Han vinkade till mannen att det var säkert att komma ner. John började att slita upp burarna en efter en med sin enorma styrka. Han tittade upp mot himlen när han kände något. När han tittade ner såg han att en liten pojke drog i hans hand. Så han satte sig på knä. Han frågade var är min mamma? Han tog fram kniven vilket fick pojken att ta ett steg tillbaka. Han ristade in ditt och mammas namn? Pojken sa, mitt namn är Jackob. John visste inte vad han skulle svara. Mannen såg också vad John skrivit. Han tog John i armen och ledde honom till en av burarna. En av armarna hade ett band på. Med stora bokstäver stod det. Till Jackob med kärlek Mamma. John tittade ner på golvet, något han inte märkt tidigare var att alla kropparna bara var skinn . Både John och mannen förstod just vad burarna var gjorda av. Mannen började att kräkas John gick fram till ett demonlik och började att sparka sönder det. Jackob närmade sig John igen och upprepade frågan. John visste att han inte hade tid att ta hand om alla barnen. Han kallade till sig fler Urgantonier. Alla barnen reagerade först med skräck men sedan lugn då de började att ge barnen mat. En av dem närmade sig John och frågade vad som hänt med ett uttryck av förskräckelse. Han drog honom till sig och viskande, berättade allt. Alla barnen gick till slut fram till John och upprepade Jackobs fråga. Han hade inte hjärta i sig att säga som det var som han tittade mot burarna. Så han ljög och sa till barnen att de måste följa med de här varelserna och att de skulle ta dem till sina föräldrar. John förstod att Peter inte kunde följa med honom längre. Hans minnen från Jorden hade nu kommit tillbaka. Som han fått sitt tal tillbaka. Så säger han med sorgsen röst, du måste stanna med din familj. Peter stod som fastfrusen tankarna rusade . Han visste inte vad han skulle säga. Till slut lyckas han med gråt stamma ta-ta-tack.

John öppnade sin portal igen. Han stirrade först bara på det starka ljuset som lyste upp rummet. Till slut tog han ett djupt andetag och tog ett steg fram. Han slog ner utanför en liten by. Han följde en lång och bred stenväg kantade av hus. Det som slog honom var att de här husen var intakta. Det såg ut som att deras ägare bara hade lugnt lämnat dem. Han tog sig i ett av husen. Han möttes av en tom hall med en trappa framför sig. Till höger låg ett gammaldags kök. John kunde se att den här byn inte hållt med i tiden. Som han kunde se en blå spis och ett träbord med två tallrikar och gråa foton på väggarna. Som John tittade på det så avbröts hans tankar av ljudet av någon som rörde runt en eldstad. John tittade bakom sig och såg ett långt rum bakom sig med jakt-troféer på väggarna och ett gevär. Men där stod en man och rörde runt i en eldstad. Han gick långsamt fram. Som John närmade sig så vände sig mannen om. Hans utseende såg föråldrat ut med grått hår och mustasch, långa svarta stövlar, hängselbyxor, en lång blå rock och plommonstop. Hans ögon var helt svarta. Som John närmade sig honom för att fråga hur han mådde så grät mannen och sa förlåt. Sen tog han tag i geväret och sköt John rakt i bröstet bara för kulorna att studsa av och träffa ett fönster. John lyfte upp mannen vars ögon nu började skifta färg mellan svart och blått. Med stort motstånd lyckades han få fram orden, han tvingar oss. Han pekade sedan upp mot ett berg. Himlen blev mörk igen och ansiktet kom fram. Det hånlog och sa ska du döda ditt eget folk? Som han sa det så såg John hur huset var omringat av byborna. John visste att han kunde med lätthet skära igenom dem. Men då han skulle skydda dem så slog han upp ett fönster och sprang igenom dem. Han började att springa mot berget längs en rak gata. Som han sprang kunde han höra hela byn bakom sig. Till slut nådde han bergets fot.