Det sitter två små flickebarn på uteserveringen till Lennarths konditori; själva utan sällskap av någon vuxen. De sitter på den sidan av serveringen som gränsar till torget där en jämn ström med människor passerar, men trots detta är det ingen som uppmärksammar dem.
   De har ur egen portmonnä betalat för sitt fika bestående av små äpplelängder och kaffe. Eftersom deras magar ännu inte tål den starka drycken, har de förstulet blandat ut den med gräddmjölk som finns i en liten snipa bredvid kaffekannorna. Kopparna som varit fyllda till bredden har under balansakten ut till bordet skvimpat över och flickorna har brydsamt hämtat servetter för att torka upp de mörka fläckarna som redan till viss del har sugits upp av den blåvitrutiga duken.
Olovandes har de smitit hemifrån för att få en stund för sig själva. Och det känns både förbjudet men samtidigt spännande att sitta där alldeles på egen hand. Som om de var vuxna. Mitt i folksamlingen denna soliga sommardag leker de en hemlig lek och är litet smått oroliga över att bli upptäckta, men ingen i deras närhet höjer ett minsta ögonbryn.
   De småpratar förtroligt så som de sett de vuxna samtala och försöker kontrollera de småfniss som möjligen skulle kunna röja dem.

En av flickorna visar stolt upp sin första mobiltelefon för väninnan. Hon visar ingående alla finesser som den lilla tingesten har och tar som krona på verket en bild för att demonstrera den till fullo. Bilden föreställer den andra flickan, som är av en mer drömmande natur. Artigt visar hon intresse över den lilla leksaken, alltmedan hon rör ner mer socker i sitt kallnande kaffe till dess det blir sött och gott. Hon är mycket glad för sin livfulla kamrat men har egentligen ytterst litet gemensamt med henne. Det är slumpen som fört dem samman, en kort tid innan de började på samma förskola. Men kanske är det just deras olikheter som gör att de kommit varandra så nära; att de utan rädsla för att förlora sig själva i den andra i stället vågar vara sig själva? Hon tar några bett på sin kaka och smyger därefter över den till flickan mitt emot som hon vet gärna vill ha den. Ingen får se deras barnsliga uppträdande. Det är hemligt, som så mycket annat i deras gemensamma sfär.

Efter att ha frågat tanten vid bordet bredvid om tiden, bestämmer de sig för att gå en liten runda på stan. Den mer kavata av de två går något steg före och visar vägen, medan den andra avvaktande men tacksamt följer efter. Ibland ser de något lustigt, som en tjock farbror i rosablommig skjorta, och brister samtidigt ut i skratt som de förgäves försöker kväva bakom sina små händer. Skrattet bubblar i dem och det räcker med att deras ögon möts för att de återigen ska mista kontrollen. Med benen i kors tar de stöd i varandra tills skrattet ebbat ut. Tänk om de till på köpet skulle kissa på sig, mitt på gågatan!

Ibland kan de inte låta bli att härma någons roliga gångart eller göra sig lustiga över något ekivokt klädesplagg som skyltas öppet med. Och om någon kille från deras klass plötsligt dyker upp i vimlet tar de genast skydd bakom någon husknut och spanar efter honom på avstånd. Det vore pinsamt att bli upptäckt av klasskamraten och vad skulle hans mamma säga om att de rände runt på stan alldeles ensamma. Leken har för tillfället övergått i en tjuv- och polisjakt där de iklätt sig bovens roll. Eller är det möjligen kurragömma?
   När de passerar ett skyltfönster som återger deras spegelbild, passar de på att jämföra sina kroppar. Den av flickorna som har störst mage spänner ut den maximalt, medan den andra putar ut sin något större rumpa. Förutom dessa olikheter är de båda kroppsligt lika. I jämförelse till andra flickor i deras ålder är de fortfarande förhållandevis små och späda, vilket glädjer dem. Vem vill bli stor, tjock, gammal och uppgiven? Med en sista granskande blick i fönstret och en grimas, skyndar de fnissande vidare.
   Då och då tar den morska flickan sin väninna i armen och så går de en stund i armkrok. Som de bästisar de är finner de snabbt en gemensam takt med samma ben före det andra; vänster höger, vänster höger. Om stegen blir fel, så att någon måste ta ett hoppsasteg för att komma i takt med den andra, händer det att de gör det samtidigt. Vilket resulterar i att de fortfarande går i otakt. Detta fenomen kan också ge orsak till ett skrattanfall som en oförstående omgivning tittar lätt irriterat på. Man vill ju helst att även barn ska bete sig vuxet och kontrollerat när de spatserar på stan och de får därför allt som oftast en menande blick från någon ansvarsfull vuxen i deras närhet. Obekymrade över dessa blickar och arm i arm med varandra får andra vackert vika åt sidan för det sammansvurna paret.
   Rundan på stan innefattar ett besök till kiosken. Där finns det alltid något gott att köpa som tilltalar dem bägge. Oftast räcker det med någon liten godisbit i form av en skumbanan eller någon lakritsbit för att stilla deras sug. Båda är fast beslutsamma om att inte bli lika tjocka som deras mammor är och förresten är det Lövmarknaden om bara några dagar. Fikat på konditoriet har redan grävt ett stort hål i deras börsar, så det gäller att vara sparsam med de sista kronorna. De dröjer sig kvar en stund vid kioskens godishyllor innan de går vidare.

Tiden springer som alltid fort när de är tillsammans och de förstår att de inte kan vara hemifrån hur länge som helst utan att bli saknade. Snart kommer någon att leta efter dem; allra senast till middagen måste de vara hemma. Med långsamma steg går de vägen tillbaka genom staden upp till torget igen, innan de med en förstulen kram tar farväl av varandra och går åt varsitt håll.
Den tystlåtna flickan ser sin vän stiga in i en bil och köra ut från torgets parkering. Väninnan som med nöd och näppe når upp till ratten syns knappt. En sista vink och väninnan är borta.
   När hon tittar bort mot serveringen och det lilla bordet där de nyss hade suttit ser hon två kaffedrickande äldre damer med nypermanentat hår. Inte heller hon kan se de två små lekkamraterna som sitter där.