John klädde snabbt på sig, han ville inte vara sen. På podiet stod en man i vit rock bredvid McMillan. Det har skett ovanlig seismisk aktivitet senaste tiden. Det här dr Samuelson, vår ledforskare. Andersson och Davidson, två soldater reste sig upp. Ni ska agera säkerhetsstyrka. Då han måste lämna basen för sin undersökning. Brandt och Blazkovitz, res er upp. John och en annan man reste sig upp. 12 kilometer bort finns en liten by med Sentagoneser. McMillan beskrev dem och sa att de var gröna i huden med svarta ränder långa halsar långa armar och klor och paddliknande ansikten. McMillan sa att de höll sig borta från människor så mycket som möjligt. Men oroande mängder av dem har börjat försvinna. De har nu vänt sig till oss för hjälp då deras by är nära vår utpost så skickar vi er två för att hitta varelsen och döda den. Resten av er ska bara hålla er till era vanliga patruller. UTGÅ! Skrek McMillan sen. Då alla rest sig upp gick McMillan fram till John och Davidson. Det var en anläggning jag glömde att visa er igår, följ mig. De tog hissen upp till markplan. Snart var dem tillbaka på tågbanan och McMillan visade dem konsolen med alla adresser och tryckte in där det stod garage och hangar. När de öppnade dörren så möttes de av en stor sal där mekaniker i gröna dräkter arbetade på de diverse fordon. Som de gick så kunde se folk med pilotutrustning borda ännu en hiss så det rådde inga tvivel om var hangaren var. Till slut stannade dem framför ett fordon framför en enorm port.

 

Fordonet var mycket imponerande med sex bastanta hjul på var sida. Det var vit i en rektangulär form med ett maskingevär på taket. På sidan stod det med stora bokstäver UAC. McMillan ställde sig vid dörren till fordonet. Detta kallas för en Ursa. Han tog fram sitt kort och höll det mot en läsare på dörren som öppnades och en stege fälldes ut. Han sa till John och Davidson att följa honom. Det var mycket rymligare än vad John hade trott. Det var en gång kantad med 10 säten. McMillan visade återigen en kortläsare, när han gjort det så fälldes en stor ramp fram. McMillan han sa att fordonet var muli-roll och fungerade som både transport och lastfordon. Han nickade mot en liten dörr, för längre resor finns det en toalett. Han sa, jag ska visa resten. Så de följde efter honom fram till förarsätet. Där var två stolar med fyra skärmar. Stolen i mitten var förarsätet. Det finns en kamera monterad på baksidan för att du ska kunna se vart du backar. En GPS sa han och pekade på en skärm med röda och svarta prickar på. En radio finns vid dina knän för att hålla kontakten. John tittade ner, det var två knappar lokal-kommunikation och bas-kommunikation. McMillan förklarade att lokal-kommunikation betydde att närmaste radio oavsett frekvens tog upp deras signal och att bas-kommunikation bara kunde tas upp av utpostens kommandocentral oavsett avstånd. Ratten och pedalerna behöver ingen förklaring. På ratten var det två knappar, en röd och grön. McMillan förklarade att den gröna startade fordonets lysen och den röda stängde av motorn. Under ratten bredvid radion fanns en spak. McMillan sa att den startade Ursan. Ni behöver inte oroa er över att få slut på bensin då Ursans batterier laddas när ni kör. Han vände sig sedan till det andra sätet som bara hade en spak och skärm. Skytten behöver bara bekymra sig över det 50-kalibriga maskingeväret på taket, skärmen visar kamerans synvinkel . Geväret har 1000 skott men de kan gå åt snabbt. Man roterar geväret med den lilla spaken på stolen och skjuter med den röda knappen på stolen. Det var allt om URSAN. McMillan slängde ner en bok i Johns knä. Vad är det för bok frågade John. Det är en bok om Sentagonesernas språk och du kör. Deras by heter Prime. För att porten framför er ska öppnas måste nå begära tillstånd från kommandocentralen. John tryckte snabbt in namnet i Gpsen. Han anropade sedan centralen och porten öppnades.

 

Davidson som nu hade satt sig och bältat fast sa bara nu kör vi drog lätt i spaken . Med ett enormt ljud när motorn vaknade till liv körde dem 2 marinsoldaterna ut i det okända. John kände sig tacksam över gpsen då URSAN drog upp så mycket sand att han knappt kunde se. Efter en 20 minuters färd så var de framme vid Prime och byborna samlades runt fordonet för att möta soldaterna. John och Davidson tog på sig sina dräkter och klev ut. En av dem sa Urq,Queste,sal. Vad sa han frågade Davidson. efter fem minuters letande i den lilla boken kom han fram till att han sagt, soldater vi är tacksamma att ni kommit. Varelsen tog John i handen och ledde in honom i en liten hydda. Den påminde soldaterna om iglos på jorden. I hyddan möttes de av vad som såg ut av vara en kvinnlig Sentagones. Hon var skadad så hennes arm så ut att vara halvt avsliten. Den manliga sa Est,tago,samus. Efter en minst 10 minuters titt i boken så får John fram att han sagt, det är min fru. Hon träffade på demonen. John bläddrade återigen igenom boken och lyckades fråga var det hände. Usta, go osam. Utanför den stora grottan sa hon. Soldaterna förstod att hon inte skulle överleva utan kirurgisk hjälp och att hon var ovärdelig då hon var den enda som mött demonen och överlevt. Davidson rapporterade in det till kommandocentralen medan John försökte stoppa blödningen då han kunde se att hon var nära döden. Davidson kom in i hyddan igen och sa att ledningen skickat ut en ambulansfarkost och att den snart skulle vara här. De två soldaterna försökte desperat att hålla fast armen och stoppa blödningen. Fem minuter senare hörde de hur farkosten landat utanför. John och Davidson bar ut henne och lämnade över henne till vad som såg ut att vara läkare. Den manliga sentagonesen hade ett uttryck av enorm tacksamhet och sprang med båren som kvinnan var på. John drog tillbaka honom. Han gav Davidson boken till slut fick han fram orden Est, der, um. Du måste visa oss grottan, din fru kan du inte hjälpa. De två soldaterna kunde se att han förstod varför så de bar in honom i Ursan. De satte honom i skyttesätet och sa strängt till honom att inte röra några knappar utan enbart peka ut riktningen. Efter 20 minuters färd nådde trion till slut grottmynningen. Davidson bad Sentagonesen tyst att sätta sig därbak. Utan att säga något gjorde de bara tecken att han skulle vara tyst och sitta kvar. Efter att de monterat sina dräkter började de prata på sitt eget språk. Efter de satt på sig sina dräkter så begav de sig tyst in i grottan. Det var otroligt mörkt och trångt så de aktiverade lyset från sina hjälmar. Efter att de krypit och trängt sig fram så kom John att tänka på ett barndomsminne. Han och hans pappa Rolf var mycket för grottutforskning men en gång när de var på semester så utmanade de ödet och nästan förlorade.