Tuva har andats tungt av ansträngningen och hon har svårt med att behålla koncentrationen. Benen börja skaka, svetten gör att håret klibbar mot ansiktet. Hon tappar nästan greppet om flickans hand, hennes medvetande börjar vackla och utan förvarning faller Tuva men blir uppfångad av den gamla dammen som Truls räddat från lågorna. Värmen från elden slår över dem men den bränner ingen och flickan har börjat mumla melodiskt på ett språk som ingen känner igen. Nero, deras yngsta av dragdjuren reser sig från sin plats i utkanten av gruppen och tränger sig fram framför flickan. Ser på flickan, läggen en tass på hennes fot, ser upp mot himlen och ger ifrån sig ett av de mäktigaste ylande någonsin skådat. När hettan försvunnit hastigt, alla ser från Nero till flickan och tillbaka till Nero med förvånade blickar, Neros päls står åt alla håll och även hans bärnstensfärgade ögon lyser nu med fullkraft.

- Vad i hela världen är detta för demonisk hund? Är flickan från underjorden som kan styra djuret till att göra så? Den gamla är blek av rädsla och misstro. De gamla ögonen är blanka av förvirringen och ser urskuldande på Idun som att be om förlåtelse men Idun ser bara kallt tillbaka. Flickan sträcker ut sitt sinne till gruppen av djur och människor ur om sig. - Kai kommer vägaleda er till en plats där ni är säkra, vänta där tills elden nästan slocknat. Nero stannar här hos mig för att vi fortfarande ska kunna skydda Joar’s kropp, vagnen och allt jag kan rädda. Idun lita på mig, lita på energiflödet, lita på Ernangy’s krafter! Iväg nu må strålen lysa över er.
När flickan slutat tala kan Idun fortfarande höra orden klinga, hon ser Kai, en stor rufsig grå varghund resa sig och börja gå bort från flickan igenom en reva i lågorna. Lolo följer efter vänder sig om och ser Idun rakt i ögonen, Idun nickar och börjar mödosamt hjälpa Truls och den gamla damen upp på Mollys rygg.

- Hjälp min man! Han har inte vaknat än, du måste hjälpa honom. Den gamlas röst är så sorgsen och desperat att den skär in i hjärtat. Idun ser ner på mannen vid hennes fötter. Han har inte rört på sig utan ligger där han föll. Han lever inte, ändå lägger hon en hand mot hans bröstkorg men känner inga hjärtslag. När Idun reser sig och häver upp sin dotter på ryggen, tar hästens tyglar och börjar gå efter hundarna. Den gamla skriker och tårar faller, hon vet att han inte går att rädda. Även Idun syn blir suddig av tårar men hon biter ihop. ‘Jag får sörja sen, nu måste vi i säkerhet’. Efter att ha passerat flickan och kommit en bit bort skyddad av barriärens skyddande väggar ser hon sig över axeln. Flickan nickar innan hon försvinner bakom lågorna när barriären sluter sig. Gruppen skyndar på stegen och upp för en stig där elden redan bränt allt till aska. Uppe på en kulle sitter Kai och Lolo och väntar in de andra, de börja gå längre bort mot en ravin. Väl nere är de skyddade på alla sidor av höga klippväggar. Idun ser Kai står väntandes framför en öppning i väggen
 -En grotta! utbrister Idun och lättnaden hörs i orden. Den ser stor nog för oss alla,vi kan vänta här.

‘Var är jag? Är jag död? Tankarna är tröga och dimmiga, Joar får kämpa hårt för att behålla medvetandet. Allt han ser är att det fladdrar av ljus bakom hans stängda ögonlock men han vågar se. Smaken av jord och aska får Joar att hosta till. Tungan är torr och det svider i halsen, spottar ut svarta klumpar av aska och slem. Luften är tung och svår att andas, marken är fuktigt mot hans kind och varje andetag får gräset att vaja lätt och kittlar honom på näsan. Långt i fjärran hör han hur en varg börja yla av glädje, fler stämmer in och Joar kan urskilja flera olika röster och ett skrik. Ett skrik av ansträngning men även av glädje och lättnad.
   - Är det gudarna som kallar på mig? Rösten är hes, ljudet väcker rädslan får hans hjärta att slå snabbare. Det sticker till i ena örat och det känns som att det vibrerar först svagt men efter tid blir det allt starkare och kallare. Joar lyfter automatiskt handen till örat och känner med fingertopparna längs de och tills de stannar vid öronsnibben där han örhänge finns. Ett smycke av en vackert mörk ametist lika djupt lila som hans vänstra öga. Hans ögon tåras när minnet av dagen då han fick det glider förbi innanför hans ögonlock. Hans tionde födelse dag. Familjen är ingen rik familj och allt av värde har gått i arv längre än någon kan minnas.
   Han samlar mod för att till slut våga kisa fortfarande med fingrarna om smycket men ser bara grässtråna precis framför näsan som böjer sig lätt varje gång han andas ut. Det sticker till i örat och det känns som fingret får en stöt samtidigt som han känner ett sinne som försöker komma nära.

Ylandet blir allt starkare och kylan från smycket får örat att domna, sinnet tar sats och krossar försvarsmurar han byggt upp runt sitt medvetande och plötsligt hör han ylandet från alla håll. Det är så högt att han av ren impuls slår händerna för öronen bara för att inse att de kom tillsammans med det främmande sinnet.
- Du lever, tacka ljus och liv, du lever! En flickas röst, som en ylande varg men ändå klar som stjärnljus.
- Jag ska finna dig om du bara stannar där du är, säger rösten och han känner glädjen och lättnaden forsa från sinnet.
- Vem är du? Är jag död? Förvirrat ser Joar sig om och ser bara ett hav av lågor omkring sig.
- Nej du lever än, vi är nära, en djup röst som nästan låter som ett morrande. Rösten får hela hans inre att skaka av styrka och han blir snurrig av kraften. Han blinkar mot lågorna, de är nära men ingen hetta och ett skimrande skiljer honom och infernot. En vind rufsar om honom i håret och han vänder sig mot den, ser att lågorna viker sig åt sidorna och bildar en tunnel. Han tvekar men det är den enda vägen bort från den övertända ängen. Den är låg och tvingar honom att krypa, benen hade ändå inte burit han är för svag. Blicken är grumlig och det blixtrar framför ögonen i takt till hjärtslagen. Han ser sig över axeln men ser bara eld, känner sig instängd, lägger pannan mot marken när tårarna bildar ränder i hans nedsotade kinder.

- Jag kan inte! Joar skriker tills rösten spricker och axlarna skakar. Sinnet som ännu är kvar hos honom försöker trösta. Han ser upp framför sig, en öppning, han ser ett slut på tunneln. Synen ger honom styrka, något kallar på honom drar i honom. När han till slut kommer till branten på slänten där han sist såg sin mor och syster stannar han upp. Ögonen blir stora som vagnshjul och han tappar hakan till marken. En kupol som håller lågorna på avstånd står en gestalt som avtecknar en siluett, en flicka vars hår flyger runt som om hon stod i en tornado. Vid hennes fötter ser han något röra sig emot honom och han rycker ofrivilligt till innan han ser att det är Nero. En av deras draghundar, en svartvit varghund hans far räddat från förra vinterns dödande kyla. Han blinkar förvånande mot hunden som stannat framför honom och han känner den djuriska närvaron han tidigare hörde.
- Du kommer leva, rösten kommer från Nero och Joar vet inte längre vad han ska tro. Huvudet bultar och han förmår sig inte att röra en muskel. Nero nafsar i hans sönder brända tröjärm och börja dra honom mot flickan. När de väl är inuti kupolen förlorar han medvetande igen och det sista han ser innan det blir svart är flickans siluett mot lågorna bakom henne.

fortsättning i nästa nr...