Det var en solig och behaglig dag – så pass behaglig att det var få saker som inte tycktes sig vara behagliga i dess sken. Han hade länge väntat på en dag just som denna dag, och det var skönt att den äntligen kommit; redan från frukostbordet hade han kunnat se vattnet framför sig, dess små näckrosor, det lilla flötet, och solens silverspel på ytan, hur det for fram emellan trädkronorna. Det var en lat och slö å han brukade fiska på, den rann djupt, och därigenom fann han den även vara väldigt gott sällskap.
   Han grävde varsamt masken ur komposten och lade den med lite jord i en liten glasburk; hur mycket mask han än tog med sig, krävdes det alltid lite mindre eller lite mer. Det var en av livets många besynnerligheter tänkte han för sig själv, i och med att han övervägde vilket spadtag det var som skulle bli det sista. Med solen i nacken skruvade han locket med sina små hål i på burken och begav sig av. Det var inte särskilt långt han behövde gå.

 

Han traskade över vägen och fann sig raskt på stigen; en gran smekte honom över kinden när han klev från den ena till den andra, och så vips såg han sluttningen bölja sig ner. Smultronen hade ännu inte dykt upp, men deras blad klädde ändå kanten på stigen i backen. Där nedanför låg på vardera sida två av dem tre gölarna som han passerade på vägen till ån, den första till vänster var kantad av al och vide och småfåglar hördes sjunga därifrån; den andra till höger var kal och formad som en djup skål.
   Ån var även den kantad av träd på bägge sidor, men för att ta sig till stället han betraktade som sitt, behövde han korsa det lilla gräsfältet emellan den andre och tredje gölen. Det tycktes honom alltid vara gyllene i sin färg. Han traskade där med solen högt på himmelen, spöt över sin axel, och bekymren bakom sig. Med den tredje gölen till sin höger fann han ån försiktigt slingra sig på sin vänster. Det var nu bara en handfull tjugo metrar kvar.

 

Väl framme vid ån slog han sig ned på stocken han brukade sitta på. Det var någonting alldeles särskilt med just denna plats, därför att mittemot på den andra sidan vattnet var det en öppning i allén, och precis efter den var där en översvämmad äng, och på denna äng lekte ett par tranor. Det var förskräckligt fint tyckte han, medan han tog fram burken med mask. Han gjorde iordning sitt spö, trädde den lagom stora masken på den lagom stora kroken, och så for dem både i vattnet alldeles intill en bunt näckrosor. Han lutade sig tillbaka.
   Flötet poppade lugnt i och med att fiskarna kom och började nafsa på masken, det såg ut att bli napp, men istället blev han tvungen att byta mask. Efter att ha bytt mask så tog han paus i metet av anledningen att en snok kom och simmade förbi på ån; i den närliggande sjön lekte alltid grodor om våren och således rådde det vare sig brist på snok eller grodor. Med snoken förbi sig fortsatte han att meta, vattnet flödade lugnt men sänket höll flötet på plats – det var kanske två meter djupt där tänkte han.

 

Plötsligen sjönk flötet mycket djupare och kraftigare än vad det brukade göra när det var en tusenbroder som fastnat på kroken. ”Hoola bandoola”, viskade han för sig själv när han mothögg, därför att det var minsann inte någonting litet som satt på andra änden. Han släppte ut lina och började kampen; fisken for vänster, den for höger, och den rände hit och den rände dit. En så pass mäktig fisk hade han aldrig fått på mete. Det var en stor utmaning att hålla fisken undan näckrosorna och buskaget på sidorna av fiskeplatsen, men med nöd och med näppe gick det an. Efter en kvarts kamp landade han äntligen fisken – det visade sig vara en sutare på strax över ett kilo; han släppte tillbaka den igen.
   Under timmarna som följde fick han ett par tusenbröder, som även dem blev tillbakasläppta igen. Mot eftermiddagstiden fann han sig nöjd med dagen och började gå hem. Det hade varit en bra dag tänkte han medan han ställde tillbaka spöet i hörnet det brukade stå i. Det var värt mycket.