Han började att nu gå uppför en väg. Avståndet från byn var nu så stort så byborna inte var ett hot. Som han gick blev vreden starkare och starkare. Då han kunde se förödelsen som de onda orsakat. När han tittade upp kunde han se ett stort vitt hus som han hörde röster från. Till slut tog vägen slut. John kunde se att den var bortsprängd, något ville inte han skulle komma upp dit. Han kände hur marken började skaka. Han tittade ner och såg en enorm klo komma upp ur marken. Den följdes av en enorm röd arm . Till slut uppenbarade sig ett enormt vidunder. Den var täckt i en enorm grå rustning dekorerad med en dödskalle som åt ett kors på bröstkorgen. Huvudet såg ut som huvudet från varg. Fast det sköt eld från ögonhålorna. Den tog fram en sköld och ett svärd. Från vapnen kom ett enormt rött sken. John kunde se att det var mänskliga andar i vapnen. De skrek SLÄPP OSS! Ansiktet från himlen sa bara med irriterad röst. Bara döda kräket. John gjorde processen kort. Som vidundret närmade sig så hoppade John upp på vidundrets huvud. Med ett slag slog han igenom dess kranium. Med båda händerna slet han upp dess hjärna det dog omedelbart. Som kroppen föll rytandes mot marken så hoppade John tillbaka på vägen. Ansiktet stirrade nu bara. John kunde se uttryck av skräck. Som andarna frigjordes med vidundrets död så flög alla upp mot John. Deras ljusa sken speglades mot hans visir. Tack så mycket sa de i kör innan de försvann.

John såg ingen annan väg än att klättra upp för berget. Med kraftiga tag påbörjade han uppgiften. Som han färdades så märkte han hur berget började att skaka som naturen själv vänt sig emot honom. Det gjorde att han hade svårt att hålla greppet. Som han tittade neråt så märkte han hur berget började att sväva. Efter ett tag nådde han till slut toppen. Han lyckades klättra över en mur nu täckt i jord och sten som han snabbt borstade av sig. Han såg sig om. Han märkte att han befann sig i en trädgård. Han kunde se ett stort hus i marmor. Han hörde röster därinne. Han kände att boken fanns därinne. När han närmade sig dörren så kunde han urskilja vad rösten sa. Den hade en mörk och hätsk stämma och gallrade ut. - Vår återuppfödelse är till hands, jag ska leda er in i en ny tidsålder. Germania ska uppstå alla mindervärdiga element som romer och judar ska utrotas. John tröttnade på att lyssna. Så han sparkade upp den tunga dörren med ett brak som den flög av gångjärnen. Vad som mötte honom var en stor sal. Den var fylld av lik med glödande ögon. Han kunde se att längs bak i salen fanns ett podium och i taket svävade hans mål, boken. Som han gjorde sin entré så kunde han utgöra att liken var klädda i slitna svarta kostymer med ett rött armband. Men liket som stod och för en sekund sedan höll talet var klädd i en ljusblå rock med samma armband. John kunde se att det hade vad som såg ut att ha varit en svart mustasch.

Alla såg ut som att de legat under jord väldigt länge. Då deras hy var helt grå och vissa hade hål så John kunde se deras ben. Vissa hade armar som benpiporna stack upp ur vissa hade inga ben utan ruttna benstumpar. Alla hade ruttna tänder och rummet fylldes av en så intensiv stank så John blev yr för en sekund. När han blev klar i huvudet ville han att allt skulle få ett slut. Så med bestämda steg gick han mot boken. Liken började att stapla mot honom. Han tog bara fram sin kniv och hackade sig igenom horden som en kniv genom smör. Han höll ögonen fixerade på sitt mål, han drog av eller högg sönder huvudena på samtliga av liken. Men när han nådde det sista som pratat, som nu försökte gömma sig i ett hörn så drog John argt fram honom till podiet. Som han satte kniven mot hans skalle så kom han ihåg fotot på Bjs vägg och förstod vem det var. Liket började att be för sitt liv snälla om du skonar mig ska du få bli rik du ska få allt du vill ha du ska få härska i Germania. John förde liket ansikte mot ansikte. Med ett leende sa han jag vill se dig död igen, jag är Jude. Med dem orden gav liket upp som han insåg att det inte var någon mening att be. Uppgivet säger han hur ska du göra det? Du ska få se! Skrek John och slet med sig liket ut till muren han klättrat upp över och tvingade liket att titta ner. Rätt högt eller hur sa John och kastade ner honom då han visste att ett lik aldrig skulle klara det långa fallet eller så skulle byborna få sin hämnd.

Han begav sig nu raskt in till den stora salen igen. Med ett skott från sitt hagelgevär var boken totalförstörd. John hörde hur ansiktet skrek av smärta som solen trängde igenom det mörka. Man kunde känna hur marken närmade sig som gården störtade ner John kände att hans uppgift nu var klar. Han öppnade åter sin portal för att ta sig hem. Med ett stort sken var han tillbaka i sin fästning. Han blev överkommen av en känsla utmattning. Men som han tittade ner på Jorden så fylldes han ändå av glädje då den såg välmående ut. Han hasade sig fram till stolen och föll in i en djup vila. Men han vaknade av att hans huvud kändes som en kniv körts genom det. Han tittade ner mot Jorden igen bara för att se den omgiven av en enorm blodröd dimma. Rösten hördes igen i en sådan styrka så fästningen började att skaka och Johns öron började blöda. Trodde du verkligen att du kunde besegra mig? Jag är evig. Du bara besegrade en docka och jag är dockmästaren. Jag hade tänkt låta förtäringen av ditt hem gå snabbt och smärtfritt men du har gjort mig förbannad. Utan att planera så gjorde sig John redo för strid igen. Men rösten i hans huvud skrek SLUTA! Det här ingen demon vi konfronterat innan. Han hejdade sig och förstod att han måste samla information. Snabbt begav han sig till sitt bibliotek och slog upp kodexet. Det var första gången John känt sig riktigt stressad som han tittade igenom den enorma boken. Efter ett febrilt letande så kom han över en sida om en demon som fångade hans intresse. Namn, Malekith. Förmågor: resa folk från de döda, förföring, förtäring av världar, spruta eld från ögonen. Den beskrevs som en trehövdad get. Dess svaghet var kyrkor och kors Dess hud är ogenomträngligt och att dess hjärta satt i halsgropen. Den kan ändra form och livnär sig på själar och fruktan. Det var all information som behövdes. John begav sig nu raskt till datorn. Rösten sa att Malekith hade lokaliserats och att portalen var redo. Som han stod framför den så tänkte han bara nu avslutar vi det här. Han landade mellan vad han tyckte såg ut som två kyrkor stå mellan en staty. Han såg flyende människor springa förbi honom. Han sprang i en av kyrkorna som han kunde se var mycket gammal den stöddes av tre stenpelare. Utsidan var en färg av orange och gröna träfönster. När han tittade in kunde han se gråtande människor säga gud förlåt oss snälla hjälp oss. En gråtande kvinna sprang fram till honom och skrek du måste fly men blev tyst när hon såg hur han såg ut.

Han gick ut och tittade upp, himlen var blodröd men ansiktet sågs inte till. Hans tankar avbröts som han hörde skrik i fjärran. Han tittade mot skrikens riktning och såg den enorma varelsen stå böjd över något. Han började att vandra längs de trånga gatorna tills han till slut nådde en bro. Hans färd hade lett honom till några skepp i vattnet bredvid en stor byggnad stödd på fyra pelare där det stod med stora bokstäver MARINMUSEUM. Malekith hade tvingat upp taket och plockade upp flyende människor. Som han tog ut dem så förde han dem nära sig och ett vitt sken började att sippra ut från hans offer som sedan såg ut som ruttna skal som han bara kastade åt sidan. John tog fram sitt hagelgevär och sköt på en av klövarna bara för att se haglet studsa av. Malekith tittade ner mot John som för första gången på länge fylldes av rädsla. Var det där lilla hjälten? Sa han. John förstod att hans vapen inte skulle ha någon verkan. Han började att gå därifrån utan att säga något vilket fångade Malekits intresse som trollbundet följde efter. När John gick kunde han i ögonvrån se fyra ankor, varav en var i sjömansdräkt, gömma sig på ett skepp. Till slut började John att springa med Malekith efter sig. Den stora demonen var så fokuserad på sitt byte att han inte märkte att han krympte. Som de två närmade sig de 2 kyrkorna igen så stannade John upp. Malekith märkte nu sitt misstag och försökte desperat springa därifrån men John drog honom tillbaka. John höll ett hårt tag i nacken på odjuret som nu var i hans höjd. Han körde ner handen i strupen på mellanhuvudet som fick Malekith att tjuta av smärta. I desperation bet han ner så hårt han kunde i Johns arm och sprutade eld vilket gjorde John till ett brinnande klot. Till slut kände John det bultande han letat efter. Han kände en muskel lika stor som hans näve och drog ut den med ett ryck. Malekith föll nu död ner till marken, John krossade hjärtat i näven. Folk stannade nu upp när de förstod vad som hänt. Dem omringade John som nu var täckt i blod och började att tacka honom. Även ankan i sjömanskostymen och dem tre andra steg fram och sa sina tack. Då John aldrig blivit tackad av en anka förut så kände han sig nödgad att fråga vem de var. Jag heter Kalle svarade den i kostymen och detta är mina syster-söner. Med de orden så försvann John i ett blått sken.

1 år senare, Berlin. Peter, Monika och Emmet var ute och vandrade i ett fortfarande återhämtande Berlin. Till slut nådde de ett torg med en stor staty som avbildade mannen i grönt. Under var en inskription detta märke till delas den ängel som kom till vår räddning från satans demoner, våran frälsare. Emmet som nu var ett ungt barn kunde inte läsa så han frågade sina föräldrar vem mannen var och varför alla vallfärdade hit. Peter sa det är mannen du drömmer om, som räddade dig från monsterna. Han du tänker på som tröst när du är rädd. Ingen av oss skulle levt utan honom vår frälsare.