”Mitt namn är Mårten Näck, jag är en återhämtande alkoholist, före detta hustrumisshandlare, och brottsutredningsperson. Efter att ha bevittnat karaktärstillväxt och gagn av självkänsla på mitt senaste uppdrag i Fjärrträsk har jag fått lov att återvända till Stockholm, vårt lands pärla, för att fortsätta fullfölja min tjänst som brottsperson medan min relation till mina barn fortsätter att förvärras. Gamla allianser kommer att sättas på prövning och perspektivet på tillvaron att omkullkastas; kommer jag att förbli samma Mårten Näck när nästa fall är avklarat?” Parkeringsvakten vred på huvudet och upprepade sig, ”Man måste betala för att få parkera här.” Utan att tänka sig för rotade han fram kundvagnsmyntet han hade i fickan, för att singla det i vaktens generella riktning och säga, ”Behåll växeln.” Han kom ut ur parkeringshuset och såg än en gång staden framför sig, och medan han tände en cigarett fick han ett SMS från stationen. Det var kris. Han gick tillbaka in i parkeringshuset för att se parkeringsvakten skriva sin bot. ”Du kan få en autograf senare”, sa han och satte sig i bilen, ”nu måste pappsen pysa.”

 

”Är ni helt blåsta åt pipsvängen va?! Vad fan tror ni att vi är va?! Det är fan så man tror att ni skulle börja bygga stegar om man sa att det fanns mjölk på månen – det är den andra jävla turken den här månaden, och denna gången en satans ambassadör! VA.” Vid det här laget hade polischef Bollträng fått slut på saker att kasta i väggen, och Mårten skattade sig lycklig över att det enbart var da-capo:t på tiraden han behövt erfara. En kollega fyllde raskt in att en f.d turkisk journalist hade hittats död i sin lägenhet vid början av månaden, och att man trott det vara en slump tills alldeles nu nyligen, när det visat sig att en turkisk ambassadör hittats död på ambassaden. För sig själv tänkte han att det bara vore bra om en av satans ambassadörer hittats död, men visst var det ett fall av en helt annan omfattning än vad han var van vid. Han behövde besöka brottsplatsen.

 

”Mårten Näck, Brottsperson”, sa han, men det räckte inte, och han fick lov att gå tillbaka till polisbilen för att hämta alla sina papper. ”Det här är nog ovan din lönegrad Mårten.” Sa säkerhetspolisen, och Mårten begrep sig på att han behövde smörja kråset lite, ”Mina barn tog mig till domstol”, började han, ”ja-ja-jag var en usel far det var jag”, och dem båda stirrade djupt in i varandras ögon, ”jag vet inte hur dem fick igenom det.” Hans läpp darrade febrilt. ”Det- det är nu fastställt i Svensk lag”, sa han medan en tår klättrade sig ner för kinden, ”det är nu fastställt att tomten är deras pappa.” Han började störtgråta, ”Jag är tomten!” Utbrast han. Säkerhetspolisen höll om honom och gjorde sitt bästa för att stilla snyftningarna, och mitt ibland dem viskade han ömkligt gång på gång, ”Jag var tomten.” De stod där ett tag med allt annat bortglömt, och sen fick han lov att komma in. Det rörde sig om en förgiftad kåldolme.

 

”Där ute är dem på sin paus, röker och dricker det gör dem minsann.” Han stannade upp häpen, ”Dricker?” Hon svarade lugnt, ”Ja röker dem så kan dem nog lika väl dricka väl?” För att åter titta ut ur fönstret och strax därefter tillägga, ”Dagen är ännu ung.” Kerstin var inte hans särbo längre, men för det kunde han inte göra sig mycket klokare på henne – det tänkte han medan dem delade morgonkaffet. Det hade gått tre dagar och han kunde inte bli klok på det. En förgiftad kåldolme. ”En förgiftad kåldolme”, sa han grubblandes. ”Kalabaliken i Bender”, tillade Kerstin. Han tittade stumslagen på henne. ”Karl den tolfte.” Sade hon, som om det var uppenbart vad hon menade. ”En förgiftad kåldolme”, sa han åter. Hon började fnittra, ”Kåldolmen kom till Sverige från Osmanska riket med Karl den tolfte.” Han slog sig över pannan – kunde det vara nazisterna? Han behövde besöka arkiven.

 

”Jag behöver veta allt som går att veta om nazister och kåldolmar.” Arkivarien stannade upp i ett par ögonblicks fundersamhet över förfrågan, för att till slut svara. ”Vi har en specialist på Karl den tolfte som har ledigt för tillfället, om det nu är vad du söker.” Det var inte första gången ledigheten satt liv på spel tänkte han, och han såg sig inte ha något annat val än att börja rota igenom böcker på egen hand. Samtidigt som hans vyer vidgades försökte han kartlägga hur i allsindar det hela kunnat hänt. ”Vem hade tillgång till kåldolmen?” Muttrade han för sig själv medan han tände en cigarett. Därefter blev han utslängd i och med att det rådde rökförbud. Var det ett sammanträffande, eller hade han kommit för nära sanningen? Han stack tillbaka till kontoret.

 

Under dagarna som följde uppstod det en omfattande brist på knappnålar i och med att anslagstavlan vävdes allt tjockare med ledtrådar och frågetecken – till slut började kollegorna enbart hänvisa till den som väggen. Och så plötsligen grynte det hela över honom: Ambassaden städades av en kommunal städfirma, som specialiserade på arbetsanpassade anställningar – det gick inte ihop tills det gjorde det. Det var en konspiration, tänkte han; istället för att utrota dem funktionsnedsatta utnyttjades dem som vapen – en hemlig kult mitt i hjärtat av statsapparaten. Han kände hårna på huvudet gråna under vikten av insikten. Vad i hela friden hade han begett sig in på? Vem kunde han lita på? Världen började bli grumlig, allting kändes fel. Han kände att han behövde luft, och började fumla sig ut ur kontoret. Det var som om skuggor dolde ansiktena på kollegorna, och alla orden klumpat ihop sig i strupen på honom. Han försvann in på dass.

 

”Det är illa Kerstin”, sa han lika hastigt som tyst, ”det är riktigt illa det är det.” Kerstin förstod inte vad det var han menade. ”Nazisterna Kerstin, dem styr allt, dem är högsta hönset – hönan Magda, förstår du?” Hon försökte lugna honom. ”Förstår du inte Kerstin? Du måste förstå! Det är kaputt det-det-det-det går inte, det blir ingen midsommar.” Han blev mer och mer uppjagad, och Kerstin började förstå vad det var som stod på. Hon frågade var han var, och efter att han svarat lovade hon att fixa hjälp. Därefter lade hon på. Han vaggade huvudet i sina händer, och trots att allt var stilla runtomkring så slutade det inte att röra sig. Rätt var det var kom det in en skara människor i badrummet, han vågade inte titta på dem, men dem bad honom följa med dem. Han begrep att tiden nu var kommen, och såg ingen mening i att göra något mer än vad dem bad honom.

 

”Delirium tremens”, sa läkaren och justerade upp sina glasögon, ”eller dille.” Medicinen hade fått Mårten att lugna ner sig, och han satt och höll Kerstin i handen. Läkaren fortsatte, ”Vi har inte haft ett så pass allvarligt fall sedan åttiotalet”, och höjde ögonbrynen i överdriven gest, vilket fick glasögonen till att åter falla ner, och medan han justerade dem än en gång avslutade han, ”det är nästnärmast ett under att du överlevde.” Mårten kunde ändå inte låta bli att fråga om Nazisterna, och läkaren sade, ”Det var faktiskt nazister som låg bakom morden”, och Kerstin tillade, ”dock turkiska sådana.” Mårten fick lov att se det bekräftat i morgontidningens förstasida – en hemlig ultranationalistisk falang som sökt tysta regeringskritiker över hela europa hade blivit röjd av SÄPO. Det hade nu gått tre dagar sedan Mårten blivit inlagd, och man fattade beslutet att han skulle få lov att åka hem igen, dock under villkoret att han sjukskrev sig i ett par veckor.