla som säger oss att det är nu nog. Nu krävs det en aktiv handling. Jag måste, eller vill, välja bort och jag måste, eller vill, välja till. Ofta både och. Vi får ta ett annat håll både av egen fri vilja men också av tvång. Säga farväl till det som varit och välkomna det nya. Det är ofta spännande och fascinerande att få till sig andra människors berättelser om deras vändpunkter i livet.

Som denna: Jag fick för en tid sedan berättat en historia om en man som “cyklade ner i en väggrop - och blev bög”. Kanske inte en helt politiskt korrekt sak att säga det där sista, men nu får vi ta det. Jag vet också att det inte föreligger några värderingar från berättarens sida. Han hade utifrån den komplexa historien formulerat ett väldigt kort och koncist uttryck som för honom, och nu för mig, och snart också för er läsare, kom att stå för en helt fantastisk historia.
 En nära väns kollegas bekant råkade faktiskt cykla ner i en väggrop. Ni vet en sån där stor och djup grop som är omgiven av avspärrningar. Olyckligtvis (?!) hade avspärrningarna tagits bort och skymningen hade lagt sig. Mannen kom cyklande i hög fart, såg ej gropen utan for rätt ner i den och ådrog sig allvarliga skador, dock inte livshotande. Den cyklande mannen hamnade på sjukhus och konvalescensen där tog sin tid. Mannen hade familj, fru och barn, som besökte honom regelbundet. Nu känner ju inte jag till deras egentliga förhållande, alltså deras känslor för varandra och förhållandets status annat än att de just var gifta. Tiden gick på sjukhuset som tiden gör där. Operationer, läkning, återhämtning, prover, under-sökningar och vårdpersonal som byter skift.
 Nu måste jag komma till historiens slut känner jag, dels för att inte bli långrandig men främst för att jag inte exakt vet hur det hela utvecklades, i detalj menar jag. Som sagt, den cyklande mannen träffade där på sjukhussalen sitt livs stora kärlek. Föremålet för sin kärlek var en sjuksköterska - en manlig sjuksköterska. Han hade träffat Människan i sitt liv. Kärleken var besvarad. Där slutar historien om den cyklande mannen. Jag vet inte fortsättningen annat än att de valde att stå för sin kärlek. De valde varandra vilket innebar att de också fick välja bort. Det var säkert både lycka och sorg.
 Det var säkert tufft många gånger - utifrån flera aspekter. Men det var säkert också omvälvande och fantastiskt såsom äkta kärlek kan vara. Just det att han cyklade ner i en väggrop var startskottet till det som senare kom att utvecklas till en helt ny inriktning i livet. Att cykla ner i en väggrop blev för denna mannen vändpunkten i hans liv. Vad kommer ni att tänka på nästa gång ni ser en väggrop? Och om någon nu skulle cykla ner i en väggrop igen, ja då är vi säkra på vad som kommer att hända. Eller hur?