Utan att säga något fäste han den stora kniven under armen la hagelgeväret i hölstret och svärdet i skidan. När John fått på sig rustningen så slogs han över hur lätt den kändes. Den kändes som ett andra skinn för honom. Urgantoniern sa, den rustningen består av Stjärnjärn. Från en fallande stjärna som landat här. Var är vi? frågade John. Urgantoniern sa jag heter Saturnium och vi är på planeten Nexus. Som de konverserade så avbröts de av skrik. De sprang ut i korridoren. De kunde se hur klor trängt sig in i väggarna. Med en enorm smäll så flög taket bort. Vad som tittade ner på dem var två enorma demoner. John tittade närmare på en av dem. Han kände en enorm vrede då det var samma som dödat Davidson. Som den andra demonen med glädje plockade upp flyende Urgantoniska barn och slängde dem i en enorm säck. En av dem ser John. Den försökte med ett fasansfullt vrål spetsa John med sina enorma brinnande klor. John förstod inte varelsens syfte först så han hinner inte skydda sig från smällen. Med ett enormt dån flyger han genom den enorma korridoren. John kände en enorm ilska när han såg förödelsen omkring sig. Han kunde se de enorma klorna komma mot honom igen. Han kastade sig upp. Han tog i klon och slängde sig upp på varelsens arm. Han tog fram hagelgeväret och skjut ut kroken som träffade demonen rakt i ögat. Den började skrika av smärta. John tog snabbt ut kniven och satte tillbaka i fästet. Johns krok drog honom genom luften till demonens ansikte. John kunde klättra upp på demonens skalle. Han tog fram svärdet och körde ner i huvudet. Med svärdet i handen hoppade han ner till marken och svärdet skar upp demonen från huvudet till klövarna. Det låg blod ben och inälvor överallt.

Demonen med korgen hade nu sett vad som hänt. Den rasade fram mot John med ett ryt. John slet ut svärdet och kastade det mot sin attackerare med ett hugg så skars demonens huvud av och föll död till marken. John kunde se att ingen i säcken skadats av det enorma fallet. Som de tog sig in i de stora salarna igen. Solanus sa, vi tackar dig för du räddat våra unga. En unge går fram och kramar om hans ben. Solanus säger du ska posteras över ditt gamla hem för att vaka över det från djävulen. Om du behöver hjälp från dina bröder och systrar så behöver du bara be om hjälp.

Nutid
Som John stod i tunneln så tänkte han, bröder och systrar jag behöver er nu. Genast öppnades en blå portal och 20 Urgantonier steg fram alla klädda i rustning och var beväpnade med spjut. Alla reagerade med skräck först. Men alla förstod till slut att de inte var farliga då den stora mannen inte dödat dem. John sa till människan, så länge de vaktar era familjer kommer ingen åt dem.
 Med det sagt så sa barnfamiljen ett hjärtfyllt hejdå. Harry sa till mannen att en lång resa stod framför dem. De tog sig upp till marken för att se den nu förstörda staden. Himlen ovanför dem hade nu fått formen av ett grinande ansikte. Ansiktet såg ut att vara från en humanoid varelse med mänskligt huvud men horn vid öronen. Harry sa vi måste hitta ett plan. Vi måste till Brandenburg flygplatsen. Åt det hållet, sa Harry och pekade nerför en gata. Det är 10 mil härifrån vi behöver en bil. Det är raka vägen åt det hållet. Utan att säga något lyfte han upp mannen i sin famn. Han började att spring i omänsklig takt till Harrys förvåning som de susade förbi alla ruiner. Efter en timme var dem framme vid sitt mål. När de tog sig genom dörrarna så mötte dem av en skräckens syn. Vad som en gång varit en plats fylld med liv var nu ett helvete. Byggnaden var full av de varelserna vilket fyllde Harry med skräck trots mannens närvaro. I den stora lobbyn så hade varelserna fångat in människor. De hade dem förvarade i stora svävande burar långt uppe i taket. Harry tyckte att burarna till sin fasa såg ut att vara av mänskliga ben med varje hörn dekorerat med stora dödskallar. Harry och John såg att burarna var fulla av små barn. Dem var helt nerblodade. Harry kunde se att de precis genomlidigt ett helvete inget barn skulle uppleva.

John och Harry kunde se att dem var nedblodade och rödgråtna vissa var katatoniska medan andra frät och bad om att deras föräldrar skulle rädda dem. Både John och Harry drog slutsatsen att föräldrarna var dem blodiga lik som nu fyllde golvet. Rösten hördes igenom varelserna. Den sa att de skulle sparas till att resten kom. John gjorde en handgjest att mannen skulle stanna var han var. En av demonerna tog fram en bok den sa att det nu var dags. Som han började läsa. Så öppnades en enorm röd ring. Harry fylldes av skräck igen som dem mest mardrömsliknande monster började att stig igenom. Men dem här var inte klädda som de han sett tidigare. Han drog slutsatsen att de tidigare bara var förtruppen och att de var värre. De såg att vara en blandning av människa och lejon. De var klädda i enorma rustningar. De hade enorma kattliknande klor, som från ett lejon men mänskliga ansikten. De hade enorma tassar men mänskliga armar deras hjälmar såg ut som att de bara var urholkade skallar. De var beväpnade med enorma glödande svärd. Mer och mer av de varelserna började att komma ur portalen. Med ett snäpp började alla burar att långsamt sänkas mot marken där varelserna stod och väntade. John hoppade nu ner från övervåningen där han sett allt. Med en enorm duns så skapade ha en liten krater så byggnaden skakade. Alla stannade upp och bara stirrade på honom i fem sekunder. Så hördes rösten igen. Jag trodde att min lakej hade lyckats döda dig och din förbannade farbror, döda honom. Varelserna började nu att långsamt gå på bakbenen mot honom med svärden som lyste upp lokalen. John återigen den enorma ilska så hans ögon vidgades och hela kroppen vibrerade. Han tänkte att om allt hans liv skulle handla om, att döda demoner så skulle han med glädje göra det om han kunde stoppa såna här. Med ilska så tog han själv fram sitt glödande svärd. Fem av varelserna gick mot honom. Han visste att den boken måste förstöras för att portalen skulle stängas. Så han sköt ut två granater över demonerna axlar. De flög i midjehöjd med demonen som höll boken och med en smäll så
exploderade dem.

fortsättning i nästa nr...