Han tog på sig sin rock och gick ut; vädret var mulet och kylan vilade på vinden när den fläktade och for. Ner för backen och iväg bort mot havet, det eländiga havet – trots att det var honom illa till smaken gick han alltid invid havet, därför att det var ju fint med havsutsikt på promenaden. Träden hade precis påbörjat sin skiljsmässa med bladen, och dem löv som klädde vinden var det enda han förmådde sig finna vackert. Och så rätt var det var var han än en gång tillbaka på kullen, om ändock på en annan sluttning. Brant som den var var det svårt att inte finna den bekymmerlig. Tillbaka i lägenheten slog han sig ned för att begrunda hur fåfängt det var vad han hade gjort – det var samma gamla cirkel han alltid vandrade han hade gått i, och samma gamla tankar han tänkte därtill. Därpå var det dags att äta frukost; han kokade upp sig lite havregryn och åt dem med en kopp svart kaffe, och härnäst var det så klart arbetet som skulle göras.
   Det besynnerliga med skrivandet som arbete är faktumet att det är en börda utan ände, ty det finns ingen värre rastlöshet än att veta att man skriva behöva skall utan att någonting att skriva ha. Han stirrade på det blanka bladet med lika stort självförakt som förakt, och underhöll för ett par ögonblick att skriva en pretentiös ditti om huruvida det verkligen vore berättigat att besudla det tomma bladets pristina potential – när allt kom omkring var det väl just potentialen som var vackrast. Men varför inte skapa någonting fult? Språket tycktes honom vara fult med dess alla konnotationer och implikationer och omfång och innebörd; ren och skär skönhet var någontings som förstods utan ord, tyckte han, och ändå satt han där och försökte att sätta ord på skönheten så som om den därigenom skulle uppenbaras. Han kunde inte låta bli att känna att hela verkligheten blivit ful, och det var honom den största tragedin av alla.

Han gick ut på balkongen och tände en cigarett; det var en ful vana han hade, men det var ett sätt att berättiga en paus i eländet. I fjärran skådade han industriområdets stora torn klättra sig fram över horisonten; det var en skymf för ögat. Hur kunde man rättfärdiga att besudla skyn med dessa skrapor? Han askade av och suckade för sig själv. Ensamhetsprincipen var vad han kom att tänka på – och han visste inte vad det var det betydde. Han gick än en gång in och fortsatte sitt inte-skrivande. Med facit i handen var det en fruktansvärd idioti han hade gjort sig skyldig till, det kände han i vartenda ben i sin kropp. Han kom på idén om att skriva om en skribent som inte kan skriva, och fylldes med en fruktansvärd olust – vad var det om inte att gå i asyl? En kapitulation; ett kannibaliserande. Det var någonting han avskydde mer än fulheten, att kannibalisera sig själv i skapandet – konsten skulle vara opersonlig. Det gick inte att förverkliga sig själv i skapelsen därför att det var genom förvägrandet av jag:et som konsten erhöll sin skönhet. Han fnittrade åt sig själv och sina ideal, det var ju ingen som brydde sig mer än han själv; kruxet var bara det faktum att dem var allt han hade kvar.

En timme hade passerat sedan han först började, och det hade inte skett några landvinningar: Ett regnoväder kom in från fjärran och han kände sig som konsekvens än mera butter. Det var höst, och inte bara i namn. I tankarna försökte han desperat att hitta någon infallsvinkel, någonting väsentligt att säga om något, men allt han fann var bara tvivel. Hade han verkligen lyckats med att konstatera allt som det fanns att konstatera? Så pass lite det nu var. Det här med anspråkslöshet var honom en ständig gåta – att skapa något är i sig att göra anspråk, och däri vilade dilemmat, därför att anspråksfullhet var någonting fult. Det gick inte att skapa någonting fritt från fulhet, därför att självaste akten av att skapa var i sin helhet obotligt ful. Till den effekten var det ett måste för skapelsen att vara vacker, för den att kunna ursäkta och förlåta sig själv, och rättfärdiga det faktum att den finns. Med allt sagt och gjort var det bara fulhet han hade lyckats förvålla, och det var en bister insikt.

Timmarna passerade så som dem gör med grus i sängen, och när han äntligen blivit färdig hade han ingenting att visa för pärsen. Han kände sig således väldigt ofulländad. Medan han förberedde middagen så vandrade ändock tankarna vidare i arbetets vida cirkel; han hade sedan länge givit upp ambitionen om att i vart verk överträffa det föregående, fåfäng som den var. Nu var det enbart att skapa någonting av godtagbar kvalitet som gällde, men vad var egentligen det? Det fanns föga bevis för att någonting han skulle ha förvållat skulle ens ha varit av sådan beskaffenhet, och så vandrade han än en gång tillbaka till tankarna om anspråksfullhet. Vad var egentligen skönheten? Likt en ortodox teolog kunde han inte låta bli att känna att vad skönheten var, var det som inte var fulheten – men vad var inte fult? Rätt var det var blev köttbullarna brända och han suckade för sig själv. Likväl deglaserade han pannan och redde såsen och slog sig ned för att äta. Det var en beklaglig måltid tyckte han, allt sagt och gjort – visst den smakade väl, men den saknade karaktär, mer än brändhet det vill säga. Alltmedan han diskade begrundade han hur det var han hade kommit sig till vara där han var i livet. Den rastlösa fotens pris överträffar nya stövlar – om bara han kunde göra någonting vettigt av den visdomen.

På nyheterna läste han om konflikten i mellanöstern; det framstod omöjligt att göra sig klok på huruvida den ena eller den andre skulle ha mer eller mindre rätt eller fel – om han nu hade sina sympatier, vad var dem värda? Eländet tycktes honom enbart vara måttet för hur pass mycket värre det kunde bli. Med allt sagt och gjort föll det honom inte i smaken att fördjupa sig i misären, men enligt somliga skulle det ju finnas ett ansvar till att vara beläst, om det numer mest tycktes vara en instans av folktro. Han funderade på vilken skillnad det skulle ha gjort om det var om världens alla affärer han skrev istället; svindlande tanke som det var kom han ändock till insikten att det var för det bättre att det var irrelevansen som var hans specialitet – om ändå han kunde avundas rikedomen av ämnen, bevars av allt det förekom räknades det nog ingen skrivkramp. Hurdan hade världen egentligen varit om den var vacker? Han skrockade över tanken att alla skulle leva i manisk extas – visst vore det inte bara ännu en ny form av elände.

Medan dagen drog sig mot sitt slut försökte han känna sig förnöjd över det lilla han hade åsamkat, vilket när allt kom omkring var ingenting alls. Sådan var hans bördas lott att det gick att förbruka en dag på att inte få någonting gjort, och han förberedde sig således på att nästa dag göra samma sak åter. Det var ett slags gränsland emellan apati och ataraxi vari otillräckligheten var och förblev den enda konstanten, och därigenom passade det honom väldigt väl. Det var kanske sant vad dem sade om Sisyfos.