Ledare

Nr 6/2022
text KENNETH SVENSSON
foto JONNY GARBERGER
 
Året har snart gått. Gott och väl är det, för att lämna plats åt ett helt nytt. Det vi lyckats skjuta upp till morgondagen kanske kan få en puff hela vägen in i 2023. Förr eller senare står vi ju ändå där med björkpollen ur påskriset. Så glad att det mesta inte förblir stillastående.
   Minusgrader och nya påtvingade vanor som inte blev så tokiga ändå. Vår braskamin har fått ett heltidsjobb den senaste tiden. Urmänniskan i mig får sitt när lågorna skådas utan stress.
   Medans vi smälter julskinkan och skålar in det nya, skissas nya planer med bred pensel. Vi får se till att själva hålla i skaftet och bestämma takten, om det ska bli som vi önskar. Det vill säga, ett gott nytt år.

BARNET SOM RÄDDADE JULEN

Nr 6/2022
text ALEXIA NÄSTESJÖ TODD
 
Till mitt försvar sade jag att jag inte hade något val. Det är ingen lätt sak att stå anklagad för att ha förstört Allt. Och ur deras perspektiv så var det exakt det jag hade gjort. Det var aldrig min avsikt – men det räcker inte långt när 72 arga bybor vill ha en förklaring på alla ens förkastliga handlingar. Skadegörelse, stöld, obehörigt tillträde till hönshuset, opassande fårsläpp för att nämna några.
   Länsmannen skulle ha fullt upp med att anteckna samtliga brott, sade han, och låste fängelsecellen.
   ’Ja ja, där ska du få sitta och tänka lite,’ sade han, och sedan var han borta. Jag var ensam i mörker, då han hade släckt ljuset. Som tur var hade vi klar himmel, och lite månljus lyste genom det lilla fönstret i min cell. Jag lutade mig tillbaka på bädden och drog till mig det malätna täcket med stela, frusna fingrar. Kylan, tänkte jag, det skulle jag ha sagt: allt var på grund av kylan.
   För denna vinter har varit brutal, det vet varje bybo. En av de kallaste på århundraden. Och vi hade brist på kol. Hela byn, med sina 72 invånare, hade brist på kol. I morse, på julafton, höll det på att ta slut.
 

I min familj var det jag som skulle ut varje morgon till kolbunkern. Varje morgon tog jag på mig Daniels fula ullstrumpor, farfars förment slitstarka stövlar, och mammas handskar. Ut gick jag och ville genast in, då kylan tog hela mig i sitt grepp så fort som dörren stängdes bakom mig. När jag hade kommit fram till kolbunkern hade snoret fryst till is och det gjorde ont i näsborrarna. Jag brottades som vanligt med mitt ärkefiende: luckan. Jag fick borsta bort nyfallen snö och hammra loss is innan jag började dra upp luckan. Inte gick det på första gången, naturligtvis. Nej, jag fick dra, och dra, och be till gudarna, och förbanna vädret och oturen och Daniels ullstrumpor som korvade sig och kliade och farfars stövlar vars grepp i snön började lossna och mammas värdelösa handskar. Till slut fick jag upp luckan. Jag skyfflade kol, och lät några ensamma bitar ligga kvar. Det var då jag bestämde mig. Jag skulle vara stygg.

 

Jag skulle vara så stygg att jultomten skulle ge oss tillräckligt med kol för att överleva vintern. Men det var ju redan morgon på julafton. Jag skulle behöva arbeta fort, och jag skulle behöva göra riktigt stygga grejer för att vara säker på att mängden kol skulle räcka.
 Efter frukost satte jag igång. Jag snodde målarfärg och målade herr Anderssons får rosa. Sedan gick jag in i hönshuset och ersatte ägg med små sten (äggen stal jag, och jag kunde se mammas ansikte, hennes förskräckelse och skam, och jag skämdes, men vi behövde kol, så jag trängde undan känslan). Jag sprang till andra sidan byn och målade fåren på Karlströms gård. Sen hörde jag både hundskall och herr Anderssons arga röst. Jag hade inte stängt grinden efter mig och hans rosa fåren hade nu övertagit huvudvägen. Då passade jag på att släppa ut fru Karlströms får också. Herr Anderssons vallhund gjorde sitt yttersta för att valla fåren tillbaka, och det gjorde fru Karlströms hund också, men vilka tillhörde vem? Alla var numera färgade rosa.

 

Makten började gå till mitt huvud. Vad kunde jag göra mer? Några av fåren hade börjat vandra mot torget. Skulle jag förstöra julgranen, som alla hade hjälpts åt att dekorera? Vågade jag? Det kändes extremt, men i just den stunden blåste en iskall vind rakt igenom mig och jag visste att jag skulle fullfölja min plan. Med bultande hjärta smög jag bakom husen på väg mot torget. Mina fötter sjönk i den nyfallna djupa snön och jag grimaserade när den kom in i stövlarna och blötte ullstrumporna. Ytterligare en påminnelse om vikten av det jag gjorde. I detta fall, tänkte jag, ändamålen helgar medlen. I ögonvrån märkte jag att det låg en yxa på en stubbe i Sven-Åkes trädgård. Med en snabb titt över axeln för att säkerställa att jag var ensam kröp jag fram och ryckte till mig yxan. Den var tung i min hand och metallen hade börjat rosta. Med sega fotsteg begav jag mig mot torget.
   Där stod den, julgranen, pyntad och vacker. Det fanns ingen återvändo nu; det fanns vittnen, och när jag hackade första gången hörde jag ett skrik. Med all min styrka högg jag ånyo, och jag kan medge att i mitt iver måste jag ha sett ut som en galning. Det var i alla fall det ordet jag hörde skrikas bakom mig. En gäll vissla, flera överlappande röster, ett sista krafttag ­– trädet föll med ett rungande dån och fruktansvärt skräll när pynten krossades i tusentals bitar. Snön som hade legat på grenarna kastades upp i luften och sköljde nu över mig. Det tjöt i öronen och jag stod helt still. Världen hade blivit mycket liten – jag såg endast julgranen, hörde endast pipandet i öronen. Det var först när länsmannen tog tag i yxan och drog den från min hand som jag vaknade ur denna märkliga hypnotiska tillstånd. Jag erkänner att jag ville åter dit när verkligheten trängde sig in med bybornas förfärade röster och hatfulla blickar.
   Och nu, i den kalla fängelsecellen med det malätna täcket kunde jag inget annat än att spela upp scenen gång på gång i mitt minne.

 

Jag sov lite, tror jag. Eller pendlade mellan ett halvvaket tillstånd och en lätt sömn präglad av drömmar. Jag kan ha hört pinglandet av små klockor, trampandet av hoven på taket. Det är så svårt att veta vad man ser och hör under natten. Man säger att natten är som mörkast strax före gryningen. Och när gryningen väl kom till slut, på juldagen under den kallaste vintern på århundraden, möttes jag av länsmannen som kom in med ett litet skål gröt. Hans ögon lyste av glädje. ”Har du hört?!” sade han. ”Nej, självklart inte,” fortsatte han, ”det har skett ett mirakel! Vi har kol! Alla har fullt upp med kol!”
   Det fungerade! Vi var räddade! Jag öppnade munnen för att jubla men länsmannen hann före. ”Men nog om det. Du, min vän, du har ställt till det ordentligt. Det kommer aldrig bli någon ordning på fåren. Och det finns höns och får överallt på torget nu och försöker stoppa i sig julpynten från granen du högg ner. Hela torget är helt nedbajsat. Men vi har bestämt att om du städar upp allting och be om ursäkt så får du vara med på julbordet. Det är det minsta du kan göra.”
   Städa allting var minst sagt en förfärande uppgift. Länsmannen kunde nog tyda från mitt ansiktsuttryck att jag tänkte protestera, för han lyfte ett finger i förvarning och höjde på ögonbrynen. Sen låste han upp min cell, tog fram en stor soppåse, en hink, och en liten skyffel, och räckte dem till mig. 

”God jul,” sa han.


ERIK AV POMMERN

Nr 6/2022
text ANDERS MALMBERG
 
Jag tror inte att många känner till Erik av Pommern (som han kallas numera). Däremot är det rike han styrde över under 1400-talet, Kalmar unionen, nog mer känt. Endast som 15-åring blev Erik konung över detta Europas största rike som sträckte sig från Grönland i nordväst till Karelen i Öster, från den norska Lappmarken i norr till det tysk-romerska kejsardömet i söder, till unionen hörde också Shetlands- och Orkneyöarna ute i Atlanten. Erik var född 1382 i Rügenwalde (dagens Darlowo) i nuvarande Polen och dog 1459 också i Rügenwalde. Han var kung av Sverige 1396–1439 (med två avbrott), kung Erik III av Norge 1389–1442 samt som kung Erik 7. av Danmark 1396–1439. Erik var son till hertig Vratislav VII av Pommern och Maria av Mecklenburg och systerdotterson till drottning Margareta som adopterade honom efter att hennes son Olof av Danmark och Norge avlidit 1387.
 

Femtonåringen som blev kung över hela Norden
En stor svårighet att styra detta rike var den enorma areal men samtidigt mycket lilla befolkning det innehöll, runt en och en halv miljon invånare fanns det i Eriks rike. Erik och hans två år yngre syster adopterades av drottning Margareta 1388 eftersom hon inte hade någon tronarvinge. Eriks föräldrar måste ha insett vilka lysande framtidsutsikter som öppnades sig för deras barn. Någon gång kring 1388-1389 tog hertig Vratislav med sig sonen och reste till Danmark. Dottern tros ha kommit några år senare.

 

Margareta tar kontrollen över Norden
När planerna för att skapa ett rike av hela Norden är okänt. Kanske fick Margareta tankarna när hon som tioåring skickades till Norge 1363 för att gifta sig med kung Håkan Magnusson.
 År 1387 drabbades Margareta av sitt livs kris då hennes son Olov plötsligt gick bort. Olov hade traditionsenligt åkt till Skånemarknaden i Skanör och Falsterbo då han hastigt gick bort endast 17 år gammal. Nu stod Margareta arvlös då Olov var hennes enda barn. För att det inte skulle vara osäkert att det var just Olov som gått bort lät man hans kropp ligga på lit de parade i S:ta Gertruds kyrka i Falsterbo där man lät Olov ligga med ansiktet synligt.

 

Erik tar plats på scen
Midsommaren 1389 samlades ett antal stormän och biskopar från hela Norden för ett herremöte i Helsingborg i det danska Skåne. Dessa erkände Erik som Norges kung med Margareta som hans förmyndare. Några månader senare mötte Margareta en samling svenska stormän i Söderköping där de bekräftade att Margareta nu tagit makten och blivit Sveriges ”fullmäktiga fru och rätta husbonde”. Bogislav kröntes till norsk kung vid påsken 1392. Samtidigt lät drottning Margareta ändra hans slaviska namn Bogislav till det mer skandinaviskt klingande Erik.

 

Den nordiska unionen – Europa största rike bildas
Unionen grundades vid ett möte i Kalmar 1397, där aristokratin från de tre länderna samlades för att kröna Erik av Pommern till kung över de tre länderna (med drottning Margareta som inledande samregent). Från mötet finns det så kallade unionsbrevet bevarat. Det finns olika uppfattningar bland historiker om hur brevet ska tolkas. Vissa menar att det inte utgjorde något juridiskt bindande fördrag. Oavsett detta så regerades de tre rikena av samma monark. Eriks adoptivmor Margareta var då 44 år gammal. Till Margaretas besvikelse fanns det ingen representant för vare sig hansestäderna eller Tyska orden vid kröningen.
 Aldrig tidigare hade man sett en ståtligare fest som när förtiofyraåriga Margareta skulle kröna sin adoptivson kung Erik av Danmark Norge och Sverige sommaren år 1397. Det var i Kalmar kröningen skulle ske. Kalmar hade normalt 2000 invånare vilket gjorde den till en av Sveriges största städer men nu hade antalet fördubblats. Kalmar slott var förmodligen Sveriges säkraste fäste efter Stockholm slott.
   Som unionskung drevs Erik av att hindra och tävla med Hansans och Tyska ordens växande ekonomiska och militära hegemoni i Östersjön vilket också var avsikten med Kalmarunionen.

 

Kung Erik ensam regent
Filippas och Eriks officiella vigsel ägde rum 1406 i Lund. Det var ärkebiskop Jacob Gertsen som vigde den tolvåriga Filippa med den tjugofemåriga Erik. Det var ett omaka par då Filippa var en späd flicka medan Erik var en nästan två meter lång karl.
 Erik blev ensam regent då han var 31 år efter att drottning Margareta gått bort. När Erik var bortrest så fick hans fru Filippa styra landet. Erik styrde landet som om det vore ett land inte tre separata riken. I Köpenhamn grundades ett arkiv för hela unionen dit dokument fördes ifrån Sverige och Norge. Man hade också stort behov av utbildad personal och därför ville kungen skapa Nordens första universitet. För detta behövdes ett godkännande av påven vilket man också fick. Men det blev inget universitet då krigen och utgifterna för dessa kom emellan. Det skulle dröja ytterligare några decennier då Uppsala universitet grundades 1477.
 För att förstå hur samhället fungerade på denna tid måste man nog beakta religionens dominanta roll i samhället. Religionen genomsyrade hela samhället och befolkningen ansåg att jordelivet var en kort period medan livet efter detta skulle vara för evigt, antingen man hamnade i himmelen eller helvetet.

 

Erik i Europa
För att bestämma till vem som Slesvig tillhörde gjorde Erik en resa i Europa för att förhandla om frågan. Eriks Europa resa förberedes noga 1420. Det var ett stort följe som skulle följa med däribland biskop Johannes Haquini och många svenska adelsmän. Biskopen följde med för att kungen skulle ha en biktfader på högsta nivå, men också därför att biskoparna var samtidens högst utbildade personer, språkkunniga, resvana och med kontakter i många länder. Biskopen hade bland annat bott i Florens några år.

 

Då Filippa styrde unionen
Filippa hade styrt unionen på ett strålande sätt då kung Erik bar bortrest. Detta fortsatte även när Erik var tillbaka på hemmaplan och man kan kalla Filippa en medregent. Under denna tid så skärptes konflikten med Hansan och den mest kritiska geografiska området var Öresund. Erik lät kontrollera alla fartyg som passerade där och lät därför bygga ut Helsingborg med stadsmurar. Man lät också anlägga Landskrona som stad som till skillnad ifrån Helsingborg hade en hamn.

 

De våldsamma upprorens tid
Uppropet mot Erik slug ut med full kraft på midsommarafton 1434. Det var Engelbrekt Engelbrektsson som ledde uppropet. Engelbrekt var en svensk bergsman och frälseman samt rikshövitsman (från 1435). Han var ledare för Engelbrektsupproret 1434 mot Erik av Pommern. Uppropet var ingen revolution utan snarare en markering att bönderna ville ha kvar det som fanns. De ville inte störta kungen utan var för samhällsskicket som rådde. Vad bönderna ville var att få bort grymma fogdar, oskäligt höga skatter och orättvisor. Bland annat brände bönderna ner borgen vid Borganäs, nuvarande Borlänge. Uppropet spred sig snabbt till bland annat Köpingehus vid Mälaren. Då kan man undra varför just det var karlar ifrån Dalarna som reste sig och inte karlar ifrån någon annan plats. Svaret var att dalkarlar inte var som andra. De var stridslystna människor som ibland var bönder, ibland var gruvarbetare. Gruvdriften gjorde Dalarna till ett svenskt Klondike som drog till sig individer ifrån andra landskap. Dessa bergsmän fick förmåner och privilegier som inte andra hade. Dessutom rådde ett slags asylrätt i berget för brottslingar så att gruvorna kom att fungera som ett slags främlingslegion.

 

Det unika försoningsmötet i Kalmar
Kung Erik trodde nog att läget nu var under kontroll i Sverige. Tvärtom kom det oros rapporter ifrån Norge att allmogen gjort uppror vid svenska gränsen inspirerade av Engelbrekt. Erik hade efter drottning Margareta knappt varit i Norge och skötte Norge som en avlägsen utmark. Förvaltningen av Norge sköttes av danska och tyska fogdar. Skattetrycket var hårt i Norge. Upproret leddes av en adelsman vid namn Amund Sigurdsson som hade svensk anknytning. 1436 marscherade han in i Oslo och besatte biskopsgården där. För att lösa tvisten så sände Erik förhandlare till Oslo. Erik lovade då att sänka skatterna och tillsätta enbart norrmän på alla viktiga poster.

 

Konsten att överleva
Nu var Erik femtioåtta år gammal men långt ifrån utbränd eller på dekis. Han bodde på Gotland och huserade i Visborg slott som nästan var ointagligt. Han levde med sin älskade Cecilia och en skara trogna medarbetare. Efter Filippas död år 1430 inledde denna Cecilia, som varit hovjungfru åt Filippa, ett förhållande med kung Erik. Hans mål var att föra Gotland till Östersjöns starkaste och rikaste marinbas. Erik hoppades att havet skulle bli hans räddning och hans valspråk löd ”Mitt hopp står till havet”. Under alla hans år hade målet varit ett Östersjövälde. För att försörja sig började Erik bedriva sjöröveri på Östersjön. Detta gick mycket bra och helst angrepp Erik svenska eller danska skepp eftersom han var avsatt som kung för just Sverige och Danmark. Makthavarna i Sverige och Danmark gjorde vad de kunde för att stoppa Erik och ta tillbaka Gotland men han var ordentligt förskansad i sitt slott på ön.

 

Hertigen av Pommern-Stolp
Erik, som i fyrtio år hade styrt över Europas största rike och betraktats som kejsarens jämlike, regerade nu över ett hertigdöme mindre än halva Gotland. Det var år 1449 som Erik steg i land i sitt Rügenwalde. År 1457 fick Eriks antagonist och motståndare Karl Knutsson skydd i polsk kontrollerat område och detta gjorde Erik rasande. När väl Karl Knutsson försvann ifrån Danzig var Erik redan död. Erik dog i sitt slott i Rügenwalde 1459 och var då 77 eller 78 år gammal.

 

Eftermäle
Erik sörjde för städernas utveckling, han lät grunda nya städer (bland andra Landskrona 1413) och borgar, han gjorde Köpenhamn till huvudstad (1417), förbättrade riksadministrationen genom centralstyrning via fogdar och sörjde för näringslivets utveckling. Hans åtgärder och krig var dock kostsamma och många gånger obegripliga för de ganska isolerade och provinsiella nordborna (en av anledningarna till att Erik föredrog egenhändigt tillsatta mer drivna och erfarna tyska och danska fogdar).
   Det kanske mest bestående från Eriks regering var instiftandet av Öresundstullen 1429, som kom att bestå ända fram till 1857. Genom detta säkrade han en oerhört stor, stabil intäkt till sitt rike – Danmark upptog tullen, och Sverige var befriat från avgift under lång tid även efter unionens upplösning. I förlängningen bidrog tullen till behovet av att bygga Göta Kanal i Sverige. Genom Öresundstullen visade Erik sitt intresse för dansk handel och marin, men utmanade också andra makthavare i regionen, inte minst hansestäderna, som han också förde krig mot.
 Man får dock säga att det var Eriks motståndare som skrev historien och därmed skrev den till nackdel för Erik. T.ex. kallade man Erik för just Erik av Pommern för att understryka hans utanförskap och detta trots att Erik levde större delen av hans liv inom Norden.

 

Referenser:
Erik Nordens härskare och sjörövarekung, Herman Lindqvist, 2021
https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_av_Pommern
https://sv.wikipedia.org/wiki/Kalmarunionen
https://sv.wikipedia.org/wiki/Engelbrekt_Engelbrektsson


VISBY

Nr 6/2022
text & foto ALBIN TÖRNGREN
 
 

MÅRTEN NÄCK

Nr 6/2022
text ALBIN TÖRNGREN
 
"Mitt namn är Mårten Näck, jag är en högfungerande alkoholist, före detta hustrumisshandlare, och brottsutredningsperson. På bekostnad av mina närmaste relationer och mitt mentala välbefinnande har jag gått med på att bli utsänd till Fjärrträsks kommun för att lösa ett mysterium och ett mord. Jag är född i Stockholm och har per automatik förakt gentemot människor från glesbefolkade områden därför att jag är Svensk, men inom ramverket av berättelsen kommer jag att bevittna tillväxt och lära mig känna respekt för alla människor.” Kassörskan på ICA-Nära Blundby kollade häpet på honom, ”Kvittot på det?” Han tackade ja, för att nonchalera sig ner för att packetera sina varor utan att ta emot det. Det var precis så kassarna fick plats i Skodan, och medan han slog nyckeln i tändningslåset tackade han Gud för tjecken och tysken, att det kunde finnas god öl och bra bilar åt folket.
 

Medan han var frånskild hade han en särbo som stundligen bodde med honom, Kerstin hette hon, och hon var hans flamma. Hon begrep sig på att brott fanns och att brott var fel, och mer än så kunde han inte begära. ”Sheriffen är tillbaka”, hörde han från köket, och såg hennes ansikte svänga ut genom dörrkarmen till köket, ”gudskelov, det har varit mäktigt laglöst här hemma.” Han reciprokerade hennes förslagna leende, hängde av sig sina atteraljer och begav sig in i köket för att packetera upp vad han hade köpt. De satte sig vid bordet och började prata om dagen som hade gått medan middagen blev äten, när plötsligen jobbtelefonen ringde. ”Jareär Mårten, ja jo, oj, ja, ja, jag förstår, ja.” Han ursäktade sig och förklarade att det skett ännu ett mord, och Kerstin förstod att han var tvungen att gå och försäkrade honom om att det var okej. Han reste sig upp och hävde omkull bordet med alla dessa atteraljer på golvet, alltmedan han vrålade så högt han kunde, ”FATTAR DU VAD DETTA INNEBÄR!?” Kerstin suckade uppgivet, och han rodnade skamset när han lika raskt kom tillbaka till sina sinnen. Det var den förbannade jobbskadan som spökade igen. Han började försöka städa i ordning efter sig men Kerstin sa att hon klarade det och att han hade sin plikt att sköta.

 

Han anlände vid brottsplatsen, ett stort och gammalt hus. Tekniker och poliser virrade runt bland banden med sina saker, och han fick snabbt riktlinjen till brottsscenen. ”Det här är ett typiskt fall av död”, sa han medan han tände upp en cigarett och skådade liket, ”hon har nog inte levt på säkert minst fyra timmar,” och öppnade upp sin rock, ”kanske mer.” Han plockade sedan ut en liten påse ur bröstfickan och gav den till teknikern han pratade med, ”Wunderbaum; luktar förjävligt härinne.” Därefter började han granska liket alltmedan han bollade sina idéer, ”Hur gammal är hon?” Teknikern svarade, ”ung nog att det ska vara intresseväckande, men inte så pass ung att det är stötande.” Han stannade upp, ”Kors i taket, någon har gjort sexgärningen på henne.” Teknikern svarade, ”Det rör sig alltså om en så kallad predator?” Han frös upp i skräck, ”Två meter lång utomjording som färdas från planet till planet i jakt på jakttroféer från apexrovdjur?” Teknikern suckade, ”Sexförbrytare.” Han svarade, ”Det rör sig alltså om fler än en?” De blev båda avbrutna av att kommissarie Brüd ropade ut, ”Ni ville kanske se det här.” På dörren till rummet med liket hade någon skrivit, ”DÖDSKAMMARE”. Han suckade djupt och tände ännu en cigarett, ”Som en självuppfyllande profetia. Dårar.”

 

Tillbaka på sin balkong gick han samma runda han alltid gick när det fanns gåtor att lösa. Någon hade kastat snus i ögat på rhesusapan; var det en symbol för Kostoglotov? Han avbröts i sina tankar av att Kerstin kom ut med två kupor cognac; ”Håller Solzjenitsyn dig vaken igen?” Hans blick sjönk ner i rodnad över hur lättläst han var. ”Och mordet?” Sa hon för att lyfta hans hakor. ”Datakillarna håller på att granska platsdatan från teknologiska enheter som infunnits kring brottsplatsen senaste fyrtioåtta timmarna, och korsrefererar dem med DNA-bevis från brottsplatsen och uppgifter från vittnen, offrets dataspår, och anhöriga.” Hon fnittrade, ”På svenska?” Och drämde lätt till hans arm. ”Inom två dagar kommer vi att kunna utesluta merparten av misstänkta.” Det var otroligt vad teknologin gjorde möjligt, det tyckte dem båda.

 

Två dagar gick snabbare än vanligt, och så var det möte på kontoret. ”Vi vet alltså med största sannolikhet vem det är som gjort sig skyldig till brottet, men inte var han är.” Avslutade Kommissarie Brüd. Mårten kände sig självsäker när han hörde detta; han var så bra på att hitta saker att han knappt behövde leta. Han skred till verket med att fastställa när gärningsmannen sist setts och därifrån gav han nya utredningsdirektiv allteftersom dem gamla avslutades och den röda tråden började knytas samman; likt en börshaj från 90-talet satt han med telefoner och skärmar och varsamt orkestrerade vad nätet skulle täcka därnäst. Timmarna gick tills han plötsligen for upp ur sin stol, med cigaretten i mun, ut till ett tjänstefordon och så var det iväg. Han hade en bra känsla i magen över att han skulle hitta honom.

 

Bilen han letade efter stod parkerad utanför en gammal övergiven lada, och den verkade vara minst lika övergiven den. Han gick upp och kände på avgasröret – fortfarande varmt. Han gick varsamt upp till ladan, pistolen dragen, och såg att någon bräckt upp låset. Han sparkade upp dörren och ropade, ”Du är anhållen för misstanke om mord, kom ut med händerna i luften.” Tystnaden tycktes honom olidlig medan han frenetiskt vandrade med blicken från hörn till hörn. ”Finns i sjön snutjävel!” Hörde han gärningsmannen ropa ut, och så plötsligen såg han mynningslågan från ett vapen, och hörde skottet eka ut och vena förbi. Ut for han ur ladan och började kalla på förstärkning. Hans partner anlände raskt för att täcka dörren, medan han gick runt till baksidan. Han kom ihåg var han var från var han hade sätt mynningslågan, och med hjälp av en bakdörr lyckades han smyga sig upp på gärningsmannen; ”Du är omringad.” Sa Mårten, och när gärningsmannen vände sig med pistolen i högsta hugg, sparkade Mårten den ur handen på honom för att sikta sin egen mot honom. Han gav upp och höjde sina händer. ”Ovanligt kort för en utomjording”, sa Mårten medan partnern fäste handklovarna.

 

”Du är dagens hjälte Mårten”, sa polischefen över Fjärrträsk, ”åk nu hem därifrån du kom, därför att medan vi landsbygdsbor är gästvänliga, tycker vi inte om att ha främlingar bosätta sig där vi bor.” Mårten svarade, ”När jag kom hit fann jag er vara en gödselstack av byfånar och bönder”, och gick upp för att skaka hand med sin numera före detta chef, ”men nu tolererar jag er.” Sa han, och så stirrade dem varandra i ögonen. Flyttbilen dök upp, ”Tillbaka till Stockholm Kerstin”, och så intro-musiken till TV-serien Friends.


HUNDEN - DEL 4

Nr 6/2022
text DAVID ANDERSSON
 
Mikaela satte sig på knä. Hon sa att de skulle tillbaka sen. Man kunde se på Spencer att han litade på dem som gav sig av. De hade alla rätt roligt då dem fick se de gamla husen. De fick till och med gå in i dem. De hade dockor som skulle likna folk från förr som bebodde husen. Familjen kände sig förundrad. De kände sig som att de upplevde en annan tid än sin egen vilket de gjorde på ett sätt. Familjen slogs ändå hur modest det var. Sara och John undrade om hur föräldraskap såg ut förr i tiden. Innan några telefoner eller datorer fanns. De slogs alla lite hur tider och smaker förändras. Då de jämförde boningarna med de i nutid. Hur annorlunda allt såg ut. De kände det var smått kusligt med alla gråa fotografier med så allvarliga människor. Efter allt vandrande så blev familjen väldigt törstig. Så de började att leta efter en kiosk i folkvimlet. Till slut så såg John en skylt på en glass bredvid en liten hydda. Som de kom fram så möttes dem av en kö på tre personer. När det blev deras tur så kom de fram till en glad tjej som helt klart praoade. God eftermiddag sa hon med ett leende på läpparna. God middag svarade familjen i synk. Vad vill ni ha? sa hon . Fyra mjukglass och fyra cola. Inom kort satt de på en bänk med kalaset. De började alla att glatt äta och njöt verkligen av glassen i det varma sommarvädret. Men Mikaela slutade tvärt och såg rädd ut. Vad är det? frågade John oroligt. Jag tänker på den elaka mannen, jag är rädd. Det fick även honom att tänka tillbaka på det ögonblicket. Han kommer inte störa oss igen det är han för feg för. Ok sa Mikaela och såg lugnare ut. De kände sig alla nöjda med dagen. Så de vandrade bara tillbaka till kenneln. De blev alla glada när Spencer glatt sprang mot dem med viftande svans. Hela familjen gick sig nu hemåt, nöjda med dagen. Det var nu snart dags för sommarlov. Mikaela hade under hela sin skoltid varit den i klassen som varit den ensamma. Alltid den som suttit själv på lunchen. Men nu under senaste året så hade hon kommit ur sitt skal och och vågat vara mer social. Då fick hon bättre kontakt med de andra i klassen. Dock så gick hon mycket i en annan grupp. Där eleverna skulle få mer hjälp. Men nu skulle hennes skola göra besparingar. Då skulle den gruppen lösas upp. Det var så många som behövde sådan hjälp. Så det var i stort sätt en vanlig klass ändå. Men hon kände sig som en annan person med mycket bättre självförtroende. Så hon såg genuint fram till sista året av högstadiet.

 

Dock skulle detta året inte bli bra. En vecka innan lovet så kallades hon och sina föräldrar in på ett möte. De satt i rektorns kontor. Där satt rektorn och en annan rektor. Hennes rektor såg bekymrad som han inte ville vara där. Den andra rektorn tyckte Mikaela såg lite underlig ut. Hon hade grått hår, gröna ögon som såg läskiga ut. Hon introducerade sig som Karin. Samtalet mynnade snabbt ut i att Mikaela borde byta skola. Jo du förstår pga av alla nedskärningar så anser vi att du borde byta skola sa hennes rektor. Jag tror du skulle trivas hos min skola Carpe diem sa Karin. Det är en skola med mycket mindre klasser så varje elev kan få mer hjälp. Detta sk samtalet blev mycket ensidigt. Mikaela och hennes föräldrar motsatte sig idén. John och Sara argumenterade för att det var en dålig idé. Nu när hon gått hela sin skoltid här. Mikaela fick en stark oroskänsla, hon ville verkligen inte byta. Hela mötet på en timme var att rektorn och Karin sa att hon skulle byta till Carpe diem. Det lovades att hon skulle glänsa där och guld och gröna skogar. Till slut sa hennes rektor Bernt. Om du provar i två veckor och inte tycker om det så kan du komma tillbaka. Jag ska personligen gå ut och möta dig. Du kommer ha din gamla plats kvar i din vanliga klass. Med de orden så tänkte Mikaela. Ja, jag kan väl prova då. Så med de villkoren hade Karin henne att ansöka. Men det skrevs på ansökningspappret just nu är eleven motvillig. Men som de åkte hem igen så hade Mikaela en känsla att hon begått ett misstag.

 

Tiden gick nu rätt snabbt fram till lovet. Spencer växte så det knakade. Han såg helt annorlunda ut från hur han gjorde som valp. Han var nu mycket längre och tyngre. På lovets första dag fick hon en trevlig överraskning. John väckte henne tidigt på morgonen. Vakna upp och ät snabbt, vi har en överraskning åt dig. Hon klädde snabbt på sig och åt pizzarester från kvällen innan. Pappa sa åt henne att följa med ut. Till sin förvåning såg hon att bilen hade ett släp med spännband fastdraget. Var ska vi pappa? Sa hon som bilen susade iväg förbi det soliga landskapet. Du ska få se sa han. Till slut stod de utanför ett stort garage hon inte kände igen. Vad är det här frågade hon?. Du ska få se sa han. Han tog upp sin telefon och sa du kan öppna garageporten nu. Med det sagt så öppnades porten. Vad som mötte dem var ett stort garage med en verkstad. När de gick ur bilen så möttes de av Karl. Det var trevligt att träffa honom igen tyckte Mikaela. Han och Karl började att bete sig som småpojkar som inte setts på länge. Har du den redo sa John?. Ja den står här och pekade mot en stor klass-2 moped i ett hörn. Den röda färgen glänste i solskenet som sipprade in. Ta en titt på den sa Pappa. Mikaela gick fundersamt fram till den. Hon hoppade till av glädje när Pappa sa att den var hennes. John sa att nu när det är sommar så vill du nog ha den. När du ska umgås med dina vänner och sådant. I stor tacksamhet slängde hon sig runt Pappas hals och pussade honom. Hon kände en klapp på axeln för att se Karl hålla fram nycklarna. Mycket nöje sa han bara med ett leende. Då den såg väldigt dyr ut blev Mikaela fundersam. Pappa hur hade du råd med den?. Det hade jag inte sa han. Karl hjälpte mig med betalningen så valde jag ut den. Hon sa med en fundersam min till Karl. Jag är otroligt tacksam men varför gjorde du det? Din pappa bad mig. Han hjälpte mig mot mobbare då vi gick i skolan ihop. Jag hade inte varit vad jag är idag utan honom.

 

Med det sagt så lastade de tre på den på släpet och spände åt. Som den var fast så såg John hur uppspelt hon var. Men han fick påminna henne om att hon inte kunde köra den än. Varför? Sa hon. Vi har inte tecknat försäkring än och så har du ingen hjälm. Ok sa hon men det dämpade inte hennes glädje. När den var i deras garage så sa John. Säg inget till mamma, hon vet inget. De satte sig i köket för att mäta hennes huvud. När de fått måtten så tog de fram en laptop. De gick in på en hemsida för mc-utrustning. De gick direkt in på avdelningen för hjälmar och började titta. Hon fastnade för en svart hjälm. I beskrivningen stod det att den hade bluetooth högtalare och inbyggda solglasögon. Den var dyr, två tusen. Men det tyckte de båda var värt det. De tittade och såg att det fanns bara en kvar i Mikaelas storlek. Så den beställde de snabbt. Hon blev förvånad när John även beställde en stor låskätting och GPS. Hon förstod kättingen men inte GPS:en. Det är så vi kan spåra den om någon stjäl den sa John. Som de betalat och beställt så stod att leveranstiden var högst fem arbetsdagar. De gick in på Folksam och beställde hela paketet för moppen, det inkluderade stöld och skadegörelse. Det var då hon kände en tunga mot armen. Som hon tittade ner såg hon Spencer stå där och vifta på svansen med kopplet i munnen. Hon förstod att han behövde gå ut.


fortsättning i nästa nr...


JOACIM MÜLLO

Nr 6/2022
text ANDERS MALMBERG
foto JONNY GARBERGER
 
Till detta nummer har vi intervjuat Joacim Müllo som är ansvarig för verksamheten på musik föreningen Oden i Karlskrona. Numera drivs verksamheten av studieförbundet NBV, Nykterhetsrörelsens bildningsverksamhet vilket också är Joacims arbetsgivare. Namnet Oden kommer av att när hela Sparregården var militärförläggning så hade alla husen gudanamn. När man så lade ner regementet i början på 1980-talet och istället hade civil verksamhet i huset så fortsatte man med namnet Oden. Huset hade man använt för att utbilda sjukvårdspersonal av beväringarna. Det fanns då en musikförening som hette Noise som ledes av en kille som hette Leif Egefur. De kämpade för replokal vilket de fick med Oden år 1986. På Oden finns ett antal replokaler för musikband utspritt på tre våningar. Det finns också en scen där man kan anordna konserter.

 

Anledningen till att Joacim tog arbetet med att ha ansvar över Oden hösten 2022 var att han dessförinnan hade ansvar för studenter som hade målet att spela i band på Kulturskolan. Där visste inte de flesta om att det fanns möjlighet att spela på ställen som Oden. Nu får Joacim följa studenterna hela vägen när de utvecklats musikaliskt. Joacim hade varit på Kulturskolan i 7 år och ville ha en ny utmaning och som han uttrycker det, en spark i baken. Det är en ideell förening som har hand som scenen. En skillnad ifrån tidigare är att numera finns Joacim i stort sett hela tiden i huset. Han är ensam ansvarig men har några personer som kan hjälpa till frivilligt vid t.ex. konserter. All verksamhet som sker i huset är i formen av en studiecirkel eller ett kulturprogram.

 

Det finns två studios som man kan spela in musik i. I det ena är det en liten studio med instrument som man sköter själva för inspelning. Det finns också en kommersiell studio som drivs av en kille som heter Mackan. Han kan också anordna studiecirklar i hur man spelar in.

 

Man vänder sig mest till de yngre på Oden men en del av banden är i Joacims ålder (som är 53 år gammal) eller t.o.m. ännu äldre. Joacim tycker musik är en av de få saker som kan få folk att hänga tillsammans oberoende om man är 15 eller 55 år. Man har som mål att blanda åldrar och har ingen egentlig åldersgräns och det är ingen ungdomsgård. Det kommer mycket folk ifrån estet-programmet och ifrån kulturskoleprogrammet. NBV som driver verksamheten erbjuder en reducerad hyra eftersom alla banden är en studiecirkel i sig. De betalar fortfarande hyra men med ett nedsatt belopp.

 

På Oden finns det ingen plats ledig för tillfälligt och det är fler som vill in. Men det finns en lokal där bland annat Kenneth (ifrån Träffpunkten) spelar med bandet Fredagsruset. Där finns det plats att spela, med begränsad tid per vecka. I det rummet finns också en hel del instrument att låna. På de övre våningarna (två och tre) har banden en fast plats med egna instrument. Det är en turordning för vem som får spela på Oden. Kraven att få spela är att man måste vara en studiecirkel vilket medför två krav; att man är minst tre stycken och att man redovisar antalet timmar man repar.

 

Joacim har varit aktiv med att försöka bli känd på sociala medier. Har fått lite uppmärksamhet och det är som band hör av sig. Bland annat har det funnits det ett band ifrån Malmö som är intresserat att spela på scenen. På Oden vill man vara en del av musikindustrin, den större branschen. Just nu har de inte mer kontakter än de som Joacim sitter på. Man vill hålla konserter men också föredrag om musikprylar och promotion.
   På Oden utbildar man generellt inte banden i musik. Man kan dock fixa en cirkelledare i en studiecirkel för att lära ut något specifikt. Det är uteslutande rock som är representerade på Oden. Inga hip-hop band vilket Joacim förklarar med att de ofta är färre än tre personer vilket som sagt är kravet om man skall starta en studiecirkel. I viss mån hjälper man banden att promota sig. Oden har också ett avtal med en tjänst för att promota band.
   Knackar man på hos banden så är det nog 50/50 i hur allvarligt man ser på sitt musicerande. Mer kända band som har spelat på Oden är Hammerfall, Sator, Asta Kast, Toy Dolls och De lyckliga kompisarna. Scenen på Oden tar upp till 100 stycken åskådare enligt brandföreskrifterna vilket Joacim tycker är i det snålaste laget.

 

Joacim Müllo är som sagt 53 år och är uppvuxen på Sturkö men bor numera på Skillingenäs.
 Hans familj består av två barn och två katter. Joacim är yngst av en skara på fem syskon. Ursprungligen är han utbildad lastbilsmekaniker eftersom han tog den linje som var kortast att läsa in för han var så skoltrött. Han kom inte in på estetprogrammet som inte fanns i Karlskrona på den tiden. Närmast var Malmö men det var mycket höga intagningspoäng där. Därefter senare i livet har han gått musikcollege i USA ett år. Annars är han självlärd i de områden som intresserat honom. Hans föräldrar hade inte musikintresse men han började spela så fort han kunde stå. Fick en gitarr av en släkting och har sedan gått Kulturskolan (eller Musikskolan som det hette då). Meriter som Joacim har som musiker är att han har spelat mycket, spelat in en massa skivor, skrivit låtar och turnérat. Han har också jobbat som studiemusiker plus att han känner mycket folk i branschen. Huvudinstrumentet för Joacim är sång. Sedan är det nog gitarr men han kan också spela bas, lite trummor och ta några ackord på piano.

 

Det har varierat vilken musik Joacim själv vill lyssna på. Ett tag var det bara hårdrock och ett tag bara country. Har själv sagt i en intervju att han tycker om Bob Dylan och Tom Waits. Han försöker dock vara en allätare och lyssna på ett brett spektrum av olika musik genrers. Joacim gillar en artist som David Bowie. Han lät sig utvecklas och ändras som artist. Varje gång han kom ut med ett nytt album visste man inte hur det skulle låta. Gjorde det han kände för i stunden. Som liten ville Joacim förstås bli rockstjärna och spela på Wembley i London.
 Joacim Müllo vann Blekingefinalen av P4 Nästa (en låtskrivare tävling i radio) med låten Obvious 2017. Fick en fin pokal som katten har vält några gånger där hemma. Joakim första skivsläpp var annars 2017 då han gav ut en CD i countrystil. Bland annat med detta band spelar han fortfarande med. Dessutom spelar han själv mycket som trubadur. Spelar då mest engelsk musik, på svenska kan han exempelvis endast några Cornelius låtar. Joacim spelar mest för att det är trevligt och det är uteslutande 1960-, 1970- och 1980-tals musik.

 

Största delen av tiden på Oden går åt att vara en organisatör och administratör av studiecirklar. Hjälpa folk med hur studiecirklar fungerar och inspirera folk till att driva en studiecirkel. Rent fysiskt är han en hustomte på Oden. Ett nav, eller som Joacim uttrycker det som en bra hovmästare på en restaurang. Joacim har även de tekniska kunskaperna för att hålla i konserter som att mixa ljud. Även om man inte känner någon skall man kunna prata med Joacim. Självklart kan han visst visa några ackord eller prata gitarrförstärkare om det skulle behövas. Den musikaliska utbildningen har han haft nytta av varje dag. Intresset gör att man lär sig något nytt för det är roligt då. Hans arbetstider är när Oden har öppet fem dagar i veckan, tisdag till lördag klockan 15 till 21. Den rena administrations grejor kan han göra under tiden.
 Organisationen som Joacim arbetar i är platt. I Karlskrona finns en distriktschef för NBV och som heter Emma. Han har också en kollega som också är verksamhetsutvecklare till i Karlskrona som inte arbetar med musik. Joacim behöver bara arbeta med musik relaterade frågor. NBV har ett kontor i Malmö dit Blekinge tillhör. Det är ett skönt gäng med vilka Joacim har stort utbyte av 

 

Joacims CV är befäst med en massa olika meriter. Det kan vara att Joacim jobbat på radio P4, Kulturskolan eller testingenjör på UIQ (utvecklade ett interface för smartphones i Ronneby innan iPhone och Android kom till). De var ett gäng ifrån Karlskrona som var mjukvarutestare på UIQ vilket var ett intressant jobb tyckte Joacim. Andra jobb han haft är på kundtjänst på Telenor, servitör i fjällen, musikal showartist på Kreta samt heltidsmusiker i perioder. Heltidsmusiker var han på nittiotalet i en nio år period som längst.
   Arbetet på Oden intresserar Joacim för då får han chansen att hänga med folk som har brinnande intresse för musik eller något annat intressant. År 1987 var första gången Joacim var på Oden. Det var när han bodde ute på Sturkö som han ville komma in till staden och träffa andra människor som också var intresserade av musik.

 

Joacim tycker att det finns fruktansvärt dåligt med scener för spelningar i Karlskrona. Andra scener än Oden som finns i Karlskrona är annars Porslinan och på Cirko nattklubb. Men det är inte så ofta det är konserter. Därför är det viktigt att scenen på Oden skall vara öppen inte bara för dem i huset.
Konsthallen som varit i båda kommunal och privat regi finns också men den används inte numera. Konserthuset finns men det är steget upp i storlek. Parken (Hoglands) har ofta spelningar på sommaren men på vintern är det mest trubadurer. Restaurangen Smoke har börjat ha spelningar sedan sommaren. Förhoppningsvis lyckas de och visar det vägen för andra att ta efter. På Wämöparken har man börjat med att ha spelningar.

 

Med åren har han blivit bättre på att släppa tankarna på jobbet när han är ledig men det är svårt. Annars är risken att man blir lite för trött. Styrkor han har i det här jobbet är att folk vet att han sysslar med musik. Då känner folk sig tryggare att ställa frågor. Svaghet är att göra många saker samtidigt vilket han lärt sig att människan inte är bra på multitaska. Mest frustrerande är att Joacim har en bild av hur det skall vara och kännas här i huset men att det tar lång tid för att det skall infinna sig.

 

Om vi håller oss till musiklivet så är hans största prestation när Joacim skrev musik åt andra. Bland annat låten Till Österlen. Ett musikbolag hörde av sig ett och halvt år senare och ville ha en upptempo och svängig låt i countrystuket till bandet Lasse Stefanz. Då föreslog Joacim just denna låt och låten spelades in och finns nu på Spotify. Fördelen med att skriva till ett så känt band är enligt Joacim det säljer som smör.



På Oden är det Joacim tyckt minst om att göra är att jaga någon på papper för redovisning och för listor till slutrapportering. Han tycker mest om är när folk kommer till en konsert och det syns att de trivs. Han har inte mycket fritidsintressen eftersom han arbetar med det (musik) han tycker bäst om. Försöker skaffa sig fritidsintressen och exempelvis tycker han om att titta på TV.

 

Om det bara var frågan om tävlingsmänniska så hade Joacim svarat nej. Har inga problem med att fungera i ett lag men kan bli lite dominerade i grupparbete. Joacim är dock social och därför mest lagspelare. Att spela i ett band är bland det mest demokratiska som finns säger han. Om det inte är katastrofer som sker så kan man förminska det som sker. Om jag inte kan göra något åt det så är det ingen mening med att oja sig för saken skull.
 På en fråga om Joacim tycker om att resa så säger han visst tycker han om att resa men inte direkt till sol- och badplatser. Han har varit i London med barnen. Har också varit själv i Nashville en månad för några år sedan. Om man inte har mer än en månad så blir man superstressad om man skall besöka ställen som exempelvis New York säger han.

 

En framtidsvision av Oden är enligt Joacim att det är full fart i replokalerna och att det fortfarande finns en fungerande förening. Förhoppningsvis kommer han själv fortfarande vara kvar i huset och att det är många som spelar.

 

Referenser:
https://cafeoden.blogspot.com/


HUNDSPORT

Nr 6/2022
text FILIPPA KARLSSON
 
ILLUSTRATION: SOFIE KARLSSON
 
I förra numret gick vi igenom medlemskap och deras olikheter. Vi gick även igenom ett gäng hinder, hopphinder, tunnlar, alla balans hindren (A-hinder, balansbom och vippen) och så var det sista hindret slalom. Storlek Klasserna gick vi också igenom, hur stor hunden är beror på hinders höjdeller längd.
   I detta nummer ska vi gå igenom de sista hindren och kika på hur en bana karta ser ut och hur man kan bygga en bana utifrån ett papper. Kombinationer var något vi skulle kolla en snabbis, efter som de också ritas upp på papper kommer vi kolla på hur kombinationer ska utföras.
 

Funktionärer är folket som gör tävlingen genomförbar, utan de personer skulle inte tävlingar inte existera. Vi ska kolla lite på vilka olika funktionärer som behövs för att det ska bli någon tävling. Det resterande hindren känns som en bra start i detta nummer så vi börjar där vi slutade och tuffar sen vidare.
   Att hoppa långt behöver hunden också. Ett hinder är just ett sånt hinder du behöver kunna det. Långhoppet är ett hinder som är långt men inte så högt mellan 10-15 cm från marken. Det innehåller olika många 15 cm långa brädor hundarna ska hoppaöver. Hur många de behöver hoppa beror på storleksklassen. Totalt finns det 6 delar och det är vad de största hundarna får hoppa.
   Oxer är en form av hopphinder men istället för ett par hinderstöd och en eller två pinnar är det nu två eller tre par hinderstöd och 2 eller då 3 pinnar. Hinderstöden står ganska så tätt och pinnarna ligger på olika höjd. Från lägst till högsta men så liten lucka som möjligt mellan pinnarna.

 

Däcket är ett lite klurigare hopphinder och är just ett däck som hänger ett par centimeter från marken. Precis som de andra så är det olika höjder beroende på hunden. Numera har däcket blivit säkrare och det går nu att dela på. Om hunden skulle hoppa in i själva däcket kommer det alltså inte skada hunden.
   Muren är ett väldigt kompakt hinder. Det ser solitt ut men i själva verket är de gjorda på klossar som kan rasa om hunden inte skulle ta sig över utan ramar in i det. Vissa har försökt att få hindret att se ut precis som en mur. Hundarna kan tveka på grund av att det ser ut som att de inte går att riva ner. Det var nog alla hinder vi har att välja på så man kan bygga en bana.
   När man bygger en bana finns det regler om hur långt avstånd hindren måste stå ifrån varandra. Hinder ska vara 6–8 meter på tävlingar men när man tränar så har man lägre just för att inte slita på hundens kropp. Detta gäller alla stor-leksklasser. Det är oftast mellan 15 och 22 hinder på en hel bana och jag kan säga att en bana kan se ut näsan hur som helst.

 

Här ser vi hur en bana ser ut, vi ser bland annat hopp hinder, lång böjd tunnel, lite rak tunnel, vippen, slalom och balansbommen. Vi ser även däcket och långhoppet. Alla hinder är numrerade och de ritas it på den sidan om hindret som man ska ta det ifrån. Som ni ser på starthindret så är första rakt fram precis som andra medan tredje hindret står numret på andra sidan vad första och andra gör. Det betyder att du måste visa hundarna runt hinder stödet för att den ska hoppa från rätt håll. Det är det som avgör svårighetsklassen på de olika banorna. Det finns totalt tre klasser med tredje som svåraste. När det är mer än ett nummer vi hindret betyder det att hunden ska hoppa det senare under loppet fast inte alltid från samma håll.

 

Här ser vi en enkel men väldigt bra kombination som kallas boxen. Den är till för att träna hunden att ta sig runt hinderstöden, den tränar även dig på att vara tydlig när du visar hunden den vägen du vill att hunden ska springa. Vi vet nu hur en bankarta ser ut och hur de ska läsas, i slutet tänkte jag visa hur alla hinder ser ut när de är ritade eftersom att det är väldigt ovanligt att precis alla hinder som finns är med på samma bana.
   En lyckad tävlingsdag beror på hur man planerar allt, vilka som ska hjälpa till som funktionärer, hur många tävlingsdeltagare det finns och hur många banor som behövs för att allt ska gå runt. Tävlingsledaren ska hålla koll på att allting flyter på med så lite krångel som möjlig bland annat för alla som sitter i sekretariatet eller domartältet. 
   Det ska finnas ett sekretariattält och en domare vid varje bana, i tältet sitter ett helt gäng funktionärer. Där sitter 'ögon en person som bara ska hålla kolla på vilka tecken domaren ger för att 'skrivaren ska kunna skriva ner vad 'ögon säger. Sen har vi en 'speaker som berättar för publiken via högtalare vilket ekipage som kommer in på banan t.ex. ”nu kommer nummer 2 in på banan, det är Hilda Olsson men hunden Ace som är en bordercollie, vi önskar dem lycka till”. De brukar även tala om resultatet efter loppet, t.ex. ” Och där gick de ekipaget i mål med 0 fel och tiden 42.33 sekunder. Mycket snyggt lopp!”, det underlättar för publiken att hålla kolla på vem som leder. 
   Vi har en ’in ropare som står och förbereder de tävlande på deras tur. De håller koll på ordningen, vilket nummer som ska springa härnäst men också om någon saknas måste byta start-nummer eller andra ändringar som alla i tältet måste få veta.

 

Bra kommunikation är A och O på alla stora tillställningar och än så mer när det handlar om djur. Vi har en person till i tältet och det är den som sköter det elektroniska. Denna sitter vid en dator och skriver exakt det ’skrivaren skriver ner, se har även han om den elektroniska start och mål tidtagaren. Det finns en person som tar tiden med ett tidtagarur ut i fall att något skulle krångla med den elektriska. Vi har även funktionärer ute på kanterna av banan som kallas för ’hinder fixare som ska springa ut om någon hund river ett hinder eller om något måste fixas med hindrena. 
   Den sista personen som behövs vid banan är en ’koppel bärare. Eftersom hundarana inte få ha något som helst halsband eller koppel på banan blir de ju kvar vis startlinjen, denna person har alltså bara den uppgiften att ta kopplet från start till mål. Allmänt förstånd säger ju att men inte kan ha sin hund lös bland alla andra tävlande hundar, därför är de en regel att alltid ha sin hund kopplad på och precis runt om tävlingsområdet.

 

Till sist har vi våra domare, det finns nämligen två olika på en större tävling. Vi har den som står inne på banan och dömer om hunden utför hindren på rätt sett. De kan även döma förare som bär sig så illa åt att de inte längre får vara med och tävla. Det gäller bara just den tävlingen som just den domaren bestämmer över. Det händer väldigt sällan tack och lov men det händer ändå.
   Domare nummer 2 är den skrivande. Denna har hand om alla papper som behöver skrivs ut, tävlings böcker, start listor och mer.
   De viktigaste funktionärerna enligt mig åtminstone är kökspersonalen som ser till att det finns förfriskningar och energipåfyllning hela dagen. Alla behöver energi för att orka springa sina lopp, nervositeten tar ganska mycket.
   Där har du hela laget som får en tävlingsdag att bli till det bästa möjliga, de personer som gör det möjligt!

 

I nästa nummer rundar vi av med att gå igenom svårighets-klasserna och vad skillnaden är mellan banorna man tävlar i.

 

Fortsättning följer...

 

ARTIKELFÖRFATTARE OCH MIRA FIRAR FJÄRDEPLATS

"EXPERTER"

Nr 6/2022
av ALBIN TÖRNGREN
 

”Det är okej att blanda alkohol med opiater/bensodiazepiner så länge man gör det medans man kör, därför att effekten hinner inte komma förrän efter man har anlänt.” - Läkemedelsexpert

 

”Det är okej att producera egna handeldsvapen därför att de består inte av komponenterna som riktiga vapen har; visst en 3d-printad pistol kan ju ha delar av en Glock i sig, men det är ju inte en riktig Glock.” – Vapenexpert

 

”När jag promenerar med min kniv eller yxa så gäller det för folk att inte stirra mig i ögonen; jag uppfattar det som ett hot och det kan provocera fram min kampinstinkt.” – Kampexpert

 

”Jag har vuxit upp runtomkring bilar och fordon, sett folk köra hela livet; född bilälskare. Ratten, växelspak, handbroms – jag kan allt alltså. Körkort är ett intrång på mina rättigheter, det är inte mitt fel att missbrukare och andra undermänniskor, som inte vet någonting om bilar och deras natur, missbrukar dem och framför dem på hälsovådliga sätt. Medan jag vägrar ta körkort så är jag inte helt kompromisslös och använder faktiskt säkerhetsbältet. Trafikverket är nazister.”
– Fordonsexpert

 

”Schampoflaskan jag har där hemma, den är en sluten behållare fylld av kemikalier; är det något fel på det? Nej, det är inte olagligt eller oetiskt. Samma sak gäller TNT:n och rörbomberna jag har i garderoben – sprängämnen är missförstådda därför att det skrivs bara om dem när de används för förstörelse. Mina barn leker regelbundet med mina tändhattar, och det vore en skymf för vårat land att inkräkta på sunda
familjevanor.” – Sprängämnesexpert

 

”När polisen stoppade mig därför att jag gick omkring med den hydrauliska stålhandsken jag hade meckat ihop i verkstaden, ja då visste jag att någonting gått fel med samhället. Javisst den kan greppa saker med ett tryck på flera hundra kilo, javisst den rymmer metalliska tänder som – rent hypotetiskt – skulle göra det möjligt att utnyttja den för att tillintetgöra eventuella motståndare, javisst jag skakade hand med barn med den. Men den är inte ett vapen.” - Uppfinningsexpert

 

”Ingen hade informerat mig om att jag skulle hållas lagligt ansvarig när jag uppfann min älgskjutnings-AI. Jag hade satt upp bössan i jakttornet med maskineriet på plats och den inställd rätt, och ja, svampplockarna betedde sig på ett sätt som provocerade fram jaktresponsen; vid träningen sköt den bara på älgmåltavlorna, så uppenbarligen är inte deras blod på mina händer. Olyckor händer och det är en acceptabel risk vi har när vi lever i ett samhälle.” – Jaktexpert

 

”Att jag råkat stampa ihjäl en igelkott, fem katter, två hamstrar, och ett marsvin, ja det är ju bara en konsekvens av att jag promenerar mycket. Det är i min natur att gå och saker som jag trampar på, ja det är väl i deras natur att jag trampar på dem helt enkelt. Naturen har sina lagar och regler vi alla måste följa.” - Vandringsexpert

 

”Att det är just skjutvapen som används i morden, ja det är ju en tillfällighet; att mörda är ett brott, och brottet är olagligt oavsett hur det går till. Folk är rädda för gevär och pistoler därför att de syns ju ofta i medier inom brottsliga kontexter, för att inte nämna krig. Hade bara fler människor fått lov att komma i kontakt med skjutvapen, kanske till med äga dem, ja då hade ju perspektivet blivit bredare och sundare. Polisen bär vapen för att bekämpa brott, och därför kan de ju inte vara
brottsliga i sig.” – Brottsexpert

 

”Att självhävdade experter utan några som helst meriter eller oberoende granskade kvalifikationer får lov att propagera potentiellt livshotande iakttagelser i medier, är inte ett problem för samhället. Konsensus och plattityder är brödet på vilket samhället smörs. Merparten av personer som hävdar sig vara experter presenterar sig på ett sätt som stämmer överens med hur man skulle presentera sig under sådan övertygelse, och det går ju att fastställa en innebörd ur det faktumet som jag tror många skulle finna vara grundad i faktumen så som dem är.” – Expertexpert

 

”Folk är fan dumma i huvudet” - Expertexpertexpert


NYÅR

Nr 6/2022
text MIKAEL FROSTENSON
foto PETRA SVENSSON 
 
 

MISSNÖJETS VINTER

Nr 6/2022
av HENRIK MAGNUSSON
 
 

FRÄLSAREN - DEL 6

Nr 6/2022
text DAVID ANDERSSON
 
Men de vuxna kunde se att barnen fortfarande stod i hörnet, förstelnade av rädsla. Harry och Monika gick till slut fram och lyfte deras son Emmet. Han blev allt mer skräckslagen ju närmare John han kom. Det var något John märkte. Så han gjorde något han inte gjort på en livstid, han tog av sig hjälmen för att visa att han inte var farlig för dem. Barnet blev lugnare och började att le oroligt istället. Monika gav Emmet till John och la honom i hans famn något som fick John att le. Men barnet vänder sig till slut till Harry och säger pappa, vem är han. Vilket visade dig vara hans första ord. Harry sa med ett leende. Han räddade oss från dem där och pekade på de döda som var sönderhuggna. Både när du föddes och nu .Emmet vände sig till John igen med ett barns oskuldsfulla leende av ren tacksamhet och kramade om honom. Harry frågade John vad gör du här? Det fick John att komma ihåg vad han gjorde där. Han gav Emmet tillbaka till Monika och tog på sig hjälmen igen. Han ristade in på väggen. Berghesgarten? Var hitta bok? Harry kom att tänka på nyhetsinslaget han hörde och satte ihop två och två. Vet du om den heter själarnas bok? Ja ristade John in . Varför behöver du den? frågar Harry . John skriver. Förstöra bok, stoppa demonerna. Jag vet inte exakt bara att det var i Schweiz. John skrev, du måste visa mig. Harry svarade. Jag kan inte lämna min familj och tittade mot Monika och Emmet, jag måste skydda dem. John skrev jag ska ordna skydd till er alla medan du hjälper mig. Hur då? frågar Harry. Det finns andra som jag som jag ska kalla på skrev John. Vistelsen med Bj fick igång hans minne, allt kom tillbaka till honom.
   20 år tidigare, mars. John anlände vid landningsbryggan som marinsoldat. Två män mötte honom. Jag är din officer sa en man. Han var mycket lång och muskulös med blåa ögon som såg att kunna se in till själen. Han var klädd i vad som såg ut att vara en lång helvit jacka stora bruna stövlar och svarta byxor och han hade en stor basker med ordet MARINE på.

 

Jag är McMillan och ska visa dig runt här på stationen. De möttes av en stor dörr med gröna ränder ovanför. McMillan visade ett kort med gröna ränder så dörren öppnades. Vad som mötte John var en lång korridor med en liten dörr med en detektor och en man som stod bredvid. Alla fick genomgå en kroppsvisitation och visade sina id kort för mannen vid dörren. Vad som mötte dem vid den andra dörren var en stor tågbana Mchmillan gick fram till en panel och skrev in ett lösenord. McMillan beordrade John ombord på tåget. John kunde se under resans gång att de var under vatten genom att titta ut genom genom fönsterna. Till slut nådde tåget sin destination och de klev alla av vid ännu en dörr som även utöver kortet krävde ett lösenord. McMillan lutade sig fram och sa direkt in i en mikrofon. Lyckan gynnar de djärva, varpå dörren öppnades. Vad som mötte John var en stor matsal full med folk som inte verkade bry sig det minsta om honom. Han kunde se 20 bord och en lång bänk med fack för mat. McMillan ledde John vidare till vad som såg ut att vara ett stort sällskapsrum. Han kunde se en stor soffa framför en tv, ett pingisbord, piltavla och ett stort schackbräde. Han leddes till ännu en lång korridor. Där var 10 dörrar där det stod sovsal . McMillan sa bara du ska sova i sal nr 4.

 

Nu går vi vidare, John blev visad till en hiss. På panelen stod bara markplan, sovsal, matsal, sällskapsrum, nedervåning 2, utrustningskammare, nedervåning nr 3, gym, nedervåning nr 4, undervåning nr 5 och skjutbana. Första John visades var utrustningskammaren det var ett stort rum. Det stod en man bakom ett galler. Alla marinsoldater utrustas med en 1911 pistol, automatgeväret p250, ett hölster och en rem för att binda geväret över axeln. Skottsäker väst, militära stövlar. Han blev visad en hjälm. Mannen bakom gallret sa att den var skottsäker för allt utom 50 kalibriga skott. Utöver det får du en skottsäker väst med samma tålighet som hjälmen med extra fickor för ammunition och sist får du flammsäkra byxor, även de med extra fickor för ammunition. Sist John, ett sådant grönt kort. Det här ger dig tillgång alla anläggningar en marinsoldat har tillgång till. Tappa inte bort det eller något annat för du får ingen ersättning. Sist visades John en stor grön dräkt med en syrgastub och en pump. Mannen sa den här gör det möjligt för dig att andas utanför basen. Du ser en mätare på den interna Heads up displayen när du sätter på dig dräkten som visar hur mycket syre som är kvar i dräkten. När det är slut pumpar du i mer syre med den här, så visade McMillan hur man pumpade. Han fäste en sladd från pumpen i ett litet uttag på tuben och bara pumpade. John kunde höra hur ny luft pumpades in. McMillan sa, sen fäster du bara tuben på dräkten igen. Den fästs magnetiskt så du behöver bara hålla tuben över ryggen och släppa. Allt kom i en enorm väska. McMillan sa att det var tid att visa resten av anläggningen. Så de gick åter till hissen nästa var gymmet. När John äntligen kunde släpa sig dit med väskan så blev han imponerad över anläggningen. Det var en boxningsring för sparring, en stor bänkpress, boxningssäckar, löpband och mycket annat. Allt med utsikt under havet så han kunde se fiskar och valar när han tränade.

 

Nästa våning var briefingrummet, John tyckte att det var rätt stort men han visste att det var meningen att 100 marinsoldater skulle få plats det påminde om en stora aula från sin skola Carpe diem, en skola han hatade. Utöver 100 stolar fanns en högtalarstol, en projektor och en stor skärm. Han visades till sist skjutbanan den tyckte John var mycket stor men rätt tom det var bara stora vapenskåp och 10 skjutbanor. John kunde se alla enorma vapen med glädje då han var vapenintresserad. Allt från krypskyttegevär till maskingevär och flammkastare. McMillan kunde se det och sa att han bara kunde använda de vapnen han var certifierad till, vilket bara var den lilla 1911 pistolen och p250 han nu hade i sitt hölster. McMillan visade honom en panel, för att använda banan måste du boka en tid. Ju högre grad du erhåller ju mer vapen blir du certifierad till. Nu var rundgången slut och John leddes till sin sovsal. Den bestod bara av 10 sängar och ett skåp vid varje säng. McMillan visade John till sin säng. John väcktes till UPPSTÄLLNING! Från McMillan. Alla soldater ställde snabbt upp sig. Om fem minuter ska alla vara påklädda och befinna sig i
briefingrummet.


fortsättning i nästa nr...


POLITIKTRÄFFEN - 84

Nr 6/2022
text ALBIN TÖRNGREN
 
På väg till politikträffen en senseptemberkväll fann han sig inte vara ensam i gränden intill krogen. En drös kostymklädda gorillor omringade honom, och han undrade för ett par ögonblick om det inte var nu allting skulle sluta, men när det klart framgick att det inte fanns någon utväg för honom, och att han inte heller skulle kämpa emot, då skingrades köttmuren framför honom för att släppa fram en betydligt mer kortväxt, om minst lika kostymklädd, man. ”Följ med mig”, sa han.
 

Bilen färdades i otåliga ringar genom staden, och trafiken runtomkring den tycktes honom nästan vara onaturligt naturlig i hur alldaglig den var. Han satt i baksätet med en av gorillorna, medan en annan körde, och den kortväxte mannen satt i framsätet; dörrarna var låsta och likaså allas blickar. ”Du förstår säkerligen varför du är här”, började den korta mannen, ”vi har kartlagt och övervakat er grupp i över tre år snart.” Han visste inte om han skulle sucka av lättnad eller börja formulera sin sista vilja. Mannen fortsatte, ”det finns inte ett hörn i detta land vi inte ser, inte ett ord vi inte hör; alla dessa orättvisor ni tror er se är intet mer än villfarelser. Vi väger allt, vi mäter allt. Det finns inte en orättvisa vi inte rättfärdar, inte ett brott utan straff.” Bilen började sakta in, och han bara fortsatte att tiga i skräck. ”Det finns ett system och det systemet ska förbli på plats.” Sa mannen medan bilen stannade upp framför krogen. De alla vände sina blickar mot honom, och mannen i framsätet sade, ”Det blir ingen revolution.” Dörren låstes upp, en man ryckte ut honom ur bilen och tog hans plats däri, och knappt innan han hunnit begripa sig på att det var över så såg han bilen försvinna iväg i natten.

 

Omtumlad famlade han sig in på baren. Han såg sina kamrater vid borden runt den lilla skolådescenen, där slogans och kampord för jämnan kunde höras. Det hade kommit till att bli hans andra hem, denna plats. Insikten i allt som hade hänt började nu komma över honom – innebörden i vad som hänt, vad han hade erfarit. Vem han var och vad allt betydde. Det var inte honom som alla väntade på, det var inte han som skulle upp på scenen, men han kunde inte låta bli. Han gick upp och började sitt tal:

 

”Kära bröder och systrar, det är i nästan två hundra år som vi har sökt att fullfölja denna strävan – vår arvedel. Nationer har rest sig och fallit samman, imperium brett ut sig och tynat bort, och vi – beständiga, trofasta, beslutna. Vi har aldrig vikt hädan; vi har aldrig förglömt eller försakat denna sanningens kamp – att rättfärda den ursprungliga orätten; att uppnå sann balans och rättvisa. Hur många kvällar har vi inte suttit i begrundan och diskussion, arrangerat och planerat, hur vi ska gå till väga att uppnå vår utopi? Vilka medel som skulle nödgas, vilka åtgärder som behövas rättfärdigas? Hur långt vi skulle få lov att trampa över i denna strid?”

 

Hans kamrater var som hänförda av hans talkonst; de hade alla sett honom där, om ändå det var sällan han hade fått för sig att tala eller ta del i deras diskussioner. Som han hade suttit och sett och hört dem, så gjorde de nu för honom. Han insöp uppmärksamheten och fortsatte fullt berusad:

 

”Har vi inte alla strävat efter att vara så som rättvisan själv vore? Att osynligt väga vår världs alla missdåd, och blint låta domen falla för allas bästa? Har vi inte strävat efter att se, höra, mäta, känna – att kunna allt som nu nödgas för detta mest oumbärliga av uppdrag? Har det inte varit vår yttersta ambition att skåda in i själen på varenda en av våra medmänniskor, för att säkerställa att den tillgodoses just det ödet den gjort och gör sig förtjänt?”

 

Publiken vrålade sina ”ja”:n och slagord som svar på syndafloden av retoriska frågor. Aldrig tidigare hade en så pass frenetisk yra setts däribland dem alla. Han kände sig där och då som Prometheus själv, ty vad kunde det som kom ur hans mun vara om inte gudarnas eld? Det var nu inte längre han som talade, utan hans röst som utnyttjade honom; han hade blott blivit en kanna för sin sanning.

 

”Vi har varit blinda!” Skrek han efter pausen i talet, och allting tystnade plötsligen ner. ”Vi hava suttit här i år och dagar och vässat våra pennor och blekt våra papper”, sade han, ”medan skarpare sinnen och slugare hjärnor redan satt boken i tryck!” Publiken tystnade nu helt, och deras frågefulla miner fyllde honom med en än djupare glöd. Han såg nu att dem var får och han deras herde.

 

”Vårt hantverk förvållas nu av annan hand. Våra planer har redan sats i verk. Vi avnjuter redan våran mödas frukter. Vi har blivit överflödiga. Rättvisan har segrat och världen blivit just; segersångens dag är nu kommen! På vägen hit denna kväll blev jag upplockad av våra likasinnade, och de informerade mig om att showen vi suttit här i dunklet och planerat redan är på turné. Den värld vi avsett att skulptera har redan börjat få sin form. Vi har vunnit.”

 

Inget jubel hördes när han klev ner från scen, och inga applåder följde honom ut. Den kvällen han gick och lade sig, tänkte han för sig själv, att han aldrig tidigare hade fått lov att somna så belåten. Trots att inget hade förändrats kände han att det var en ny värld han skulle vakna upp till,
och den var god.


ADRIAN OCH JAKTEN

Nr 6/2022
text MATTIAS KARLSSON
 
Våran berättelse tar sin början i Brasilien i världens största regnskog Amazonas eller det som var Amazonas eftersom skogen har förvandlats till en savann snabbt. Det är år 2030 och människan borde har lärt sig att stoppa klimatförändringarna men icke. Nåja nu är det som det är med den saken nu kan vi istället flytta vår fokus till berättelsen,
 

Adrian är en lång, hårig och gammal man 76 år gammal. Han bor i en gammal hydda gjord av trä och hans släkte tillhör Amazonas ursprungsbefolkning. Adrian livnär sig på att jaga och enkelt jordbruk för att göra det bästa för att skydda den lilla skogen som är kvar. Amazonas är just nu enbart lika stor som landet Danmark på ett ungefär resten av skogen är savann och jordbruk.
 Adrian har varken någon fru, barn eller några nära vänner vilket han icke bryr sig om. En vacker solig dag när Adrian är ute på jakt sker något oväntat och annorlunda, ett stort lejon dyker upp. Adrian tänker: jag måste minsann dagdrömma omgående, det finns inga lejon i Amazonas.

 

Han beslutar sig för att blunda i hopp om att det är en så kallad synvilla, men det är sant. Lejonet är fortfarande kvar framför hans gula ögon. Förmodligen har klimatet gjort att en lejonstam har kommit till savanndelen av Amazonas och sedan har väl lejonet vandrat hit tänker Adrian.
 Adrian tänker inte mer på det utan avfyra ett skott som träffa lejonet och det skulle han inte har gjort. Lejonet överlevde och blir helt rasande på Adrian. Adrian skiter nästan i byxan och får springa för livet eftersom lejonet jagar honom. Flås, flås, flås kan man höra ifrån Adrian.

 

Lejonet är väldigt snabbt för att vara ett vanligt lejon och är då ganska omgående ikapp honom. Lejonet ställer sig rakt framför honom. Adrian skriker till och säger: vad hände nu? Lejonet kan märkligt nog prata och säger bestämt: jag hatar vapen, ge hit bössan. Adrian testar och ger bössan till lejonet.
 Lejonet knäcker vapnet i två delar. Adrian grymtar till svars: jag måste har mat för att överleva. Så pass svarar lejonet. Lejonet fundera en stund: ska jag hjälpa honom eller inte? Och säger: jag kan hjälpa dig att får tag i mat, låt mig bara blir din vän. Okej, kan jag lita på dig? Svarade Adrian,

 

Lejonet som heter Magnus säger: ja du kan lita på mig. Jag vill vara din vän eftersom jag har spanat in dig ett bra tag och ser att du lider av någon sorts ensamhet stämmer det? Adrian säger: det stämmer. Adrian känner sig någonlunda fundersam men samtidigt tacksam för att någon vill vara hans vän.
 Magnus skaffade sedan mat till Adrian i form av kött ifrån en ko som betade på en avskogad äng. Adrian tackar honom och säger högt: jag har funnit mig en vän. En ovanlig men snäll vän.


City Lights

Nr 6/2022
av HENRIK MAGNUSSON
 
 

Öl

Nr 6/2022
text FREDRIK HÅKANSSON