Movitz: Jag har läst på mig lite om psykologi och det här.
Bob: Det har du.
Movitz: Jag tror att jag är psykotisk.
Bob: Det medför ganska säkerligen att du inte är det.
Movitz: Men om jag slutar att tro det så blir jag väl det då?
Bob: Så du menar alltså att alla som tror att de inte är psykotiska, är psykotiska?
Movitz: Jag menar om man granskar oddsen så…
Bob: Vilka odds?
Movitz: Du menar att dem ska ha lyckats få allting helt rätt, ingenting om bakfoten, bara ren och skär verklighet rakt igenom?
Bob: Det vore väl fortfarande tämligen problematiskt att utgå från att psykos borde vara utgångspunkten?
Movitz: Varför då?
Bob: Om slutresultatet av att folk accepterar att de är psykotiska blir att de inte är psykotiska, så är det väl till samma effekt?
Movitz: Jag har en röst i huvudet jag lyssnar på.
Bob: Är det till förfång för dig eller dina medmänniskor?
Movitz: Den säger att jag är psykotisk.
Bob: Vilket du bevisligen tror på.
Movitz: Blir jag mer eller mindre psykotisk av det?
Bob: Hade det gjort dig glad om vi konstaterade att du hittat det perfekta ekvilibriumet och lämnat det där?
Movitz: Ja, men det är inte poängen.
Bob: Jag tror faktiskt du kan vara psykotisk nu.
Movitz: Varför då?
Bob: Ja det här är i alla fall mig till förfång.
Movitz: 2|0 till psykosen.
Bob: Du pratar inte med fler röster då va?
Movitz: Jo så klart.
Bob: Men det är den som säger att du är psykotisk som får dig till att tro att du är psykotisk.
Movitz: Fast jag är ju inte psykotisk.
Bob: Du trodde väl att du var psykotisk?
Movitz: Betyder väl inte att jag har rätt väl?
Bob: Nej visserligen.
Movitz: Jag tror att jag är psykotisk men vet att jag inte är det.
Bob: Därför att du tror att du är psykotisk.
Movitz: Precis!
Bob: Jag vet inte riktigt vad jag ska tro.
Movitz: Jag tror på saker jag inte kan bevisa i alla fall.
Bob: Och jag verkar försöka bevisa saker jag inte tror.