Hennes föräldrar blev något som hennes slavar, brukade hon skämta om. Det var för att de spenderade dagarna att hämta varma ostmackor. Hon hade dock lite kontakt med sina vänner från sängen via skype. De satt alla och pratade om sin dag. Mest så blev det om Mikaela och hennes skada. Hon berättade om hur otrevliga de varit inne på hennes nya skola. Hon hade svårt att sova om nätterna för stygnen sved. Hon kände att det enda positiva med benet var att få slippa åka ut till den skolan. Till slut hade det gått 3 veckor och det var dags för stygnen att komma av. Det var med nervösa andetag hon vaknade den morgonen. Hon kände sig mycket trött för hon hade inte sovit bra. Pappa fick gå upp och hjälpa henne att sätta sig i rullstolen. Hon ville inte äta något. Men hon fick höra av sin mamma att hon måste äta något innan de skulle åka. Så hon tvingade i sig en skinkmacka. Pga av rullstolen så kunde de inte ta deras vanliga bil. Utan dem fick ringa efter sjuktransport. Kort efter hon ätit och tagit sina smärtstillande så stod de framför transporten på uppfarten. Det var Sara som följde med. Då John skulle till jobbet och se till att Leo kom till skolan. Det dröjde inte länge till de stod utanför sjukhuset. Det var en stor hall som mötte dem vid entrén. Det var dock rätt tomt bara en disk vid receptionen och några stolar. Inom kort så blev de hänvisade till ortoped-avdelningen. På våning 3 sa tanten vid disken och pekade mot en hiss. Allt kändes sterilt och rent där. De blev hänvisade till ett litet väntrum. Till slut så blev hennes namn uppkallat. De följde efter ortopeden längs en lång korridor. Till slut så blev de hänvisade till ett rum. Hon blev ombedd att lägga sig på ett bord. Som hon lagt sig ner så tog ortopeden långsamt bort bandaget längs benet. Mikaela tyckte att det gjorde rätt ont som det togs bort. Till slut så var bandaget borta och hon kunde se sitt ben.

Hon kunde knappt känna igen det med alla stygn som stack upp runt knät. Kommer jag någonsin bli likadan som jag var innan. Ortopeden tog fram en sax och började klippa. Till slut så var de borta men hon kände ändå inte igen benet. Det var något som ortopeden kunde se. Det kommer bli bättre sa han. Dock kan du få svårt att gå närmsta tiden. Därför ska du få de här sa han. Vänt här så gick han iväg. Inom kort kom han tillbaka med kryckor. Hjärtat sjönk ännu mer. Men det var något hon inte visade. När de skulle gå kände hon ett plötsligt hunger. Så fort hon kom hem satte hon sig för att äta. Spencer mötte henne vid dörren. Men han betedde sig inte som vanligt han var mycket lugnare, som om han förstod att hon inte mådde bra. Hon hade fått tid hos en sjukgymnast när hon var där. Spencer satt bredvid henne och lade sitt huvud på hennes friska knä mycket försiktigt och tittade mot henne. Hon kände genast en tröst och klappade honom på huvudet. Dagarna kändes meningslösa, hon kunde i stort sett bara ligga i sängen och var regelbundet på smärtstillande. Hon kände bara ett stort mörker som hennes självständighet tagits ifrån henne. Hon kunde inte göra något själv. Hon behövde hjälp med allt till och med att bara gå på toaletten. Men något ljus fanns ändå i mörkret. Under sjukhusvistelsen så hade hon blivit förtjust i varma ostmackor. Så hon hade sina föräldrar springa och regelbundet servera henne och Spencer det. Han lämnade aldrig hennes sida förutom då han var tvungen att gå ut och göra sina behov. Det var mest Leo som tagit över den uppgiften. Nu var det till slut dags att gå till sjukgymnasten.

Det var inte långt bort och de kunde inte längre ta någon sjuktransport. Det var därför Pappa fick köra henne. Till slut stod de utanför en stor byggnad i tegel. Som de gick in så möttes de av en stor entré. Dock var den rätt tom. Det var bara en liten disk med en kvinna bakom. Det var inga före dem. Så Mikaela och hennes pappa gick fram och knackade på disken. Vi hade tid för Mikaela Johanson kl tre för sjukgymnastik sa han. Det var först då som tanten lade märke till dem. John kunde se att hon haft hörlurar på sig. Förlåt jag hörde er inte sa hon. Pappa fick upprepa vad han sagt om deras ärende där. Ni ska ditåt sa hon och pekade mot en dörr till vänster. De möttes av en lång korridor .De satte sig vid en liten soffa. John tittade mot en klocka på väggen. Han kunde se att dem var 10 minuter tidiga. Mikaela började känna sig uttråkad mycket snabbt. Hon tog en tidning från en hylla bredvid sig. Det stod Presspunkten. Hon började att kolla på vad som stod där. Något som fångade hennes uppmärksamhet var texten Ön från helvetet av David Andersson. Då hon alltid tyckt om en bra skräckberättelse så började hon genast läsa. Hon hann dock inte långt innan hon blev uppkallad. En kvinna i vitt mötte henne. Är du Mikaela, sa hon. Ja det är det sa hon. Följ med här då sa kvinnan. Hon leddes in i ett litet rum. Hon blev instruerad att lägga sig på en brits. Kvinnan tog tag i benet och bad henne att sträcka ut det. Hon försökte att göra som kvinnan sa. Men när hon försökte sträcka ut det så kände hon av en intensiv smärta i hela kroppen. Det var som varje sena skrek att hon skulle sluta. Så benet kunde inte sträckas långt. Gymnasten sa bara till henne att det var att vänta sig den närmaste tiden. Hon gav dem ett papper med övningar för benet. Hon sa till dem att dem skulle träffas varannan vecka för koll. De tittade på pappret det var mest bara instruktioner på hur benet skulle sträckas ut. Jag vet att det kan göra mycket ont närmsta tiden så jag rekommenderar värktabletter. Hon kände att hon fortfarande ville läsa Ön från helvetet. Så därför frågade hon gymnasten om hon fick ta en tidning. Bara en sa hon.

Med det sagt så åkte de hem. Hon satte sig med stor möda i vardagsrummet och slog på Tv:n. Hon startade sitt ps4 för hon ville se på Pirates of the caribean via Disney.plus. Att se på Jack Sparrow och hans äventyr får henne alltid att skratta. Tiden gick ändå rätt snabbt . Den gick bara åt till att träna benet. Att sträcka ut det var oerhört smärtsamt men nödvändigt. Något som ingen räknat med var att hon fick en fruktansvärd ryggvärk. Men till slut började det att bli lättare att sträcka ut benet. Hon kände sig dock mycket trött och generellt missnöjd. För att inte missa för mycket skolarbete så ordnades det så hon kunde arbeta på en gaming laptop som hennes föräldrar köpt. Något som slog henne var de mycket få ämnen hon fick, bara tre. Det var ytterst lite tyckte alla. Så hela familjen ställde sig frågan hur hon skulle komma in på nationellt program. Hon blev mycket nedstämd när hon såg sig själv i spegeln. Då hon inte kunnat träna och rört sig mycket lite så har kilona lagt på sig. Varje gång hon såg sig själv så kände hon än sorg och undrade om hon någonsin skulle bli samma Mikaela som innan. Hon kände dock en tröst i sin familj. De hjälpte henne genom månader av smärta. Varje gång gråten var i halsen kom Spencer och lade sitt huvud i hennes och tittade mot henne. Något i hans ögon sa,
jag är här för dig.

fortsättning i nästa nr...