Huset jag fortfarande bor i är byggt 1953. Det skulle man inte kunnat tro. I vart fall inte om man gick husesyn i övriga husets lägenheter. Men det finns ett bevis på att så är fallet, nämligen min kokvrå. Lägenhetens enda rum är ommålat i flera lager och laminatgolvet är i ypperlig kondition. Och badrummet är både stambytt och helkaklat från topp till tå. Men kokvrån har (eller rättare sagt hade) kvar inredningen i tidsenlig 50-talsstil. 

 Det var just denna vrå som en gång vädjade till mig när jag stod i begrepp att köpa en skrivarlya. Jag kunde inte motstå skjutluckorna som påminde om mormors kök, det lilla kylskåpet med oanvändbart frysfack; för att inte tala om spisen!
 Spisen är en Elektro-Helios. Inget tu tal om den saken. Det finns en oerhört vackert utformad skylt på ugnsluckan som förtäljer detta, med av hantverkare smidd ram i silverfärg. Färgen på spisen är för övrigt gräddgul och hällen blänkande svart. Ugnsluckan är en mindre fyrkant à la vedspis äldre modell - det vill säga cirka två gånger tre decimeter.
 Att spisen inte fungerade så bra iddes jag inte bry mig om (detsamma gäller när jag köper bilar, där endast färgen räknas). Jag har dock med nöd och näppe lyckats koka mången kopp espresso på den platta som fungerar hjälpligt. Och eftersom jag ändå hade funderat på att bli vegetarian – har faktiskt funderat på det under hela mitt liv – fäste jag ingen uppmärksamhet på den större plattan, avsedd att steka köttbullar på.
 Hur det nu är så har jag kommit till en punkt i mitt liv som kräver en förändring. Som innefattar en flytt från mitt lilla krypin. Till ett något större … krypin. Och nu skulle rummet med kokvrån marknadsföras på ett fördelaktigt sätt.
 Snart stod det klart för mig att det som är till fördel för mig, inte nödvändigtvis är det för andra. Det visade sig att långt ifrån alla – närmare bestämt ingen - var lika uppenbart förtjusta i en gammal spis som inte fungerar. Trots att den är vacker.
 När den tionde spekulanten kom för visning, insåg jag plötsligt detta, så jag bestämde mig för att inte tala mig så väldans varm för designen och inte berätta om dess näst intill obefintliga funktionalitet: att ljuga.
 Nu kommer en parentes som kan förefalla oviktig, men som för min egen del är av högsta betydelse. Jag är ett offer för min uppväxtmiljö. Jo, det är sant. Som liten generades jag av två saker. Att min driftiga affärsman till pappa prutade ned varor till en nivå långt under deras rättmätiga värde. Och att mamma var extremt korthårig, mitt under den värsta hippieperioden på 70-talet. Gissa vem som idag sitter här med snaggat hår och en tvivelsaktig affärsmoral?
 Så var mitt beslut: att undanhålla sanningen om plattorna. Men si just i det ögonblicket steg det in en rekorderlig man från landsbygden, tillsammans med sin bedårande dotter. Som behövde en studentlya. Och mannen hade valkar i nävarna. Då är det liksom omöjligt att fara med osanning (se där ett stänk av samvete, som utgå helt från den fria viljan).
 Till historien hör också att jag är en gammal säljräv (för övrigt också pappas förtjänst). Jag som vanligtvis är ganska tystlåten kan i säljsituationer uppbåda en svada som överträffar det mesta. Och mitt under visiten hörde jag mig själv säga: ”Givetvis ingår det en ny spis i köpet!” Döm om min egen förvåning när dess ord nådde mina öron. Men valkmannen med den förtjusande dottern reagerade inte med förvåning utan svalde betet utan vidare diskussioner. Lägenheten var såld.
 Nu är det så att spisar från 50-talet är något annorlunda konstruerade än dagens platthällar. Måttet på min spis, som stod perfekt inklämd mellan diskbänken och väggen, var 50 * 60 * 85 cm. Och var i helvete skulle jag hitta en spis med dessa mått år 2008? Frågar ni kanske er själva. Det frågade i vart fall jag mig.
 Jag började söka efter lämpliga spisar på internetsajter, och la själv ut en annons: ”Spis sökes – pronto!” Och lyckades faktiskt få napp. Det fanns en hyfsat modern spis med dessa mått. I Gällivare (själv bor jag i Karlskrona, Blekinge). Glädjestrålande beslöt jag mig för att hyra ett släp och ta mig upp längs snövägar i Norrland för att hämta geliken. Men vid ett andra samtal med säljaren, för vägbeskrivning, fick jag veta att spisen stod på kolonilotten. På verandan. Som inte var inglasad. Och där hade den stått länge.
 Nu var goda råd dyra. Jag bestämde mig för att kontakta vitvaruaffären på orten. Det visade sig att det kanske skulle gå att fixa fram en vitemaljerad spis, med måtten 50 * 60 cm. Men på höjden fick det allt bli standard. Det vill säga 90 eller 95 cm. Till det fatala priset av 7 890 kr. (Som jag behövde till annat!).
 Det var då jag kom på den strålande idén att kontakta mina grannar. I ett åttavåningshus med åtta identiska ettor med kokvrår staplade på varandra, måste väl någon under årens lopp ha fixat en fungerande spis med de gamla måtten? Jag skrev därför ett brev till mina anonyma grannar, där jag förklarade att jag behövde en ny spis; ville de sälja?
 Samma eftermiddag fick jag ett SMS på mobilen, där det stod: ”Du kan få köpa min”. Pris ske Gud, alla mina problem var ur världen. Såg för mitt inre öga hur jag skulle visa upp en glänsande och fungerande spis inför köparna. Jag gick med ett leende till sängs den kvällen. Men väl i sängen började tankarna ånyo att snurra. Tänk om grannens köksinredning inte var i samma stuk som min. Om måtten inte stämde. Om plattorna inte fungerade. Och så hade jag under min research för första gången i mitt liv hört talas om att det finns enfasspisar och trefasspisar. Min var enfasare, och om det skulle installeras en trefasare krävdes det större ingrepp i elsystemet, hade en elektriker jag stött på i trappan välvilligt förklarat.
 Man skulle kunna förvänta sig att spisen inte skulle passa, att det var själva poängen med denna story. Men den passade alldeles utmärkt! För 2000 kr och en hel del fjäskande för fastighetsskötaren (som hjälpte till att bära och fixa det elektriska), var spisen på plats. Med fyra helt fungerande plattor och en aldrig använd ugn!
 Allt var frid och fröjd, tills jag skulle värma en fabricerad paj. Där gick gränsen för Guds barmhärtighet. Ty luckan gick inte att öppna. I vägen stod ett element, även det installerat på 50-talet, och som aldrig förr varit till ett problem för sin omgivning. Moderna spisars ugnsluckor är något större än de äldre, de smeker längs sidorna på själva spisen (och följaktligen gränsande väggar med monterade element). Varför kan man undra. Och det gjorde jag och ojade mig ett bra tag om hur allt var bättre förr.
 Valkmannen med dotter skulle komma på sista besiktning om någon timma. Nu fick valet stå mellan högtstående moral och ren självbevarelsedrift. Valet var förvånansvärt enkelt.
 Som en världsvan och sval värdinna bjöd jag in köparna i min uppfräschade kokvrå, visade hur alla fyra plattorna fungerade, visade plåtarna som bevisligen aldrig var använda, visade den lilla sockeln som självklart ingick i köpet och som de kanske skulle ha användning av i framtiden (en förmodat nära framtid, som innefattade en totalrenovering, sa jag inte, men väl tänkte). Sedan frågade jag den 18-åriga flickan, om hon var en husmor och om hon hade för vana att baka sitt eget bröd. Vilket hon svarade nej på. Nä, och då behöver man ju egentligen ingen ugn, sa jag med tillkämpat lugn och förklarade det lilla problemet med luckan. Sa också i samma andetag att det enligt fastighetsskötaren var en baggis att montera ned elementet utifall att man nu ville baka litet pepparkakor till jul. Så log jag så sött jag förmådde.
 De gick på det. Vad annat fanns att göra? I vardagsrummet stod fortfarande den gamla spisen som ett hot om att bli kvar framför deras ögon. Och jag gav ju ett sådant förtroendegivande intryck.

 

Nu när allt är över har jag tid att reflektera över det som hänt. Jag erkänner att jag har dåligt samvete. Inte inför de nya ägarna, men väl spisen. Och jag sörjer. I skrivandets stund står fortfarande Elektro-Helios den äldre vid min sida och ropar om nåd. Men inom några veckor ligger den ohjälpligt på tippen. Ditkörd av mig själv.
 Eller kanske någon som har ett mer praktiskt förhållningssätt till livet.