Tin whistle, plåtvissla, bleckflöjt, eller engelsk flageolett – oavsett vilket namn det är man använder tenderar det till att leda till att man får lov att konstatera att det är som en blockflöjt, fast enklare, och ja – E:et är alltså inte ett stavfel. Det är den metalliska tuben inte sällan klädd i en färgglad plasthatt, som vissa insisterar är mer leksak än instrument, och dem flesta känner igen från Sagan om Ringen-soundtrack:et.

 

Bleckflöjten är en s.k spaltflöjt, vilket är kategorin av träblåsinstrument vars tonbildning sker genom att luftströmmen slår mot ett labium genom att färdas igenom en spalt; vilket i mer konkreta ordalag innebär att man i regel spelar flöjten genom att blåsa i ett munstycke fäst på ena änden medan man håller den vertikalt. En bleckflöjt är stämd i en viss tonart, och har sex fingerhål vilka producerar succesivt lägre toner allteftersom dem täcks ovanifrån ner; genom att blåsa hårdare är det möjligt att efter samma princip spela i en ytterligare, högre, oktav. När alla hål är täckta produceras grundtonen efter vilken instrumentets tonart bestäms, när inga hål är täckta produceras dess sjunde. Genom att dämpa den sjunde en halvton (genom att täcka dem två hålen efter det första eller halvtäcka det första) kan man spela i en ytterligare tonart med instrumentets tonarts fjärde som grundton – genom att halvtäcka fingerhål är det faktiskt möjligt, om svårt, att spela helt kromatiskt. Om någorlunda till förfång för hörseln, brukar den tredje oktaven av grundtonen betraktas vara den högsta användbara tonen i registret.

 

De vanligaste tonarterna för en bleckflöjt är D-dur och C-dur. vilket medfört att instrumentet till övervägande del förknippas med sin gällhet – om än det finns ett instrumentutbud som sträcker sig hela vägen ner till en oktav lägre. I och med att en flöjt i t.ex D-dur även lätt kan spela i G-dur, skulle man kunna säga att det egentligen är fyra tonarter som en bleckflöjt har, i och med paralleltonarterna – om man då utesluter alla gamla kyrkotonarter som så ofta dyker upp i dess naturliga habitat.

Bleckflöjten är nämligen framförallt förknippad med traditionell musik från dem brittiska öarna. Även om dess användning knappast är begränsad till en särskild genre, har den moderna versionen av instrumentet sitt ursprung i brittiska 1800-talsfabriker, vilket även är varför det kommit till att bli en hushållsstapel för regionens folkmusik – det är nämligen fruktansvärt billigt. Det är dock värt att ha i åtanke att flöjter som till övervägande del fungerar identiskt förekommer inom nästintill varenda musikalisk tradition på planeten, och att dem äldsta fynden därav dateras till mellan 30 000 och 81 000 år f.kr. Medan det eponyma tennet kanske en gång utgjorde den primära distinktören som då gav upphov till att flöjten blev en tin whistle, förekommer det i modern tid bleckflöjter av nästintill vartenda material som blåsinstrument görs av – om vanligast är mässing och nickel.

Kända Bleckflöjtister:

• Mary Bergin
• Micho Russell
• Sean Potts
• Paddy Moloney
• Angela Deane