Han satte sig tvärt upp. Han tyckte han se ett par ben i ett hörn. Han spärrade upp ögonen. Han såg hur benen sakta började röra på sig. De klev fram ur skuggan. En liten flicka klev fram, han blev så rädd så han blev stel. Hon såg transparent ut men tydlig. Han kunde urskilja ansiktet som var helt blått och svullet som det legat i vatten. Hon var klädd i en gammaldags klänning som var helt dyngsur. Skepnaden gick mycket sakta fram till sängkanten. När skepnaden stod bredvid honom så lyckades han få ur sig vem är du? Han fick inget svar skepnaden log tillbaka och neg innan den försvann i tomma intet. Han kunde inte fatta vad han upplevt. Så han satte sig upp vid sängkanten och nöp sig själv så hårt så det blödde. Han klev upp då han tyckte han kände något vått. Han bara gapade då han tänt. Han kunde se blöta fotspår från två små fötter leda upp till där skepnaden stod. Det här kunde inte varit hans inbillning förstod han nu. Han såg ett blinkande ljus bredvid kläderna som han tittade bakåt såg han att datorn var på. Märkligt tyckte han då han var säker på att han stängt av. Han lyfte upp den för att stänga av. Då fick han se en ny fil. Nyfiket öppnade han den.

Det var en bildfil. Han öppnade den och såg att den togs från bredvid kläderna. Han kunde se sig själv och sängen. Han kände en kyla längst ryggraden då han tyckte sig en mänsklig form som liknade ett barn vid sängänden. Han började skaka. Han kände sig så vilsen så han la upp bilden på facebook med titeln, detta är inget skämt vad ska jag göra!? Han skickade den även till sina föräldrar. Han gick fram till dörren för att kolla om den var ordentligt låst vilket den var. Han torkade av fötterna och lade sig ner igen för att försöka sova. Trots att han var vettskrämd så lyckades han faktiskt somna. Han kände ett visst lugn när han drog över täcket. Han vaknade nästa dag. Han gäspade och undrade vad klockan var. Så han tittade på fickuret efter en stunds letande hittade han den. Den var sent på eftermiddagen. Han steg upp och klädde på sig vilket inte var det lättaste då han inte var så van vid sådana här kläder. Det var nu den 11:e april. Han ville verkligen se replikan av Marconi rummet. Fast var det var visste han inte. Så han funderade på hur han skulle hitta det som han vankade av och an. Han förstod att det inte kunde vara hans inbillning längre. När han gick hörde han ett plingande från rummet. Som han tittade såg han att det var datorn. Han tog upp den och såg att hans föräldrar ringde. Som han tog emot samtalet så visade hans pappa upp en bild. Den var sådan där gråvit . Det var en bild på ett barn i gammaldags klänning. Barnet var otäckt lik det han såg natten innan. Såg barnet ut så här ? frågade pappan. Peter kritvit i ansiktet, kunde bara nicka. Var hittade du det fotot? Frågade Peter, det har jag aldrig sett förut. När jag såg bilden du skickade så kom jag att tänka på det fotot sa Pappan. Din mormor visade det en gång för mig när jag var liten. När du skickade bilden så letade jag fram fotot bland hennes saker. Vem är bilden på? Frågade Peter. Det är på din mormors-mormors syster. Det var hon som dog 1912. Då var det henne som besökte mig igår. Ja det tror jag också sa pappan. Han tittade på en liten textremsa i hörnet. Margareta-Elizabeth Andersson tionde maj 1912. Han fick seriöst kalla kårar. Fast han lugnade sig och tänkte att andarna säkert inte ville illa. Han gick ut för att hitta replikan av Marconi-rummen.

Han fick till slut fråga en kille i personalen han stötte på i korridoren. Han frågade killen var Marconi-rummen låg. Killen guidade honom till övre båtdäcket. Till slut stod han utanför rummen. Fast det var ett gult rep vid tröskeln. En guide förklarade att folk hade vandaliserat replikan innan. Att höra det gjorde honom oerhört arg. Guiden förklarade att telegrafisterna Harold Bride och Jack Phillips hade fått stränga instruktioner att låta bli utrustningen om den bröts ner. De skulle vänta på en Marconi-ingenjör på land för att laga det. Hade Bride och Phillips inte spenderat hela natten innan förlisningen till att laga det så hade de inte kunnat nå Carpathia som kom till passagernas räddning. Jack Phillips överlevde inte den natten. Peter slog en blick på de stilla träfigurerna som föreställde operatörerna. Han undrade om de förstod att de var med att rädda 700 människor.
Som han begrundade figurerna kände han en kall hand på axeln. Som han tittade såg han två män stå bredvid honom. De avgav en konstig atmosfär som att de inte riktigt hade där att göra. De tittade mot figurerna med nyfikna blickar. En av dem sa tyst, såg vi verkligen ut så? De vände sig mot Peter och tackade honom och sedan försvann. Han vände sig till guiden. Såg du männen bredvid mig? Vilka män? Sa guiden. Han ställde en fråga han visste svaret på vilket kändes märkligt.

Det var nu den 11:e april. Precis vid midnatt så skulle de passera vraket. Han hade i stort sett gjort allt han velat på skeppet. Han gick tillbaka till sin hytt för att leta fram blombuketten . Han lade den på sängen för att ha den redo. Han gick ner till skeppets frisör för att klippa sig. Han ville se respektabel ut. För de skulle hålla en minnesceremoni för offren som skulle börja två timmar innan midnatt. Vid klockan 10 så var han på plats på däck. Personalen sa vi tillägnar detta skepp till dem som trodde de var på väg till ett bättre liv. Så läste de upp namnen på alla 1496 personer som dog. De var färdiga vid midnattsslaget. Han tog sig sorgset fram till relingen. Han kastade buketten i vattnet. Vad gör väl en blomma egentligen? När han tittade ner på vattnet så kände han en kall hand på axeln igen. Han tittade och såg alla de transparenta personerna han träffat på. Edvard Smith, Jack Phillips, Harold Bride och Margareta. Smith sa, tack för att du minns oss men en blomma är ingenting. Om du vill visa respekt för oss så ber vi dig att försvara dem som inte kan försvara sig själv vare sig levande eller död precis som du försvarat oss. Snälla lär andra att göra som du. Med tårar lade Peter handen på Smiths, jag ska. Andarna log mot honom och försvann sedan upp till himlen. Han gick sedan ut i livet och gjorde sitt bästa för att hålla löftet om att försvara dem som inte kan försvara sig själv och lära andra att göra likadant.