Hon tänkte att hon skulle ta en skogsstig hon aldrig tagit förut. Den låg bakom en lada i närheten. Hon fick gå upp för en liten backe. Hon var lite orolig då de var tvungna att korsa en väg. Men det gick bra. Hon tyckte att skogen var mycket fin. Hon kunde se att Spencer verkligen ville utforska. Därför kopplade hon loss honom. Hon tyckte att det var trevligt att beundra alla fina blommor. Spencer gjorde till slut sina behov och hon plockade upp det i en påse. Hon och Spencer började nu att gå hemåt. Hon tittade på träden och tyckte de såg fina ut. Sen Pang, hon trillade hårt ner på marken. Hon hade trampat snett och slagit knät hårt mot en sten. Hon tyckte hon hörde ett knäckande ljud men tänkte inte så mycket på det. Hon tittade mot sin telefon. Hon hade råkat falla på den. Den hade nu krossats. Sablar, sa hon. När hon försökte resa på sig blev hon rädd. Något tog emot i benet. Hon kände den mest intensiva smärta hon någonsin känt i hela sitt liv. Det gjorde så ont så hennes pupiller vidgades så ont så hon skrek och skakade. Som hon tittade ner såg hon att hennes knä var helt böjt. I paniken märkte hon inte att Spencer sprungit därifrån. Hon kände en ilska mot honom och svor. Hon visste inte vad hon skulle göra. Hon kunde inget göra utan att ligga där. Men till slut efter en kvart så hörde hon bekanta röster. Hon kände igen rösten från sin familj. Hon såg Spencer springa mot henne med dem efter sig. Som mamma tittade ner på sin dotter så sa hon, gud vad har hänt? Jag trampade snett och slog mig mot stenen. Mitt knä gör jätteont. John försökte lyfta henne. Men första han rörde henne skrek hon i smärta och sa till honom att släppa henne. Vi måste ringa ambulans sa John. Han tog snabbt fram mobilen och ringde 112. Efter några minuter sa han att en ambulans var på väg.

 

Vi måste se till att benet inte rör sig det minsta sa de. De sa att ambulansen skulle vara här om en kvart. Den kvarten kändes som en evighet. Dock slogs de alla av fasa. John gav dem husets adress. Men de var ju inte hemma och de visste att de inte kunde flytta henne själva. Med det i åtanke så märkte de inte att Spencer hade sprungit därifrån. De blev oroliga nu över honom. Men efter några minuter hördes ljudet av hans tassar som sprang. De hörde även ljudet från två män. Varav en frågade ska vi verkligen följa hunden? Ja sa den andra kort. Som familjen tittade upp såg de att Spencer sprungit iväg och hämtat ambulanssjukvårdarna. De hade en bår med sig.
Utan att säga något till familjen lade de vad som såg ut att vara en stor dyna runt benet och blåste upp den. De kände alla en kärlek för Spencer de aldrig känt förut för hans hjälteinsats. Det är en klok hund ni har sa en av männen medan de la upp Mikaela på båren. När de till slut nådde ambulansen och lastade in henne så frågade männen vem som skulle följa med. Hon sa med svag röst att hon ville pappa skulle följa med. Han fick höra att han inte fick plats därbak och därför var tvungen att sitta fram. Med de orden höll han hennes hand och sa att hon skulle klara sig. Sara sa att hon skulle komma in senare. Mikaela tittade ut genom fönstret och såg Spencer springa efter. Som de körde så märkte John att de körde otroligt sakta. Varför kör ni så frågade han? Det är för att inte riskera att benet rör på sig. Han blev väldigt fundersam när han hörde skratt av allt komma bakifrån. John tittade på föraren med en frågande blick. Nu har pytsat i henne sa han. Med vad sa John? Med morfin sa föraren bara.

 

Till slut så var de framme vid sjukhuset. John slogs över hur stort det var,, intaget för ambulanserna. De gick snabbt igenom några dörrar och möttes av en stor korridor. De möttes av tre sjuksköterskor och la över Mikaela på en annan bår. De rullade raskt iväg henne med pappa springande bredvid. Till slut nådde de ett stort rum med ett bord och någon stor maskin. De stoppade honom och sa att han inte fick gå in för strålningen. Strålningen? Sa han. Oroa dig inte vi ska bara röntga benet. John stod oroligt och väntade i 20 minuter. Till slut kom de ut. Hur ser det ut frågade han direkt? Det vet vi inte än. Följ med här sa en av sköterskorna. Hon ledde dem till en hiss och tryckte in våning. De möttes av ännu en korridor. Det stod rum med massa namn på. De leddes till ett rum där det stod Gotland på. John förstod innan hon hann säga att hon blir inlagd. Hon och någon annan hjälpte henne i sängen. Dotter och Pappa slog över hur modest rummet var. Det hade bara en stol, soffa, en TV, en toalett och ett bord. Sköterskan viskade i Johns öra att de återkommer när bilderna är klara. Han kunde se att Mikaela var mycket orolig. För att lugna henne dolde han sin egen oro och sa att allt skulle bli bra igen. Sara kom snart efter och frågade hur det var. Efter John förklarat så somnade han för att tyst väckas av en kirurg som lätt klappade honom på axeln.