Regenterna i Sverige och Danmark var på denna tid Erik XIV respektive Fredrik II. Dessa kungar var bara 30 år för Erik XIV och för Fredrik II 29 år. Man kan spekulera i att regenternas relativt låga ålder gjorde dem mer hetsiga och stridsvilliga. Detta tvärtemot deras förfäder som i Erik XIV’s fall var Gustav Vasa och Fredrik II’s fall var Kristian III. Dessa två hade länge hållit emot krig mellan sina stater. En annan drivande orsak till kriget var maktambitionerna i Baltikum. Både Danmark och Sverige hade ambitioner att kuva Baltikum under sig. Även i fråga om ekonomi och handel drev fram kriget. Det var Tsar Ivan i Ryssland som lyckats etablera en handelsstad sedan de erövrat staden Narva. Detta i konkurrens med Viborg som var svenskt vid denna tid.
 När sedan Erik XIV ärvde kungamakten ifrån sin far Vasa fick han försöka lösa problemen. Sedan var det Hansestaden Lübeck som lierade sig med de som för tillfället gynnade deras intressen. Dessa intressen råkade hamna på samma sida som Danmarks när Sverige började alltmer intressera sig för Baltikum, därav Hansestadens stöd åt den danska sidan. Slutligen fanns det tvister rörande vilka symboler som både de danska och de svenska kungahusen använde. Det gällde symbolerna Tre Kronor, leoparder och lejon. När kriget var i full gång så missbrukades dessa symboler av de båda sidorna i propaganda kriget.

 

Fredrik II och hans riken
Till skillnad ifrån Erik IV så var Fredrik II inte vältalig eller välskrivande utan led av dyslexi. Detta gjorde att man såg Erik som lite efter och trögtänkt vilket fick till konsekvens att Erik inte fick delta i politiska beslut förrän han var i 20 års åldern. Detta fick till följd att Fredrik lät andra skriva medan han dikterade även när han var vuxen. Trots dessa handikapp så var Fredrik mycket social av sig vilket gav honom många vänner bland annat inom adeln.
 Danmarks strävan att lägga under sig land runt hela Östersjön drevs av handelspolitiken, det blev då enklare att ta ut tull ifrån utländska köpmän. Lübeck, som upprördes över de hinder Erik XIV lade för dess handel på Ryssland, slöt 1563 förbund med Danmark. Polen, som ville lägga Östersjöprovinserna under sig, följde exemplet på hösten. Däremot gav de danska försöken att liera sig med Ryssland ingenting.

 

Erik XIV och hans rike
Sverige var liksom Danmark under 1500-talet på väg att gå ifrån att vara en medeltida katolskt rike till att bli en tidigmodern protestantisk nationalstat. Skiftet ifrån katolicism till protestantism var mer av ett utdraget skifte än en abrupt vändning. På många ställen levde båda traditionerna sida vid sida. Man kan dock hävda att det kortsiktigt blev sämre p.g.a. indrivningen av tillgångar ifrån kyrkan till staten resulterade i att kyrkligt drivna lärdomsinstitutioner fick slå igen. Bildningen minskade och samma sak skedde med sjuk- och åldringsvården som bedrevs av kyrkan när kronan tog över. I mitten av 1500-talet gick det alltså utför för svensk vård, skola och omsorg. Situationen blev så akut att föräldrar som ville att deras barn skulle få en bra utbildning började sända deras barn utomlands som exempelvis till Tyskland.
 Eriks sätt att styra riket var annorlunda än sin fars sätt. Erik delegerade mera och var dessutom inte rädd för krig med andra stater.
 Något som infördes på denna tid var inrikespass. Det var pass för alla som ville åka någonstans inom riket. Det var prästen som lokalt utfärdade dessa pass och denna typ av pass var i bruk så långt som in på 1860-talet.

 

1563
På försommaren 1563 smygstartade nordiska sjuårskriget genom en incident till havs. Fredrik hyrde mer legoknektar än vad Erik gjorde vilket medförde högre kostnader. Detta ändrades efterhand då kostnaderna blev för stora för den danske konungen. Legoknektarna kom bland annat ifrån Skottland, England, Frankrike och Tyskland. Ett annat problem var var legoknektarna skulle härbärgeras även när de inte var i strid. En enkel lösning var att de fick bo hos bönder eller i städer. Exempelvis fick Malmös borgare härbärgera många tyska legoknektar. Fredrik bekostade värvningarna av utländska trupper med bland annat lån och extraskatter, vilket gjorde den danska staten djupt skuldsatt till tyska hertigar och grevar. Svenske Erik hade däremot mer att ta av då hans far Gustav Vasa hade sett till att kistan var fylld till brädden och att man hade en silvergruva i Salberget samt att svenskarna bedrev storskaligt kaperi på Östersjön.
 I början på 1563 kom två officiella krigsförklaringar till Stockholm. Fredrik hade samlat en stor arme i Halland. Hans mål var att inta Älvsborg eftersom detta var ett av svenskarnas viktigaste fästen. Om man förlorade Älvsborg så gick Sverige miste om sitt fönster åt väster. Den 22 augusti 1563 nådde Fredriks trupper ända fram till Älvsborg som Erik i det längsta trodde var ointagligt och som därför inte behövdes undsättas. Detta blev ett nederlag för Erik då danskarna
den 4 september kunde hissa sin fana på slottet.

 

1564
Svenskarna var mycket medvetna om att bristen att inte ha någon hamn västerut var en stor nackdel. Därför siktade man in sig på att erövra fästningen Bokus på västkusten. Det uppdraget fick en man vid namn Klas Kristersson som hade en lång militär karriär bakom sig. Samtidigt som Klas attackerade Bohus så beordrade den svenske kungen att man skulle invadera Norge för att försöka erövra Jämtland, Härjedalen och Trondheim. Styrkan i Norge leddes av den franskfödde fältherren Claude Collart. I början av framryckningen gick det bra men det vände efter hand till svenskarnas nackdel. Kung Erik ville ha till stånd en kniptångsmanöver där man delade Norge i två delar. Detta slutade dock i fiasko då svenskarna inte hade tillräckligt med resurser för att genomföra dessa slag.
 Även till sjöss inträffade ett antal sjöslag mellan Sverige och Danmark under denna tid. Under Eriks tid så utvecklades flottan till att bli så stark att den kunde ingå i krigföringen. Sverige blev också en mer betydande sjömakt än Danmark.

 

1565
Erik hade inte gett upp Bohus utan gjorde nya attacker mot fästningen men förgäves så lyckades inte svenskarna inta staden. Kriget fick också ny fart i Baltikum men här med främst tyskbaltiska gods som drivande part. Det gick även här dåligt för svenskarna då de förlorade Pernau (nuvarande Estland) som var ett av de starkaste och viktigaste fästen svenskarna hade till fienden.
 Men skam den som ger sig så hade Erik höga förhoppningar till den svenska flottan 1565. Flottan bestod av 48 skepp och var därmed starkare än någonsin. Taktiken var att gruppera skeppen i enheter om tre skepp, detta för att man å ena sidan ett ensamt skepp inte var starkt nog och å andra sidan att om man var för många skepp så kunde de komma i vägen för varandra. Kung Erik var även intresserad i krigshantverket, bl.a. gav Erik instruktioner om att spara på krutet och ammunitionen.

 

1566
Det föregående året hade slutat att det gick bra för svenskarna medan krigströttheten bredde ut sig bland Lübeckborna. Stadsborna började längta tillbaka på tiden då de kunde handla och tjäna pengar och inte behöva utföra militärtjänstövning eller betala de allt högre skatterna som finansierade krigen. Detta gällde även för danskarna där det blev speciellt svårt att få fram manskap till krigföringen. Man höjde också Öresundsstullen och införde tvångslån för utländska köpmän.
Vid ett slag nära Gotland så möttes stora delar av den danska och den svenska flottorna sommaren 1566. Det blåste upp till storm och manskapen ville gå ut längre ifrån Viby men fick kalla handen av sin befälhavare. Svenskarna hade slugt nog lagt sig längre ut och klarade ovädret bättre. Det slutade med att den danska flottan led ett historiskt nederlag och det skulle dröja tills 1570 förrän den danska flottan var återuppbyggd till samma antal skepp som innan denna händelse.

 

1567

Året var det då danskarna med Daniel Rantzau i spetsen marscherade igenom hela Sverige, ifrån Halland ända till slutmålet Stockholm, för att på en gång få en slutgiltig seger över fienden. Det hade varit omöjligt att slå svenskarna till havs efter alla nederlag man lidit där.
 Detta år var också året då Erik visade tecken på mental ohälsa. Det var klart för hans omgivning att han inte mådde psykiskt bra.
 Vid denna tid var befolkningarna hjärtligt trötta på krig men om man protesterade blev man dömd till hårda straff. En gårdsknekt vid namn Nils Larsson hade hävdat att man kunde skriva ut kvinnor istället för män till armen blev dömd till lagens strängaste straff vilket var att släppas ut ur staden, fyrdelas och läggas på stegel och hjul.

 Som vanligt led den danska flottan av bemanningsproblem men detta år var det speciellt svårt. Därför ändrade man taktiken genom att låta sjöstriderna hållas på avstånd och inte låta ha bordningar eller strid på däck. På så sätt kunde fartygen bemannas av mindre besättningar.
 Den danska staten hade en mycket dålig ekonomi vårvintern 1567. Endast 4500 riksdaler fanns i statens kista vilket räckte endast till att betala 2000 utländska knektar i en månad. Räddningen blev när Fredrik benådade en viss Peder Oxe som tidigare anklagats för maktmissbruk och därför lämnat Danmark. Det skulle visa sig att denne Peder var något av ett geni vad gäller att få statens ekonomi att på nytt blomstra. Bland annat började man låna pengar kortfristigt av besökande skepp. Om nu dessa skepp kom tillbaka för att få tillbaka sina pengar hade man lånat pengar av andra vilket gjorde att man kunde låna på i oändligheten. Ett annat område man drog in mer pengar på var tullarna. Det var beslut som att tullens storlek baserade sig på hur stor last skeppet hade men också på hur dyrbar lasten var. Detta tillsammans gjorde underverk för att dra in mer kosing till staten. Första året drog man in 132500 daler vilket kunde bekosta hela flottan under kommande fyra krigsåren.

 

1568
Detta år började bra för den svenske kungen Erik då hans mentala hälsa hade bättrats och dessutom hade han fått en son som därmed blev en ny arvinge. Men år 1568 var också året då kung Erik ersattes av sin bror Johan. På denna tid var svenskarnas arme överlägsen i storlek den danska så den danske härföraren Daniel Rantzau fick retirera och fly till Skåne för att inte krossas av den svenska armen. Det kan också nämnas att denne Daniel Rantzaus dagboksanteckningar förmodligen är den viktigaste källan till hur Nordiska sjuårskriget som finns. Den spänner över 20 oktober 1567 till 14 februari 1568. I den finns material om hur fälttågen gick till i detalj, hur deltagarna såg på sina fiender, hur lokalbefolkningen behandlades, vilka svårigheter de kämpade mot och vad som de själva uppfattade väsentligt i stundens hetta. Självklart är dessa anteckningar inte objektiva utan beskriver fienden som feg och ond medan danskarna beskrivs som modiga och rättfärdiga.

 

1569
Uppenbart för danskarna blev det att kung Johan inte skulle gå med på någon fred som var dikterad av danskarna själva. Konsekvensen blev att kriget kom att fortsätta som vanligt. Speciellt siktade Fredrik in sig på att återta Varberg då det skulle göra fredsförhandlingarna mera gynnsamma för danskarnas del. Detta lyckades också danskarna med efter 33 dagars belägring av Varberg.
 Annars kan man nämna att den värsta fienden för danske kungen Fredrik II var statens urusla ekonomi. Det var ett delikat problem att försöka låna ännu mer pengar när man hade så svårt att betala de lån som redan tagits. På den positiva sidan kan sägas att den danska flottan nu var återuppbyggd till samma storlek som den hade innan slaget vid Gotland.

 

1570
Under krigets gång fanns det många initiativ till att mäkla fred mellan parterna. Det var många fler än de svenska och danska bönderna som påverkades negativt av kriget. Bland dem som mäklade fred fanns den franske diplomaten Charles Dancay men även den tysk-romerske kejsaren Maximilian II gjorde ansträngningar för att få fred.
 Freden kom inte att förverkligas för att varken Fredrik eller Johan plötsligt insåg att de hade något att vinna med det utan p.g.a. att yttre krafter pressade på för det. Parterna som deltog i förhandlingarna var Sverige, Danmark och Lübeck. På medlarsidan stod Polen, Sachsen, den tysk-romerske kejsaren och den franske diplomaten Charles Dacay. Att dessa medlare godkändes av svenskarna kan tyckas lite underligt då Sachsen och den tysk-romerske kejsaren ansågs vara mera dansk vänliga. Förmodligen insåg Johan att kriget i väster inte gick att vinna och att en fred gjorde att han kunde koncentrera sig på Livland.

 

Eftermäle till kriget
Det grymma sätt som kriget förts på ledde till ökat hat mellan svenskar och danskar. Det hade inträffat krig innan Nordiska sjuårskriget mellan Danmark och Sverige men detta krig var annorlunda. Det var längre och blodigare än alla tidigare krig mellan de nordiska staterna. Till synes poänglösa räder över gränserna gjorde människorna rädda och bittra. Inte heller Erik XIV och Fredrik II kunde glömma kriget. För Eriks del kom det att utgöra större delen av hans regeringstid. Inte heller Fredrik som såg sig som segrare glömde av kriget.
 Det är inte att man tänker på vad som utspelar sig i dagens Ukraina med Rysslands invasions krig. Det kommer ta lång tid innan banden mellan de två folken kommer att läkas och det bara för att man har en totalitär ledare i Putin.

 

Referenser
Nordiska sjuårskriget 1563-1570, Katarina Harrison Lindbergh, 2020
https://sv.wikipedia.org/wiki/Nordiska_sju%C3%A5rskriget
https://sv