Grottan som Iduns grupp tagit skydd i är stor, det går inte att se hur stor då mörkret är så kompakt bara ett fåtal steg in.
Hon vet inte om hennes son är funnen, skadad eller ens vid liv. Att lämna Joar med en flicka, ett barn, var emot hennes moderskänslor. Hon gavs inga andra val så hon och de skadade lämnade Joars liv i flickans händer.
 En främmande flicka dessutom, som ingen vet vem hon är, vart hon kommer ifrån, inte heller hennes namn. Med huvudet fullt av dessa tankar börjar Idun tveka, men hinner inte tänka på det just nu så nära grottan. De stannar nära ingången för säkerhets skull. Det kan finns farliga djur som sökt skydd för samma anledning som de gjort.
 När de stannar hjälper hon den gamla damen ner från häst-ryggen. De får hjälpas åt för att få ner Truls på marken, syskonens far och den gamlas livräddare. Han är fortfarande medvetslös och andas tungt av all rök. Han har även fått brännblåsor stora som jordgubbar över händerna och enda underarmen.

Den långa muskulösa kroppen är tung men de lyckas med ansträngning lägga honom på marken utan olycka. Dottern har inte heller fått medvetandet åter men ser oskadd ut för ögat men oron om dolda skador är stor. Försiktigt lyfter Idun ner Tuva och lägger henne intill sin far. Fortfarande hållandes i hästens läderremmar stryker hon bort en hårslinga från sin dotters panna. Truls hostar rosligt och Idun ser hastigt på honom, i samma stund rycker Molly så hårt i lädret att hon far omkull, rädsln av att förlora hästen lugnas när hon ser hästen stannar en bit bort.
 Den gamla damen torkar av Truls ansikte, vänder sig om och ser på Idun som ligger omtumlad bakom henne.
- Gå ut och se om du kan göra någon nytta istället för att ligga där. Försök att hitta växter, rötter och örter till din mans brännskador. Jag kan också behöva och kan inte gå ordentligt, inte med detta benet.

Damen är allvarligt skadad med en brännskada som löper från höft till fot. Det syns tydligt när kjolarna hon bär är bränd och nu när damen börjat göra trasor av de återstående tyget.
Idun sätter sig upp och stirrar frånvarande på damen. Hennes dimmiga blick vandrar över kvinnans ansikte och fastnar på hennes skadade ben i ett par blixtar. Hon ruskar på huvudet innan hon nickar. Omtumlad ta hon sig på fötter och vingligt  vidare mot platån som utgör grottans öppning.
 På våren i smälttider når vattnet nästan hela vägen upp till grottans öppning som ligger på en klipphylla. Vatten massorna har med åren grävt sig in under öppningen och på sätt har det skapas ett hyllplan.
 Truls hostar igen, ekot i grottan får Lolo att vända sig om och halta fram till sin utslagna husse. Den gamla försöker tvätta hans såriga händer när Lolo smyger upp intill. Den gamla damen läggen en hand på hennes huvud,
- Han kommer klara sig så länge vi får rent såren och kan hålla rötan borta, viskar damen i hennes öra och klappar ömt om hennes huvud.
- Han är stark och är ännu ung. Allt kommer bli bra, men något i hennes röst låter inte övertygande.
 Lolo och Kai följde båda med Idun, Nero stannade med flickan men Taro syns inte till. Taro är Kai och Lolo’s valp och Lolo är orolig.

Lolo gnyr lågt till svar på kvinnans ord innan hon vänder efter Idun. Hon haltar  kraftigt och faller ihop bredvid Molly står med sänkt huvud, skakande och flåsande. Kai tassar fram till Lolo, slickar på hennes nos till hälsning. Hon lyfter huvudet när han sätter sig in till henne och tillsammans ger de ifrån sig ett gemensamt ylande. Ekot från grottan får ylandet att färdas mycket längre än det annars hade gjort och med vindes hjälp hörst det lika tydligt som åskans dånande. Efter deras sorgerop lägger Lolo huvudet på tassarna och blundar. Hon låter Kai hålla utkik. Han vädrar mot en himmel som blir allt mörkare, han doftar rök, regn och Idun som rör sig en bit bort.
   Den gamla damen, Truls räddat från den övertända gården, gör sitt bästa för hålla såren fri från aska. Det är svårt, det blåser runt även in i grottan och får allt att bli grått och färglöst.
 Hon linkar mödosamt bort till ena grottväggen där hon sett att det sipprar in vatten från taket och rinner längs en skåra i väggen. Det askgråa tygstycket är svårt att få rent. Vattnet de har blivit kolsvart efter att hon har lyckats torka bort mestadels av aska från både far och dotter. Truls hostar igen och det ekar högt mot sten väggarna. Varje gång rycker Lolo till och ser på sin husse med sorg och oro i blicken. Kai gnyr och gör sitt bästa för att trösta henne trots att han själv känner sig orolig.

Med en vindpust kan Kai känner på doften att Idun är på väg tillbaka. Lolo känner också doften och försöker resa sig upp. Hennes ena baktass och en bit av svansen är pälsen inte bara svedd de är brända. Hon kan inte längre stödja på tassen. Trampdynan är så svårt bränd att den spricker och blir kletig av blod och var. Kai reser sig snabbt för att hjälpa henne att komma upp på ömma tassar. Lolo piper och gnyr av obehag och smärta när tassen nuddar marken och tvingas hoppa på tre ben. Han hundens öron följer Iduns rörelse nere vid vattendraget som rinner i botten av ravinen. Även Lolo lystrar och snart ser de hennes siluett kämpa sig upp för slänten upp till grottans ingång. Hon har hela famnen full av rötter och växter av olika slag men även ved som faller ur hennes grepp.
- Jag hittade dessa läkande örter. Vi kan göra omslag så fort jag fått upp eld och hittar något som vi kan koka tyget i, Iduns röst är frånvarande av trötthet och oro. Den gamla damen hoppar till då hon inte hört Idun komma men lugnar sig snabbt.
   “Elden kommer kunna göra att vi kan flytta längre in då det ser ut att bli regn som kan blåsa in ända hit. Lågorna kommer hålla oss trygga från de faror som kan ligga på lur djupare in i grottan”, tänker Idun. Hon ser mot himlen som skiftar de orange-rosa färgerna som snart över går i de mörkblå som utgör natthimelen.

Allt blir mörkare och snart syns stjärnor skymta bakom regntunga moln och den fortfarande enorma rökpelaren. Den svarta färgen av röken säger henne att den inte slocknat än. Både hundarna och damen följer hennes blick och de alla dela samma känsla av oro och sorg.
 Idun går förbi gruppen och fortsätter bara en liten bit där hon släpper ner allt i en hög. Hon samlar ihop den växtlighet hon funnit och lägger det en bit ifrån den plats hon förbereder för att göra upp eld.
 Den gamla reser sig mödosamt, de gamla lederna knakar och hon grymtar till av smärta när huden späns och brännblåsorna nästan spricker. Både hon och hundarna närmar sig Truls och Tuva. Lolo är nära på att falla men Kai lutar sig närmare, fångar upp henne och leder henne hela vägen fram till platsen där Idun försöker förnetriskt göra upp eld.
Träet är fuktigt så det är svårt att få fyr men till slut får hon en liten låga som verkar tar sig, då reser hon sig och går bort mot Truls som om hon gick i en dimma.
 Hon möter damen som tagit tag i Truls ena arm.
- Behöver den gamla hjä.. nästan svamlar Idun ut sig.
- Jag heter Gerona, snäser damen, så gammal är jag inte eller kanske är jag gammal, åtminstone jämfört med dig jänta, säger Gerona och skrockar. Seså vi hjälps åt att flytta dessa utslagna.

Idun ser på kvinnan med förvirrad min, kvinnans röst skingrade dimman en aning och hon nickar till svar. Tillsammans lyckas de släpa bort Truls muskulösa kropp, som är tung för de båda kvinnorna men när de väl lagt honom på en bra plats sätter sig Gerona intill och flämtar. Idun lägger en hand på hennes axel innan hon går tillbaka för att lyfta upp sin dotters slappa kropp och lägger henne intill sin far.
 Elden som ännu bara är en svag ljuskälla kastar förvrängda skuggor på den enda stenväggen som går att se. De kan inte se grottans andra vägg, inte heller längre in men de kan alla känna att den är stor, mycket stor.
 Iduns blick glider över gruppen. Hennes ögon fastnar på hästen som fortfarande står i ingången. Molly har inte flyttat sig från platsen hon stannat efter hon sltet sig ur Iduns händer. Det ser inte ut som om hästen är villig att försöka. Idun tar sig bort till henne och smeker märren längs halsen i ett försök att lugna henne. Hästen skakar fortfarande och hon har svett lödder över bog, mage och ben. Paniken, rädsla och skräcken syns tydligt i djurets ögon, det får Idun att rysa till och får hennes egna tåras.

Med små försiktiga ryck i läderremmarna försöker hon leda den skräckslagna hästen närmare resten av gruppen. Flykten från infernot har gjort att rädslan slagit rot djupt i själen och Molly vägrar. Hårdare och hårdare drar Idun men det är som hovarna vuxit fast i marken. Som en sorglig staty står hon kvar och Idun ger upp, ser på henne och efter ett sista misslyckat försök låter hon Molly stå kvar. Med en klapp på halsen vänder hon själv tillbaka till de andra.
 Den gamla ser upp på den grå slokande skepnaden som närmar sig med hängande axlar och en blick som säger att hon inte helt är närvarade. Tyst nästan viskande börja Gerona tala samtidigt som hon lägger mer virke på elden.
- Jag undrar om det vi gjorde orsakade allt detta hemska, Gerona’s röst får Idun att se på kvinnan med frågande blick. Hon öppnar munnen för att svara men orden når aldrig läpparna. Gerona suckar, tårar har börjat tränga fram i kvinnans barkbruna ögon.
- Vi hade aldrig i våra vildaste drömmar kunnat tro att det skulle bli såhär.

Idun sätter sig och tar sin dotters hand och väntar på att Gerona ska fortsätta tala. Den gamla ser ner på sina rynkiga händer och hennes ögon blir blanka som speglar och med skakig röst fortsätter hon.
- Allt vi ville var att ge de stackars liven en ärlig chans, oavsett är de ju inga monster bara annorlunda. Gerona gör en paus och sneglar på Idun som ser frågande på henne.
- Min man och jag har alltid försökt hjälpa de som har det svårt. Vi vårt hem delade vi med de som inget hade, matade de som svalt och vi gömde de som var jagades av orättvisa. Kvinnan tvekar men fortsätter.
- En dag kom de en kvinna med sina tvillingar, hon bad oss att gömma hennes små då hennes hem inte längre var en säker plats. De kan inte varit mer än 3 skördar gamla och vi kunde inte säga nej trots att vi visste att barnen var Errey. Märkta av gudarna, ja du vet hur folk från byn ser på dessa barn. Gerona nickar åt de håll som Tuva ligger. Idun ser på sin dotter och andas viskande, - Vad hände?

Tårarna har nu brutit sig ur Geronas ögon och gjort hennes kinder fuktiga och randiga av sot.
- En pojke, Ivar, hade varit och hjälpt Karl med sista skörden när han fick se tvillingarna. Ung och osäker som han var berättade han för sin bror. Tillsammans måste de ha tänt eld på stallet där barnen fanns i ett undangömt rum på loftet. Jag hörde deras hemska skrik och skyndade ut. Pojkarna hade slagit min Karl till marken. Han hade försökt rädda de små som elden stängt inne. Den spred sig snabbt och snart var vår gård ett hav av eld.
 Gerona snörvlar ljudligt och rösten blir grötig av trårar.
- Pojkarna måste ha flytt när branden blev så stor. Jag rusade fram till stallet i ett försök att rädda de jag kunde men när jag väl nådde dörren hade skricken tystnat. Åå stanken. Stanken den var fruktansvärd, varken djuren och barnen hade en chans. Elden var så stor att inget gick att göra. Jag trotsade rädslan sprang fram för att försöka öppna dörren. Hettan va nästan outhärdlig och utan förvarning föll dörren över mig. Den föll över mitt ben och jag kunde inte komma loss. I den stunden gav jag upp och trodde gudarna skulle kalla mig hem.
- Det var då en röst hördes. En hand på min axel drog mig tillbaka till verkligheten. Ögonen som mötte mina gav mig styrka och utan att tveka följde jag med.
 Gerona ser först på Truls sedan på Idun och med en enorm tacksamhet i rösten säger hon.
- Din man räddade mitt liv, han försökte rädda min Karl men han var redan borta. Slaget han fått hade stulit hans liv innan han träffade marken, det måste varit så det gick till, åtminstone är det tror jag att det var så det gick till. Chockat stirrade Idun med stora ögon på henne utan att kunna säga något. Hon har svårt ta in allt Gerona berättat. Hastigt rester hon sig upp tar ett vedträ ur elden och vände hon sig mot grottans mörker. Utan ett ord började hon ta sig djupare in i det okända förföljd av Gerona’s högljuda gråt medan mörkret omsluter henne.

 
Borta vid gläntan där flickan fortfarande kämpade mot naturkraften som hotade att ta tillbaka de liv hon stulit. Hon kämpar med sina sista krafter för att hon Joar och varghunden Nero ska kunna komma därifrån levande. Tröttheten gör sig påmind och hon faller på knä.
Inuti sitt  huvud kan hon höra Nero som står över Joar’s kropp för att skydda honom.
- Han vaknar inte, ens när jag slickar på honom, vad ska vi göra? Nero’s röst låtter som en morrning och den strålar av oro.
 - Vi klarar det här, svarar hon med tanken och skickar en en känsla av trygghet med orden. Nero biter tag i Joar’s tröja och börjar dra för att komma närmare flickan. Varghunden är så stor och stark att han kan lyfta Joar’s överkropp en bit från marken och snart är de båda framme hos henne. Hon minskar skydds barriären till det minsta möjliga utan att de är i direkt fara.
 Flickan biter ihop reser sig och tar tag i Joars arm. Tillsammans börjar de släpa honom samma väg som de andra flytt. Plötsligt stannar flickan till och ser åt vagnen och pulkan som ligger i bäcken tryggt från lågorna. Hon får se ett par ögon i vattnet under vagnen. Det är Taro som i panik sökt skydd och nu är helt förstenad av rädlsa. Nero ser och följer med när flickan börjar dra ner Joar i vattnet.
 Flickan är utmattad, hon har blöda ur näsan men vattnet hjälper henne att fortfarande hålla elden på säkert avstånd. När de tre väl är i vattnet rusar Nero fram till Taro men han får ingen reaktion. Skall får flickan att se på de båda hundarna och via tanken ber hon Nero att inte låta Joar svepas med av strömmen. Hon försöker lugna Taro men hans innre är bara ett irrvarv av panik och rädsla. Utan att tveka drar hon ut den betyudligt mycket mindre hunden från sitt gömställe och lyfter upp honom i famnen.

Vattnet är iskallt i kontrast till eldens hetta. Nero’s huvud är allt som syns ovanför vattenytan där han står med Joars tröja i munnen. Taro är stel som en pinne men flickan kämpar sig fram till Joar’s andra sida.  I ögonvrån ser flickan något som gnistra lila, hon får en droppe i ögat när hon försöker se vad det är. Nero ser vad hon söker igenom deras länkade sinnen visar han henne med bilder från sina minnen. Hela hans sinne skiner av lycka för han vet att detta är precis vad som behövs för att de alla ska överleva. Över eldens rytande och de forsande vattnet kan de höra ett ljud, ett ylande och den första klara tanken från Taro tränger sig igeonom skräcken. *Mor!* Hans ord ekar igenom deras sinnen.
 Det är som fångat flickans blick är Joar’s örhänge, hon sträcker sig, når precis med fingerspetsen och snudda ädelstenen. Hon flämtar till när alla krafter som lagrats i stenen forsar in i hennes kropp.
 Hon drar snabbt åt sig handen. *Var kom all kraft ifrån?* Men skakar snabbt av sig tanken igen. Med förnyade krafter följer de med strömmen, den rinner åt samma håll som de andra befinner sig. Först går allt långsamt men när bäcken blir djupar blir strömmarna starkare. Efter en liten stund kan de höra ett dåft dånande som om av ett fall. Nero har börjat flåsa lika mycket som flickan och båda kämpar för att hålla både sig själva, Taro och Joar på ytan. Hon tar ett hårdare tag om Joar’s ena arm och håller Taro i ett hårt grepp med den andra armen. Nero har inte släppt tröjan och de släpas med av den starka strömmen.

Plötsligt är vattnet borta och luft är det ända som omsluter barnen och hundarna. Flickan ger ifrån sig ett förvånat tjut innan de slår i vattnet. De har landat i en lite sjö som bildats av vattenfallet och tack vare de blev ingen skadad.
Idun står i ett totalt mörker, hon ser inte längre ingången eller Gerona vid elden. Hon kan höra ett lågt mumlande och inser att det varit en dum ide att springa in i mörkret ensam. Plötsligt hörs ett tjut sedan Tuvas röst, - Joar!! Idun skyndar på stegen. Vid elden sitter Gerona med blicken uppspärrad mot ingången medan Tuva tagit sig hela vägen ut på platåns kant. Idun släpper facklan och börjar springa fram till sin dotters sida. - Där borta, säger Tuva och pekar med hela armen åt den lilla sjön där Idun tidigare hittat växterna. Kai och Lolo börjar skälla ivrigt, och upp ur skön kommer flera mörka skepnader. Två av skepnadena kommer rusande i ilfart och snart kan de se Nero och Taro som sprungit i förväg. Idun följe båda blöta hundarna med blicken hela vägen upp för slänten innan hon ser bort mot sjön igen. De återstående skepnadena har nu tagit sig halvägs fram till avsatsen. - Ni lever, Idun fylls av lättnad och hon faller på knä med utsträckta armar för att ta emot sin son. Flickan låter Idun dra upp Joar och försöker själv ta sig upp när en hand tar tag i hennes. Det är Tuva som erbjuder sin hjälp. När flickan väl kommit upp hjälper Tuva henne in till elden där Idun sitter med Joar och vaggar honom som om han var liten igen. Gerona ler och bakom henne kan Tuva se sin far resa huvudet från golvet. Iduns glädje är obeskrivlig när hon, fortfarande med Joar i famnen sätter sig intill sin man och vinkar på Tuva att komma till henne. Tuva drar med sig flickan in i modrens famn och Geronar kramar Iduns axlar. Tillsammans sitter nu alla i en omfamning av kärlek som hade kunnat få glaciärer att smälta. Molly har lagt sin mule på Truls axel och hundarna ligger i en stor kärleksfull hög precis intill.
- Ett mirakel, vi har alla livet i behåll och nu är vi tillsammans igen! Gudarna ler mot oss. Geronas ord kunde inte haft mer rätt.