Det var den 21 oktober 2011, det var mitt första år på gymnasiet. Vi hade text lektion. I text har vi fått lära oss hur vi ska formulera oss i olika sammanhang, reglerna om allmänna handlingar och vad vi får och inte skriva.

1. Min knutna näve träffade honom. Ljudet av när hans käke gick ur led fick mig att må dåligt. Gick jag för långt? Han föll till golvet och vred sig i plågor. Jag tyckte inte synd honom för det han hade gjort mot mig men en inre röst sa att detta var mitt livs största misstag.

2. Tallrikar och glas hade kletat sig fast på diskbänken. Det var en röra. Det nya tvättmedlet levde inte alls upp till mina förväntningar. Jag kände mig lurad. Aldrig mer ”Goo Wash Industrials”.

3. Plötsligt slog det mig att jag var fast i en diskussion jag inte klarade av. Jag tog på mig mina solglasögon och ställde mig upp. De andra ministrarna stirrade på mig förskräckta. Jag tillkallade Mjölner, med ett slag av blixtrar blev ministrarna stoft, sen absorberade jag deras själar.

4. Jag insåg till min fasa att spegeln inte ljög. Mitt ansikte såg förskräckligt ut. Jag tog tag om spegeln och i min vrede slungade jag ut den genom fönstret. Sen skulle jag sparka professorn som var ansvarig för min skönhetsbehandling.

5. Det knarrade när jag gick. Aldrig tidigare hade jag så tydligt hört mina egna fotsteg. Höll på att bli galen. Jag ringde genast ”golv-verket” och krävde genast att anläggningen på golvet skulle läggas om. De sa att de inget kunde göra för det egentligen inte fanns något golv. Detta betydde att allt knarrande kom från friktionen av vakuumet när dimensionen böjdes emot sina X och Z axlar.

6. Jag bara skuttade fram, det var som om någon satt på avstånd och sköt små lyckopilar på mig. Vad var det som hade hänt mig? Jag tittade bakåt för att se var min glädje kom ifrån. Jag blev förskräckt när jag skådade en trafikolycka, tydligen hade en bil kört på en fotvandrare. Jag gick fram bara för att skåda att det var jag som låg där. Jag var så lycklig för jag var lättare än luft, jag var död.