Till slut var det dags för ett doktorsbesök. Som hon och pappa satt i väntrummet så undrade båda vad doktorn skulle säga. När de blev inkallade så kände hon en viss nervositet. Doktorn sa att de hade två alternativ. Att fortsätta med träningen eller att de skulle böja ut benet rejält på sjukhuset. Hon kände ännu mer sorg för hon märkte på hans röst att hon aldrig skulle kunna sträcka ut sitt ben fullt igen. Han sa att de söver ner henne och sätter ett gips på benet hon skulle ha i två veckor. Varför måste hon sövas ner? Frågade John. För att det kommer göra otroligt ont annars så hon kan svimma. Jag hade valt gipset sa doktorn. Jag vet att detta inte är vad ni vill höra men nu pratar vi om hur det kommer se ut när hon är på gamla dagar redan nu. De nästa orden kunde hon sia innan de sagts. Doktorn sa att hon kommer förmodligen vara halt för resten av livet. Men om ni väljer gipset så kommer ni nästan få igen alla grader om ni sedan fortsätter med sjukgymnastiken. Allt kändes som ett virrvarr för henne men de orden hon uppfattade var halt för resten av livet. Men efter några minuters funderande så sa hon, jag tar gipset. Hon förstod att hon hade än svårt tid framför sig. Men hon tänkte att den kunde inte vara värre än vad hon varit med om. Är du säker sa de båda vuxna till henne? Jag vill få tillbaka så många grader som möjligt. Ja ok, sa pappa när har ni tid? Frågade han läkaren. Det är inte något jag kan säga just nu men vi hör av oss.

Både dotter och far var mycket hungriga så de bestämde sig för att köpa en burgare och milkshake från drive-in på Max. Tankarna var som en storm i huvudet på henne. Men snappades ur det när pappa klappade henne på axeln. Det var deras tur att beställa sin mat . Pappa frågade vad hon ville ha. Kan man få en crunchy nacho och milk-shake? John frågade henne om hon ville ha mål till det. Då hon var mycket hungrig så var det något hon verkligen ville ha. Så han beställde två av det. Det var mycket mat de fick, så det var svårt att få plats med allt. Men John la allt i baksätet, så åkte de. Till slut var de hemma.
   Hennes föräldrar kunde se att hon var mycket sorgsen. Hon gick sakta in på sitt rum med Spencer efter sig. Att inte ens kunna gå i en liten trappa själv fick henne att få gråten i halsen. Hennes föräldrar frågade om hon behövde hjälp. Då hon ville bevisa för sig själv att hon kunde något själv så sa hon nej. Hon tog ett djupt andetag och tog ett fast tag i räcket. Efter bara två steg så kände hon smärtan från ryggen och knät. Dock kände hon något annat bredvid sig. Som hon tittade åt sidan såg hon Spencer. Han gick mycket sakta i hennes takt. Han gick inte som han brukar. Han lutade sig mot henne. Hon förstod att han ville hjälpa henne. Så hon tog tag i hans halsband. Som hon gjorde det så började han gå framför henne. Han ledde henne upp för trappan. Med hans hjälp så lyckades hon ta sig till sängen. När ingen annan såg så vågade hon släppa ut sina känslor. Gråten kom ur henne nu som en fontän. Spencer la återigen sitt huvud på hennes knä och tittade henne i ögonen. Hon böjde sig ner och kramade om honom. Hon fick gråta ut i hans päls. Men när hon satt och grät så kände hon en klapp på axeln. När hon tittade upp såg hon sin mamma med maten som hon glömt därnere. Hungern gjorde sig då påmind. Tack mamma, sa hon med gråten i halsen. Sara såg med en sorgsen blick, vill du prata om det? Nej, sa Mikaela torrt. Ok sa Sara vi är nere om du behöver oss. Hon hörde ett gny, hon tittade på Spencer såg att han var mycket hungrig men det var inget han visade tidigare. Hon ropade på John att komma upp med Spencers skål och hans hundben. Men att ta kontakt med sina vänner via skype förgyllde mycket, likaså Spencers sällskap som bara lämnade henne när han var tvungen att gå ut. Att få prata med Mikael och Petra var trevligt. Det var allt dagarna gick åt till. Till slut var det dags för gipset.

Hon fick höra att hon inte fick äta eller dricka dagen innan för att inte bli illamående. Båda hennes föräldrar fick ta ledigt från sina jobb för att stödja henne. Hon blev mycket rädd då hon leddes in till det stora rummet och såg alla uppklädda människor. När hon la sig på bordet så sa de till hennes föräldrar att de var tvungna att gå ut. Med orden, vi är här när du vaknar upp. Med det sagt så fick hon återigen än syrgasmask och allt svartnade. Hon vaknade till slut i ett litet rum. Hon kände en enorm värk. Hon kunde se sina föräldrar sitta vid sängkanten. Detta gjorde henne mycket glad som de höll henne i handen. Hon visste att hon var tvungen att till slut se sitt ben. Dock var hon rädd att titta ner på det. Men till slut tog hon mod till sig. Med ett djupt andetag tog hon en titt. Hon kunde se att det var i ett stort svart gips och mycket rakare. När rädslan lagt sig så kände hon enorm värk. Det gjorde så ont så hon var på gränsen till gråt. Detta var något hennes synbart oroade föräldrar såg. De försökte dölja sin egen oro och sorg över situationen och fick bara fram ett mekaniskt, det kommer bli bättre älskling. Hon kände ändå en viss glädje över att det var över och hon kunde äta igen.
 De två veckorna med gipset var mycket jobbiga men hon tvingade sig upp från sängen. Hon ville inte att skadan skulle begränsa hennes liv. Dock var det inte mycket hon kunde göra men de mycket korta promenaderna gjorde henne glad. Till slut var de två veckorna också slut. Som hon återigen var hos läkaren kändes det som en obeskrivlig befrielse att äntligen bli av med gipset. Hon nämnde ryggvärken för läkaren. Läkaren svarade med en dyster min. Du kommer inte vilja höra detta men det har med att göra att du belastar ryggen fel pga haltandet. Du kommer aldrig riktigt bli av med det. Men ju mer du tränar upp ryggen kommer det bli lättare.