Som han återigen kunde se så lade han märke till männen. Hej, sa han och lyfte fram handen för att skaka hand. Men männens ansikten fick regnbågens alla färger. Riddarens hand var bara ben vid detta laget. Till slut så gav männen upp ett skri, de lät som rädda småbarn. Genast kastade de sig in i lådan med lysena och for iväg. Wilmer tittade ner på marken. Saken med glaslocket hade männen glömt. Så han plockade kvickt upp den. Han svävade efter så fort han kunde. Det var så han skulle svettats nu om han vore vid liv. Men han lyckades kämpa sig fram till lådan. Han greppade tag om kanten så han inte skulle flyga av.
   Du glömde den här! Skrek han ut i sin raspande röst. Han kastade in den i lådan genom ett hål. Han hörde ett snabbt tack! Från lådan som de körde iväg. Riddaren hade nu kommit ikapp. Jisses de var jätterädda. De såg ju ut som de sett ett spöke. Nähä utbrast Wilmer, de såg ju två! Javisst ja sa Riddaren. De gick tillbaka till sina osynliga former. När de väl kommit tillbaka till slottet så höll solen på att gå upp. Nu gällde det att hålla sig inomhus. Ingen kunde ju veta vad som fanns i dagens ljus. Nu gällde det för spökena att hålla sig undan. För snart skulle de levande ha rundvisning. Så spökträffen fick hålla till uppe på vinden fram till natten. Det var faktiskt inte så illa. Det var rymligare än man kunde tro. De hade till och med fönsterutsikt över bron. Det var bra, då kunde de observera när de levande skulle gå hem.

De fick veta vad årets tre-kamp skulle vara. Första grenen skulle vara att spela bowling. Hon förklarade att käglorna hade donerats av årets Skelettet o gänget. Hon nickade mot ett hörn där stod en grupp med skelett som höll i diverse instrument och en mikrofon. De saknade alla en arm var. Glad att vi kunde komma till nytta sa de. Så betyder detta att vi slipper plågas av deras musik? Frågade en dam i en sliten grön klänning. Det är just det som är priset sa Bielke. Den som vinner tre-kampen kommer få hörselskydd som pris. Nu såg skeletten förnärmade ut. Hör på här! Sa den med micken. Vi må vara helt tondöva men vi gör vårt bästa. Kloten har donerats av svarta riddaren, till honom tackar vi. Gren nummer två är skrämseltävlingen. Vi ska då sväva in till stan med vita lakan över oss. Vi ska sedan ”råka” gå in i levande tills de drar av lakanen och får sig en liten chock. Ni delas upp i två. En för att skrämmas och en för att iaktta hur många poäng ni får. Ni får en poäng för varje människa ni skrämmer. Gren nummer tre, sångtävlingen. Den som kan stöna finast vinner. Vinnaren utses av Bellman och en man i en sliten väst och en termitäten fiol ställde sig upp.

De satte sedan igång med bowlingen. Utrustningen var dock inte i det bästa skicket . att bowla med ett gammalt huvud och ben var inte idealt. Så när det var Wilmers tur så tog han i för mycket. Så huvudet flög in i benen så hårt så ett gick i kras. Så en benflisa flög runt i rummet. Det var ett par som firade sin 200:e bröllopsdag och försökte kyssas. Bara för benflisan att flyga mitt emellan dem och fästa sig i väggen. Förlåt så mycket sa Wilmer, som bara ville försvinna. De blängde argt på honom. Kort sagt gick den bowlingmatchen lite hur som helst. Wilmer, dålig som han var, kom inte bara sist utan var något av en fara för de andra spökena. Men han kunde inte hjälpa utan att spana in damen i gröna klänningen. Hon gjorde strike på strike och kom således först.

När natten började närma sig var det dags för gren två. De fick själva välja. Wilmer kände sig nervös. Han ville verkligen fråga hon i grön klänning. Men han var så rädd att hon skulle nobba honom. Men sedan tänkte han för sig själv, vad är det värsta som kan hända? Man är ju död. Han hastade sig och frågade henne. Han blev stressade då han kunde se vita riddaren sväva mot honom. Han ville ju inte vara med honom men samtidigt inte vara otrevlig. Kan vi två vara ihop? Frågade han. Menar du inte, gå ihop, sa damen. Jaja, det menar jag! Sa han. Ja det kan vi väl jag känner ingen här. Du ser jag är nyinflyttad från Skottland. Jag fick se en jobbannons på Spöknytt Scotland att de behövde någon att hemsöka Hjortsberga prästgård. Min företrädare skulle gå i pension. Vad heter du, frågade hon. Wilmer sa han. Jag är Ulrika sa hon fnittrandes. Han kände sig förtrollad över hennes ruttna hy och gröna tänder. Han kände att han ville imponera på henne. Ska jag skrämmas och du hålla räkningen? Ok jag måste lära mig hur man skräms ordentligt. Dem hittade snabbt tyg, de skar två hål så han kunde se.

De samlades vid porten. Bielke sa vi ska vara tillbaka om fem timmar. Är det någon levande som lyckas skrämmas tillbaka så förlorar ni ett poäng. De hade planerat träffen dåligt. Detta var natten de levande brukade klä ut sig och kräva godis. Wilmer gjorde rätt bra ifrån sig, detta var ju inte bowling. Han tyckte det var roligt att sväva på stan. Men kände att han behövde göra många poäng samtidigt. Så han letade efter grupper han kunde skrämma. Han hade alltid tyckt att levande var som lättast att skrämma om de var ensamma. Han såg en grupp på fem ungar som såg ut att vara i 6-års åldern. Perfekt lätt byte tänkte han. Jag lurar ut dem i skogen och skriker bu. Så han svävade ikapp dem. Psst, om ni följer med mig får ni leksaker. Ungarna tänkte efter. Har du 5 eller Iphone7 på dig?. Uh nej sa Wilmer förvånat . Då blir det inget sa de och gick vidare. Konstigt det brukar ju funka. Han funderade lite, han fick väl bara sväva fram till folk skrika Buu och skaka dem. Han blev redigt arg. Han såg en grupp med vuxna omringa ett barn och försöka få in barnet i en låda. Han förstod inte vad de ville bara att det inte var något bra.