”Vad gör en dam som du på ett hak som detta?” Sa han med en virgin bloody mary i var hand, för att slå sig ner mittemot henne i båset. ”Om jag förstått rätt är du i behov av en viss sorts expertis?” Sa han och smuttade på sin drink. Hon drog långsamt in ett bloss från sin cigarettförlängare, ögonen fortfarande dolda under kanten av hennes solhatt; ”Det beror på vem det är som besitter den”. Hans blick mötte hennes medan den vandrade fram, ”Mårten. Näck. Näck Mårten.” Sa han belåtet. Cigarettförlängaren dansade mellan hennes fingrar medan hon övervägde situationen, och efter en stund producerande hon fram ett brunt kuvert fullt av dokument och bilder, vilket hon sedan raskt sköt över bordet till honom. Han började bläddra ivrigt alltmedan han sög genom sitt sugrör:
Bilder från mordplatsen, det blodiga tillhygget; offret. Ledtrådar, motivsfrågeställningar, verksamma kriminella syndikat på ön, arvsredogörelser, släktfejder, och så en korvfylld vante.
”Det är en detalj som sticker ut här”, sa han och slurpade upp det sista ur glaset. Hon log slugt och sa, ”Italienarna kallar honom, Il Sinistro Salsiccioditi; den korvfingrade vänster-kroken.” Han förde försiktigt över sugröret till det andra glaset, alltmedan han påpekade, ”I mitt gamla land hade vi korv i bröd, och inte vanten: Ironiskt.” Hon askade av och anmärkte strängt, ”Det är inte bara liv som hänger på att han ser rättskipning”, och tog fram ett sista foto. Det var en bild på det lutande tornet av Pisa. Han lutade sig långsamt tillbaka efter att ha sett det och nickade förstående, ”Jag förstår”. Det var en lögn.

Det var halv tio på kvällen; svaga lampor lyste försiktigt upp en liten väg mellan alla bilar i parkeringshuset, som förövrigt var becksvart. Han visste att det var här han skulle träffa sin hemliga kontakt. Han körde försiktigt fram tills han såg konturen av en människa i ett av hörnen, samt glöden från cigaretten som den rökte. ”Hejsan svejsan”, sa han. Figuren svarade, ”Martini Necco – är det du?” Han placerade händerna på höfterna och lutade sig bakåt, ”Kanske det kanske, beror vem som frågar.” Plötsligen brast cigarretten ut i dans i luften, ”Dios mio puttanesca mellan öronen?!”, för att stanna upp i ett djupt bloss, ”Ni vill veta vem som ligga bakom dessa morden, ja?” Mårten ville veta det, ”Jag vill veta vem som ligga bakom dessa morden; ja.” Figuren producerade fram ett brunt kuvert, ”Kika detta.” Mårten tog emot det; i det bruna kuvertet låg det flera bruna kuvert, fulla av dokument och bilder. ”Mias bio”, viskade Mårten för sig själv, ”vilket bjässelass.” Han tittade på figuren och tvekade upp, orden som förblåsta över tacksamheten han kände. ”Focaccia de cór”, lyckades han till slut få ur sig med en bugning.

Tillbaka på hotellet började han kolla igenom kuverten i kuvertet: Kvitton på flygresor, båtplatser, gästlistor, och så ett pass – ett helt vanligt svenskt pass. ”Blandade bananer, el slisko banditi är en svensk medborgare.” Mystiken hade äntligen börjat tätna.
Efter att ha checkat in med Bollträng så började det framgå att det inte bara var på Mallorca som Vänsterkroken varit verksam; under åttiotalet hade polishundarna påträffat övergivna vänsterhandskar på en rad mordplatser, vilka av naturliga skäl hunnit bli tömda på korv innan dem kommit i förvar.
   Under natten skedde det ett omfattande internationellt samarbete, vilket för första gången kartlade Sliskos karriär – men inte utan bekymmer; vid en handfull tillfällen verkade han ha varit verksam på olika platser vid samma tidpunkt. Kunde det röra sig om ett gäng? Han började efterforska bland sällskap och ordrar som förekommit i dem inblandade länderna. Han fann att det fanns en order stenhuggare med ursprung i Romarriket – en av dem förlorade legionerna enligt somliga – vars högsta ledarskapsroller krävde att man uppoffrade sin vänstra hand, enligt sägnen i alla fall. Det var ett omfattande arbete, men med allt sagt och gjort fanns det ingenting som tydde på att alla morden inte hade kunnat utföras av en person utan vänsterhand.

Tillbaka på haket mötte han en än gång sin mysteriska seniorita; den här gången hade hon ett kuvert fyllt av bilder på kuvert i det. Kuverten på bilderna var fyllda av dokument vilka listade kuvert fyllda med dokument på bilder på kuvert fyllda av bilder på dokument. ”Barbariska rabarber”, tänkte han för sig själv – det var nog med ledtrådar att sy en säck. För att bespara honom mödan förklarade hon att Slisko var på Mallorca, och var han gick att finna. Han sprang ut och kallade på en taxi, ”Följ den där bilen”, sa han. Efter att senioritan stannat sin bil utanför hotellet betalade han för resan och gick ut för att åter möta henne; av vidskeplighet vågade han inte samåka med en kvinna utan att ha med sig en katt. Det visade sig vara Slisko som var receptionisten på hotellet, och Mårten började raskt samla ihop alla i receptionen.
Städerskan, hotellägaren, arvtagerskan, betjänten, läkaren, och främlingen. Alla satt i receptionen medan han strövade omkring i en cirkel. ”Mordet inträffade klockan 22:39 söndagen den nionde.” Senioritan avbröt honom, ”Det här är fel genre.” Han stannade upp i genant besvikelse – sedan barndomen hade han drömt om att få lov att göra en riktig Poirot. ”Äsch vafan Sliskiano Vermicelli det var du som gjorde det.” Resten av de misstänkta kollade fundersamt på honom i skepsis över att det var allt. ”Ni kan gå, ni kan gå – han gjorde det, jag är polis, det här är inte en rättegång, ni är inte misstänkta.” Alla förutom Slisko och Senioritan gick därifrån lika besvikna som han själv, och han kunde inte låta bli att blänga surt på henne. Därefter började förhöret:
   ”Idiocito jag inte någon italiensk stenhuggare guey”, sa han skrattandes, ”min mano fastna i kvarnen guey – fingrarna till chorizo.” De små stumparna på vänsterhanden dansade i triumf medan han höll fram den. Mårten frågade om alla morden. ”Ayayay är du Sancho eller Quijote guey? – Var denna där som lejde mig.” Svarade han och nickade mot Senioritan. ”Blanco som ett lamm tills hon kom helt plata o plomo.” Sliskos berättelse avbröt av skottet som ekade ut som fällde honom, och Mårten vände sig om för att se Senioritan med revolvern i hand. Ett sista, ”Putana”, hördes från Slisko i och med att hans liv rann ut i pölen på golvet.