Namn? Wilmer sa Wilmer. - Certifikat? Han tog ett ordentligt tag om huvudet och lyfte det över axlarna. Det duger sa vaktspöket. Han svävade lugnt in på borggården och försökte umgås. Där var folk från olika tider. Den ljuvliga doften av rutten fisk var i luften. Han kände igen några spöken som spelade kubb. De använde skelettbitar som pjäser och en stor pumpa var kungen.
 - Hej, får jag vara med, frågade Wilmer? - Javisst sa den vita riddaren. Du kan vara med oss. Vet du vad Wilmer, sa riddaren, det konstigaste hände mig för ett par dagar sedan. Jag var ute och svävade min vanliga kvällspromenad. Då jag kom över en grupp med levande. De använde ett hus som brasa och det var massa konstiga röda bilar omkring. Råkade släcka deras brasa när jag svävade förbi. Jag trodde de skulle bli jättearga på mig, brasan var ju imponerande. Men istället blev de så glada så de till och med tackade gud. Jag förstod ingenting så jag bara svävade därifrån. Det där lät som att du släckte en brand med din kalla vind. Riddaren kliade hakan och tänkte efter. Jo det var nog en eldsvåda, plötsligt fattar jag glädjen. Deras lag gick det rätt bra för. Motståndarna var blinda då de tappat ögonen i den olycka de dog i. En klocka ringade och det var dags för kvällsmat. De svävade in i den stora salen. Nu fint dekorerad med spindelväv och gamla svarta bord med mögel. Det var fullt med fantastisk mat på borden. Ögon marinade i rutten mjölk, rutten fisk och kyckling. Det fanns även utgången öl.

Hugg in! Hördes en ekande röst säga. Så Wilmer och de andra började ivrigt att äta. Ingen av dem behövde längre mat eller dryck egentligen. Men de åt och drack för det smakade så gott. Värden för årets träff, slottets fru Katarina Bielke, tog ordet. - Först på nattordningen så har vi att frivilliga skriver upp sig för 3-kampsturneringen imorgon. Nummer två är att bestämma vilka som ska dela spökgemak för natten. Nummer tre, att betala medlemsavgiften som höjts till tre ruttna fiskar. Maten i köket är inte gratis. Nummer fyra är att några frivilliga får hjälpa svarta riddaren att hitta sitt huvud som han har tappat bort. Hon nickade mot svarta riddaren som satt och bäljade öl genom hålet mellan skuldrorna. - Så har vi några frivilliga för huvudjakt? Ingen räckte upp handen då svarta riddaren hade varit något av en skitstövel under allas dagar på spökskolan. Då väljer jag ut en av er sa Bielke. Du Wilmer. Han utbrast, men jag vill inte! Och han vill nog inte tappa huvudet tre gånger per natt. Han suckade för sig själv. Han skrev upp sig för 3-kampen. Till sitt förtret fick han även dela gemak med honom för natten. Han frågade vita riddaren. Kan vi byta plats? Nä jag har hemsökt samma hus i 600 år med honom. Nu slipper jag honom för en natt. Jaja sa Wilmer. Han vände sig till svarta riddaren var hade du huvudet sist? Men han ryckte bara på axlarna. Han förstod snabbt att detta skulle bli svårt. Att hjälpa ett blindstyre att hitta sitt huvud när han inte kommer ihåg var han lade det sist. Så han höll riddaren i armen som de sökte igenom markerna. Allt från de mörka fängelsehålorna till matsalen. Bielkes spökgemak fick de inte sväva in i. Det enda stället de inte letat var bron de fick korsa vid porten. Wilmer tänkte, är det inte där ger jag upp. Som de två spökena letade där såg de något konstigt. Ljus kom från en av de konstiga lådorna de levande använde för att ta sig omkring. Han kunde se Laxton stå skrivet på lådan. Wilmer kisade lite med ögonen. Han kunde se att det var några män som höll i någonting. Så försiktigt svävade de dit i sina osynliga former. När Wilmer kom närmre såg han att männen hade riddarens huvud. Han ändrade sig till sin synliga form.

Han kunde se att en av männen bar en stor sak över axeln med ett slags glaslock på framsidan. Han smög sig upp bakom dem. Han var lite blyg. Men han tog mod till sig och harklade sig lite högt för att få männens uppmärksamhet. Som de vände sig mot Wilmer så blev dem lika bleka som han. Wilmer frågade dem lugnt. Ursäkta mig mina herrar, det där en bekants huvud. Kan jag snälla få tillbaks det? Männen blev helt gröna och vita i ansiktet. Han upprepade frågan, kan jag snälla få tillbaka huvudet? Efter han inte fick något svar så suckade han och tog själv huvudet från marken. Han satte den på den vita riddarens huvud. Det tog ett tag för honom att fästa huvudet ordentligt. 

fortsättning i nästa nr...