”Det finns en hemlighet jag mest innerligt döljer i mitt hjärta; om ändock detta skepp alltid färdas till den plats det ska, vet jag inte vart detta skepp skall föra hän, mer än dit floden för oss, det vill säga.” Som vanligt skrev han i sin loggbok under dötiden; Rhenen var för tillfället behagligt lugn i sitt flytande, och så han bemödade sig med mer själsliga frågor. ”Om livet bara kunde flyta på lika enkelt som floden.” Avslutade han sitt inlägg, för att gå upp på däck. Vinden blåste därpå, och från relingen såg han att det som förväntat var lågvatten; de seglade precis in i Kamp-Bornhofen och skådade Burg Sterrenberg i fjärran:- Det var en präktig åsyn, om ändock den fyllde besättningen med olust.

De var nu bara en mil från Lorelei; den beryktade klippan som så ofta förtog unga sjömäns liv. Det var inte första gången han skulle våga sig förbi, och som konsekvens började han riten för avvärja den älva som så många befarade hemsökte platsen. Han signerade korset och viskade Lorican:

Jag binder till mig själv
den mäktiga styrkan i treenighetens åkallande
genom tro på trefaldheten
genom bekännelsen av enigheten
av skapelsens skapare

Därefter tog han över rodret från styrman, och förberedde sig för att navigera strömmen. I och med att de nådde Sankt Goarshausen skådade de alla med förväntan och fasa klippväggen uppå var hon satt. Och så fort de skådade henne kamma sina långa gyllene lockar, och hörde henne sjunga, så sjönk hjärtat i magen på dem. Hon var så vacker att inte ens solen vågat färga hennes kinder, och sången hon sjöng ekade ut över floden – hänförde dem till relingen. Somliga kastade sig över bord för att försöka simma i land, andra slet håret ur huvudet för att försöka få ut henne ur sina sinnen, och han själv han bara stod och stirrade.

Han kunde inte låta bli att undra om detta nu skulle utgöra slutet, och fann sig oförmögen till att röra sig från platsen där han stod. Hans blick mötte hennes, och hon log. Det var den mest skräckinjagande skönheten han någonsin hade skådat, hon var så vacker att det gjorde ont att se henne, och samtidigt som vartenda ben i kroppen på honom försökte få honom att springa därifrån, ville han ändå bara komma närmare. Inte för att det fanns någonstans att fly – strömmen hade tagit skeppet och förde det nu mot klipporna.

Han lyckades med nöd och näppe slita sig ur förtrollningens grepp, och sprang tillbaka till rodret. Svetten ven ur pannan medan han febrilt ryckte i det, och han började ropa befäl till sina män, men det var lönlöst; de stod alla som förhäxade. Ju närmare de kom desto högre hördes sången, han kunde inte urskilja vare sig orden eller melodin, men där den en gång varit hjärtskärande vacker blev den nu rogivande lugn. Han kände all spänning lösas upp i bruset från forsen, och så plötsligen hördes det skrovlande dånet från skrovet som gick på grund. Vatten forsade in över relingen och spolade bort hans män. Tiden var kommen.

Han skådade med förundran, och häpnade över åsikten han aldrig befarat sig bli tvungen till att se. Allting hände så snabbt. Brädorna krossades mot stenarna, och flisor flög vilt runtomkring. Trots att det var förgäves kunde han inte släppa taget om rodret, och han försökte desperat att väja undan den katastrof som redan hade inträffat. Han blickade upp och såg henne än en gång, fortfarande leendes mot honom. Fartyget hade redan börjat sjunka, och vattnet vätte hans fötter där han stod. Han skänkte det sista av sin besättning en blick, och sveptes iväg av vattenmassan som vällde in.

Medan vattnet fyllde hans lungor så såg han henne stå inför honom, hon sträckte ut sin hand mot honom, och han sträckte ut sin i tur, men en ström tog tag i honom och förde honom ner i djupet. I sina sista stunder fann han blott mörker och tystnad, och hans sista tankar placerades på dem som han nu lämnade bakom sig, och hur många det var som hade gått samma öde till mötes. På gränsen mellan liv och död hörde han henne viska en sista gång, ”I Guds ögon är vi alla misstag.”

Han vaknade upp på en strand nedströms från den fördömda klippan en viss tid senare; strömmen hade fört honom dit, och man hade utfört den besynnerliga riten för att rädda ett drunkningsoffer. Han hade förlorat allting förutom sitt liv, och det stod nu en skara folk runtomkring honom i beklagande förundran över hans öde. ”Jag såg henne” sade han och tillade, ”Jag såg och hörde henne.” Han var inte den första som överlevt detta öde, och skaran förstod mycket väl vem det var han talade om. Det var ingen som visste varför hon gjorde som hon gjorde.