Tuva, en livlig tös på sina 11 somrar, har precis stannat för att rasta med sin familj, storebror Joar, mor Idun och far Truls vid en bäck. Deras vagn och snart söndriga pulka var fullpackade med varor de skulle sälja som varje år på stormötet i byn. Men denna gången var det annorlunda, en flicka låg i deras vagn men hon sov fortfarande, namnlös.

 Tuva var både intelligent och vacker för sina unga år med långt rödlätt hår precis som sin mor, fast ljusare och fängslande ögon. De två syskonen hade alltid haft det svårt med vänner på grund av deras ögon, de hade inte samma färg. Tuva hade ett himmelsblått öga och ett brunt med guldskimrande fläckar som såg ut som äkta guld i det andra.
 Hennes mor var lång och stark som en man med djuprött hår med två benvita silver skimrande slingor som hon berättar ofta symboliserar hennes största gåvor, hennes son Joar och dotter Tuva. Hennes ögon hade en mjuk himmelsblå färg, båda två. Men hennes blick kunde ibland förvandlas till åskoväders mörkblå, detta visste både Joar och Tuva.
 Truls hade en mycket mer vild uppsyn, han är kortare än Idun och mer muskulös med breda starka och väl tatuerade armar samt på sidan på huvudet. Tatueringar är något för alla som stridit på liv och död, sas det och Truls hade stridit, “Det var innan ni kom till världen!” brukade han säga varje gång de frågade.

 

Luften är luftig och sval i familjens läger på flodbädden, de har tagit sig lite mer halvvägs på sin färd till stor byn. Joar står på den sidan av vagnen som skymmer honom från sin familj med andan i halsen och häpet på flickan. Han hade hittat henne drivande i en flod för en tid sen hon var då medvetslös och har varit sen dess som i koma fram till just denna stund. Samtidigt vid elden satt Tuva med sin mor och lagade ett hål i hennes benkläder medan hon torkade sina blöta stövlar nära elden.
   När kläderna var hela igen såg hon sig om och funderade: ‘Far ser över hästen och hundarna, mor ska fylla vatten säckarna, men var är Joar?’. Tuva är några år yngre än sin bror och som alltid lyser av nyfikenhet och visdom trots sin unga ålder. Så tänker hon efter och suckar ordet! *Såklart* och smyger sakta mot vagnen.
 Ögonblicket var över för flickan när en liten rödlätt flicka dyker upp och får de blå ögonen att bryta kontakten.
”Där är du ju Joar.” Hennes röst är klar och full av förundran. “Med en lägre ton så bara de tre kan höra viskar hon,” Har hon sagt något än, som vad hon heter? Eller vad..”. Meningen tonar ut när Tuva nu för första gången vänder sig mot flickan och bara gapar med hakan lös mot marken. Hon hämtar sig snabbt, ser på sin bror och väntar på svar.

 

Joar blir röd i hela ansiktet över att både vara generad och förbannad morrar han fram, ”Nä du kom ju och förstörde allt just när jag skulle fråga” och lägger demonstrativt armarna i kors över bröstet.
 Tuva fnissar ”Sluta vara så sur nu, jag har en idé, mor och Truls borde inte märkt, mor vet inget och jag tror det är bäst om hon förblir ovetande tills vi stannar för natten.”
Joar håller nickande med och sneglar på flickan för att fråga om hon förstår planen men Tuva sätter blixtsnabbt ett finger i Joar´s bröstkorg.
 ”Och du, säger hon skarpt och pressar lite hårdare med nageln, måste, MÅSTE låtsas som hon fortfarande sover, fattar du? Avslöjar du att hon är vaken kommer vi aldrig fram och då kanske vi inte kan resa innan första snön. Alla i byn kommer vilja få en syn på henne.”
 Med ett lite för hårt slag slår han bort hennes hand men svarar “ Okej det är en bra plan. Jag måste bara testa en sak.”
Vänd mot flickan ler han och säger mjukt, ”Hej du utan namn, förstår du hur planen fungerar?” Tuva lutar sig mot Joar som lyfter ner henne från vagnen och säger men lite oro i rösten “Kan du blinka en gång om du förstår vårt språk?”. Ett hjärtslag av tid gick förbi utan respons. Joar ser sorgset på Tuva sen på flickan. Hon blinkar snabbt ett par gånger, de har blivit torra av stirrandet hon inte kunde sluta med. Prövande säger Joar med allt lugn bara han kan åstadkomma nästan viskar han “Nej du förstår precis vad vi säger, inte sant?” Flickan blinkar en gång förhäxad av hans blick. Syskonen ser på varandra, “Tycker du att planen är okej för dig? Bara så att vi kan förbereda våra föräldrar.” En blinkning.
   Tuva andas in för att säga något men Joar avbryter henne ”Vi måste gå “. Tuva nickar, tar Joar i handen och försvinner runt vagnen.

 

‘Så blå eller var de verkligen blå, var de inte mer lila blå eller bara lila?’.Tankarna känns tröga då flickans huvud som gör ont, hon blundar och lyssnar till familjen som packar ihop inför avfärd.
 Flickan ligger nu ensam och kollar upp mot löven.
‘Vad är det som har hänt mig, var är jag, vem är jag?’ flickan känner obehaget växa. Hon tänkte göra som tösen sagt och ligger nu, funderar över allt förvirrande. Världen som flickan vaknat upp i känns bekant, intensivt bekant.
 Hennes sinne känns som om det ligger en dimma så tjock att hon inte kan se eller känna sina minnen mer än en suddig form på andra sidan. Plötsligt dyker det upp ett par ögon för hennes inre, de där lila eller blå ögonen.
 ‘De ögonen, så magiska, men är de verkligen blå?’. Hon letar med sin hand efter något, kroppen letar på eget minne. En känsla av förlust med handen på bröstet. “Jag har tappat något och jag vet inte vad det är.” Hon snyftar tyst och blundar medan hon kramade om sig själv.

 

Idun rätar på ryggen och följer syskonen med blicken när de plockar fram seltygen till hundarna. Hennes mamma hjärta slår ett extra slag som det alltid gör när hon ser att de hjälps åt och att Joar verkligen tar hand om och skyddar Tuva. Blicken far över lägret men kan inte hitta Truls och till sin bestörtning att hästen också var borta.
 “Ungar, ni behöver inte sela hundarna men jag vet inte var Truls tog vägen,” ropar hon medan hon lägger vattensäckarna vid flickans fötter i vagnen. Syskonen ser på varandra och börjar genast leta. Joar går bort till vagnen, där han ser att hovarna efter Molly blandar sig med spåren efter hans far. “Undrar om hon blev skrämd och att far sprang efter men jag ser inga andra spår än Mollys.” Tanken oroar Joar och ger honom en hård klump i magen.
 Lolo, en stor vargliknande hund lyfter huvudet när Joar kommer fram till henne och tar hennes lina ifrån sin ögla som sitter på sidan av vagnen.
 “Kom och hjälp mig Lolo snälla, far är borta”. Han kliar den kloka tiken försynt bakom ena örat. Hundens bärnstensfärgade ögon är fästa i hans och hon vet precis vad hon ska göra och börjar vädra i luften och på marken. Tuva och Idun betraktar Lolo på avstånd medan Joar följer efter ett par steg bakom.

 

Hunden leder honom först till bäcken, sen till slänten men Lolo leder honom vidare upp för den. Joar mumlar något ohörbart och följer efter. Tysta står Idun och ser efter på paret där de försvinner ut på ängen ovan. Ett hjärtslag går förbi och så ett till sen ser de Joars panikstänkta ansikte. ” Det brinner på andra sidan, jag tror far är där!” skriker han innan han vänder sig och ropar han över axeln ” Jag och Lolo springer dit”.
Tuva står med halvslutna ögon, ”Är far skadad? Ja, far är skadad! Mor vi måste skynda oss” Idun ser på henne och ser att hennes guldbruna öga lyser svagt i ett pulserande ljus. Hon nickar och skyndar iväg för att värma vatten och koka tygremsor till eventuellt bandage.

 

Under tiden springer Tuva bort till vagnen för att hämta Joars pilar och hans båge som deras far hade gjort åt honom. I förbifarten tar hon sin dolk och surrar fast den i bältet. Även Iduns svärdskida ta hon med sig och springer bort till sin mor.
Idun tar emot svärdet och fångar Tuva i luften och säger ” Du måste se till flickan så du stannar. Jag skickar en av hundarna med Joars pilar och båge”: Hon tar vapnet och springer först till hunden surrar vapnen längs med kroppen. Hon vänder om och med Taro i släptåg tar de sig upp för slänten. Modern skickar iväg Taro. Hon ser efter hunden medan hon reser sig men blir stelt stående. Branden Joar varnat om var stor, oroväckande stor.