Det blåste kallt och jag satt och kollade ut igenom fönstret, händerna darrade och yrseln hade gått över till total förvirring. Mina ögon längtade efter att se en gestalt komma gående.
 Men jag lurade mig själv, innerst inne visste jag, det skulle inte komma någon. Jag tog min kopp te och förde den mot munnen. Jag kände hur den citronsmakande värmen rann ner igenom först min mun och sedan värmde upp min kropp, om än bara för ett ögonblick, så tog det bort tankarna om dig. Jag minns när vi låg på strandkanten och kramades, det var en av de finaste stunderna i mitt liv, varje sekund, varje ögonblick som vi låg där. Men det kändes så längesedan nu, det kändes nästan som det aldrig hänt, en dröm, från längesedan. En tår föll ner på min kind och fortsatte rinna ner i mungipan och smaken av salt började sprida sig i munnen.

Johanna - lugna ner dig, säger jag till mig själv, allt kommer att lösa sig. Jag går mot soffan, den sköna soffa, sköna självdestruktiva soffa. Jag ser din bild som står framför bordet på soffan, stirrar in i dina ögon ännu en gång, dock är det inte samma ögon och de här ögonen kollar inte tillbaka, utan stirrar blint rakt igenom mig. Du ser så stolt ut på bild, glad och nöjd över att du blivit klar med din utbildning. Jag minns den dagen som det var igår, det är ingen dröm, jag vet att det har hänt. Det är den enda fasta punkt jag har i mitt liv, allt cirkulerar kring ett minne utav dig, glad, stolt och min. Jag tar en sipp ur min kopp med te igen men denna gången känner jag ingen värme, jag känner inte hur det rinner ner igenom mig och värmer upp mig. Jag försöker sträcka ut mig, men armarna orkar inte, jag försöker räta ut ryggen, men ryggen har vuxit sned, den saknar kraften som du gav mig när vi var tillsammans. Tankar bara flyger omkring i mitt huvud, det ligger en cigarettfimp på golvet. Jag plockar upp den, kollar på den, men vill inte ens se den. Vad är det för mening tänker jag ?

Jag försöker att kämpa igenom en dag till, tänker jag, men ska tankarna om hur livet är och vad det går ut på fortsätter.

Det är nu två år sedan jag förlorade dig Carl, jag lever på blott ett minne utav dig som tynar ut mera och mera, dag efter dag. Vad ger folk rättigheten att kalla in en 22 åring utan erfarenhet i ett krig som du inte tror på själv, för trodde någon att detta skulle stoppa alla krig ? Trodde någon det skulle bli bättre?

Men våra själar möts säkert igen.