Röken är tjock, ögonen svider och de börjar bli svårt att andas. Truls leder hästen igenom den övertända gården, halvt springande och hostade. Det sitter en gammal tant med sin man över knäna på hästen, båda är svårt skadade och behöver hjälp så fort som möjligt. ‘Jag ser inte ett smack! Hoppas vi kommer ut ur det här levande!’. Truls vågar inte säga något högt men hans tankar skriker inuti huvudet. Svagt kunde gruppen höra ett hundskall som blev allt starkare, hästen känner direkt igen skallen och börja leda Truls emot ljudet. Som ett spöke har Lolo kommit upp på motsatt sida av Truls så att han nu hade ett djur på vardera sida som ledde honom igenom den tjocka varma röken.

 

Både Truls och Molly hade svårt med andningen och de sökte sig så nära marken som det gick för att få renare luft. Vinden hade inte varit på deras sida alls och efter många hårda vindar hade den piskat på elden så att den nu var gruppen hack i häl. När Joar väl såg siluetten av sin far mot lågorna kände han hur vinden vände mot honom och paniken steg. Taro skällde på avstånd och signalerade sin ankomst. Med lättnad såg han sin båge och hans koger fyllt med pilarna han med mycket möda gjort helt själv. Han surrade av hunden och skickade tillbaka honom mot lägret och satte sedan av mot sin far, mot de heta lågorna.

 

‘Jag måste hjälpa Truls och sen måste vi fly! Tuva, du måste skydda mor och namnlös! Jag tror på dig!’ tänkte Joar och skickade sina tankar efter Taro mot sin syster. Han ökade takten och sprang så fort som hans ben klarade av med ett hjärtat fullt av oro och desperation.
 Tuva såg på sin mors rygg och oron växte i kroppen. Idun svängde häftigt runt och såg direkt i Tuvas ögon, “Vi måste härifrån!!” skrek hon samtidigt som hon snubblande tog sig ner för slänten som omringade lägret med bäcken på motsatt sida. Hon kunde riktigt känna hur blodet rann ur hennes ansikte när hon såg rök pelaren som steg från platsen där hennes mor just stått.

 

Tuva’s händer började skaka och hon såg ner på dem, knöt dem hårt och skakade på huvudet för att rensa huvudet. Dottern började nynnade en vaggvisan hennes mor alltid sjöng när hon var liten, sången gjorde henne lugn och fick henne alltid att känna sig trygg men också självsäker och stark. Inuti Tuva’s sinne började ett universum av varm energi runt som hon koncentrerade sig på. För att försöka lyssna med sitt sinne så långt hon kunde mot Joar mot sin far.
 Idun såg genom hennes ögonlock att det började lysa som om stjärnor tändes och fick Tuva att lysa inifrån. När hon vände upp ansiktet mot sin mor lös ljuset starkt och pulserande som hjärtslag, guldbitarna i hennes bruna öga pulserade i en varm glittrande röd guldnyans och Idun visste vad detta innebar. Tuva såg mellan sin mor och platsen där rökpelaren nu blivit större utan att sluta nynna. “Jag älskar dig, mitt barn gör ditt bästa, jag vet att du klarar detta. Jag ska försöka få alla våra saker till den djupaste delen i bäcken, sen måste vi fly med flickan!”.
 Hon avslutade orden med att pussa sin dotter i pannan och en ensam tår föll ner i Tuvas hår, sedan skyndade hon bort mot vagnen. Först selade hon de hundar som fortfarande var fast i vagnen och med hundarnas hjälp fick hon ut pulkan i vattnet och till hennes glädje höll den sig flytande. Sedan kopplade hon bort de blöta hundarna och surrade deras linor på vagnens stöttar för att få hjälp att dra ner även den i vattnet i hopp om att vattnet skulle skydda mot lågorna.

 

Guldet i Tuva’s ena öga började glöda av ljus samtidigt som hon började gunga i takt till melodin som hon nu börjat sjunga högre. Modern såg mot henne och såg på avstånd att hon koncentrerade sig så hårt att det såg ut som om hon svävade ett par tum från marken och håret hade rest sig från hennes axlar av kraften som ångade ur varenda por på huden.
Syskonens krafter skrämde ovetande men Idun hade uppfostrat sina barn att använda sina krafter för att göra gott och litade på dem med sitt liv. Detta gjorde dock inte moderns känslor att beskydda sina älskade små var mindre.
 Hon sprang runt och sträckte sig upp i vagnen för att lyfta ner flickan men tvärstannade, flickan satt upp och stirrade på Tuva med stora ögon.
“Du är vaken”, stammade Idun. Flickan nickade långsamt utan att släppa Tuva med blicken. Idun skakade lätt på axlarna och sträckte sig efter henne igen, “Kom, vi måste fly från infernot. Det är på väg hit!” Idun’s panik fick flickan att vända sig mot henne och lutade sig mot de utsträckta armar. Hon slog sina smala armar runt Iduns hals när hon väl landat i hennes famn. Idun strök en hand över hennes korpsvarta hår och viskade i flickans öra, “Kan du inte stå så bär jag dig, men jag måste lossa hundarna så de kan fly med oss. Kan du stå?” Försiktigt försökte hon sätta ner flickan på sandbanken bredvid Tuva men hennes ben var svaga och hon föll till marken. Tuva sneglade igenom ögonfransarna och sträckte ut en hand mot flickan för att ge henne trygghet i det rådande kaoset.

 

Flickan såg storögt först på hennes ögon och sen ner längs armen vidare till hennes utsträckta hand innan hon tog den i sin egen. Innan deras hud snuddade vid varandra bildades det en grön energi gnista med ett lätt sprakande ljud. Idun hoppade till av både ljudet och den gröna färgen som nu lös från flickans smaragd öga. Hon hade trott båda ögonen var lika färgade men nu när det ena lös som om solen fanns bakom syntes det att de andra ögat var mer mossgrön i färgen med ljusgröna flagor som Tuvas guldskimmer.
 Flickans beröring fick Tuva att slå upp ögonen i chock och stirrade på flickan. Energiflödet som for från flickan blandades med hennes egen. ‘Så här starkt hade jag aldrig känt energin de vuxna kallar Ernangy inte heller hade den varit så följsam med min vilja, vem är du egentligen?’ Tuvas tankar avbröts när hon såg de gröna ögonen. Flickan höll koncentrerat blicken fast på Tuva utan att blinka, sen viskade hon med både röst och tankar “Var inte rädd, låt mig hjälpa dig och sjung högt och låt din sång leda till tryggheten”. Tuva gapade men nickade sedan tog ett djup andetag började hon sjunga högt och hennes röst var en gåva från gudarna. Så vacker och mjuk men ändå så kraftfull.

 

Idun hade nu försiktigt tagit sig närmare flickorna. Hon kunde knappt tro sina ögon, hon såg flödet av energi vidga och nu omslöt de båda flickorna vars ögon glödde. Hon tappade nästan hakan när hon såg en slinga av Tuvas sång leta sig fram mot Truls och gruppen ute på ängen.
“Du leder alla hit, är det verkligen klokt?” orden var knappt hörbara i Iduns torra strupe men flickan flyttade sin blick från Tuva och såg henne rakt i ögonen och en röst hördes inuti hennes huvud, flickans röst.
 ‘Var inte rädd, jag och Tuva skydda oss från faran’. Utan att flickan rört läpparna hade flickan berört hennes sinne och talat, Idun kände igen beröringen mot hennes sinne så väl att hennes ögon blev blanka och på samma sätt svarade hon. ‘Du är en Erryer ett barn född i strålen precis som mina barn, hon pausade, jag ska lita på dig du namnlösa, barn från gudarna’. Flickan blinkade som svar och fäste återigen blicken på Tuva som nu hjälpte henne till stående, hon la sin arm runt Tuvas nacke och axlar som stöd.

 

Röken som blåste över dem var varm och tjock , en av hundarna hostade till och flickan sinne vidrörde Iduns,’ kom närmare oss vi kan göra det lättare att andas’ Idun gjorde som hon sagt och skulle precis kalla på hundarna när hon förvånat såg att de redan smugit så nära flickan att de alla vidrörde henne med någon del av kroppen. Tuva tog sin mors hand utan att varken sluta sjunga eller släppa blicken från platsen där hennes bror försvunnit.
 Plötsligt snubblade en asksotig Lolo ner för slänten flämtande och svedd i pälsen, Idun rusade fram för att dra ner honom i vattnet men från ingenstans hörde hon tunga stapplande steg och såg hästen Molly försöka ta sig ner och Idun kasta sig med Lolo i famnen ur vägen för att inte bli nedtrampade. “Flickorna, ta er närmare flickorna!!! Hon skrek men hennes röst hördes knappt bland sång, trampande fötter och vrålet från den härjande elden. Idun kände en sinnes beröring och skrek ut med sitt eget, ‘ Joar, jag ser inte Joar någonstans’! Svaret som kom var inga ord utan känslor, Tuvas känslor och de var oroliga.

 

Genom dotterns känslor förstod hon att alla fortfarande var för långt ifrån den trygga barriären de lyckats bilda av deras gemensamma Ernangy och Idun började fösa gruppen närmare tryggheten. Hon föll sedan på knä och slog armarna runt sin man som låg framför fötterna på Tuva, tårarna som runnit hade gjort fåror i hennes ner sotade ansikte när hon så på flickan och bad med både röst och sinne “O du namnlösa, stråle barn, hjälp min son, rädda Joar jag hittar honom ingenstans bland de andra!”.
 Med både röst och sinne som vidrörde allt levande sa flickan” Vi sökte, vi fann och vi skyddar Joar men om livet finns kvar kan jag inte säga då elden är för stark men till mig talar Lolo som såg honom falla och kände att livet fortfarande fanns hos honom.” Alla såg på henne djur som människa och alla var likväl imponerade som rädda.
 “Håll ut Joar, släpp inte livet. Vi är snart tillsammans igen.” Tårarna strömmade ner för hennes kinder medan hon såg elden förvandla träden vid kanten av gläntan till aska men den stannade åtminstone där då släntens gräs bara böjde sig av kraften men förblev gröna.

 

Ute på ängen låg Joar med ansiktet mot marken med armarna över huvudet som för att skydda sig från de heta lågorna, “Tack vare Tuva så kom far i säkerhet, jag hörde henne, följde hennes röst men jag föll och foten gör så ont att jag inte kan resa mig.” Joars röst var sprucken och hes av tårar och rök, han hostade häftigt, kämpande för att få luft. ‘Rädda mig snälla, jag vill inte dö!’.
 Plötsligt kändes det inte längre som om huden skulle smälta av värme, förvånat såg han försiktigt upp och fick se ett grön ljus som var blandat med Tuvas guld sken och en beröring mot sitt sinne från någon han inte kände igen. Beröringen tog sig igenom hans försvar och en viskning flöt in i hans sinne, ‘vi fann dig, vi hjälper dig, Joar månens son, du måste leva.’ Innan han hört alla ord förlorade Joar medvetandet.

 

Flickan som var den som vidrört hans sinne kunde inte avgöra om han andades men litade på sin vän från djurriket och för första gången sen hon vaknade var hon säker på något, hon ville rädda pojken som räddat henne, ‘Nej jag SKA rädda honom’ tänkte hon. Med den tanken släppte flickan Tuvas hand och la full koncentration mot de håll som Joar befann sig, Tuva såg på flickan fortfarande sjungande, när hon började sväva en liten bit över marken.
Hennes hår stod rakt ut och bildade en svart gloria kring hennes bleka ansikte och Tuva kände att flickans Ernangy i blev mer påtaglig.
 Ljuset från flickans glödande öga var nu så stark att det såg ut solen genom en äkta smaragd. De närvarade såg att även flickans andra öga nu hade börjat ge ifrån sig att ljus som hela tiden ökade i styrka men färgen som börjat skina var inte grönt som hon trott. Det var inte bara en färg utan alla färger, hela universums alla färger, färger ingen trodde fanns. En skyddande barriär hade bildats runt allt i gläntan men en slinga tog sig ut genom Tuvas sång ut på ängen och Tuva förstod att flickan kämpade för att göra en liknande barriär åt hennes bror.

 

‘Jag hoppas att vi klarar detta, elden är så stark men du namnlösa verkar vara starkare än någon annan Erryer jag sett.’ Idun såg på Tuva precis som om hon hört vad hon precis tänkt, så kände hon en bekant beröring i sitt sinne, hon tillät beröringen komma närmre och hennes mor talade utan att röra på läpparna, ‘ Du måste tro mitt älskade barn. Tro på era krafter, tro på flickan som gör allt för att skydda oss. Hjälp henne med din egen Ernangy, skydda Joar och hjälp oss alla att överleva! Du, min vackra dotter är starkare än du kan tro, du klarar detta.’ Moderns beröring chockade Tuva men hon reste sig, tog flickans hand och började sjunga på ett språk hon inte visste att hon kunde.
 Flickan tog tag i Tuva och med gemensamma krafter höll de uppe de barriärer som höll elden på avstånd. ‘Sluta inte andas vad du än gör, du blåögda ge inte upp.’ Flickans tankar och starka känslor skickades ut till alla i närheten, även till Joar hoppades hon. Ingen visste säkert om han fortfarande levde men hon tänkte inte heller ge upp att kämpa. För att livet fortfarande skulle behållas på jorden, för familjen, djuren men framförallt kämpade flickan för pojken som räddade
hennes liv.

fortsättning i nästa nr...