Johan tittade upp på telefonen. Under hela resan tillbaka så hade den ringt. Men han kunde inte ringa tillbaka innan. Han blev förvånad då det var dolt nummer. Det gjorde honom lite misstänksam. Men han tänkte inte på det så länge. Sam ringde och undrade om Johan sett Sara. Hon som undersökt de återkomna. Till det svarade han nej. Nu ringde det dolda numret igen. Han svarade tveksamt. Det var Sara i andra änden. Hon talade med en rädd ton. Vi måste träffas sa hon. Hon ville inte säga varför. Ok sa Johan, var då? Hon lät som hon inte visste vad hon skulle svara. Men till slut sa hon. Vi möts nere vid hamnen. Johan satte sig i bilen. Han började köra. Han körde genom torget förbi museet. Han stannade när han nådde en parkering. Där var hinder för bilar så han fick gå. Det var väldigt varmt så han blev svettig när han gick. Han visste inte vad han skulle tro. Han nådde slut stadens pir. Där stod Sara och tittade ut över havet. Hon såg ledsen ut. Hur mår du, frågade Johan. Jag har förstört allt, sa hon gråtandes. Vad menar du? Frågade Johan. Hon lade fram ett papper och lade det på ett bord. Det var ett blått papper med en cirkel på. Vad är det här sa Johan. Det här är våra liv sa hon. Det är mitt fel att de döda kommit tillbaka. Nu blev han rädd. Vad fan sa du, sa han. Inte så högt svarade hon. De satte sig under ett parasoll. Hon tittade sig om. Titta däruppe, ser du planet sa hon. Hon pekade mot ett flygplan i luften. Du ser det vita strecket efter. Ja sa Johan. Det finns gränser mellan de levande och dödas värld. Jag har rubbat den gränsen. Rubbat, hur då? Genom radiovågor har jag startat om hjärnan på de återuppstigna.

Charles kände sig förvirrad. Var han än tittade kunde han se kvinnan. Han kände sig förvirrad. Han lämnade stationen han måste ta sig hem. Han började vandra när en polisbil svängde upp. Sam klev ut och undrade vad han höll på med. Jag måste hem! Min fru väntar på mig. Jag måste hem. Du är förvirrad, sa Sam. Du måste följa med. Nej, nej skrek Charles. Han motade ett slag mot Sam som lyckades väja undan. Du tvingar mig sa han. Han tog fram el-pistolen. Han sköt Charles i ryggen. Så han föll skakandes ner. Sam satte handbojor på honom. Han drog med honom till polisbilen och satte honom i baksätet. Han körde honom till stationen och satte honom i en cell. Charles fortsatte skrika, jag måste hem. Sam tyckte det lät hjärtskärande. Men han var övertygad att det var hans fantasi. Vad annars kunde det vara. Charles bankade. Han tittade på väggarna som förändrades. De förvandlades till en färg av brunt. Rummet förändrades. Det utvidgades. En grammofon hördes. Han tittade sig om. Bredvid honom satt en kvinna i en vit kjol. Its a long way to Tipperary. Kan du ta barnet? Sa kvinnan. Han tog emot ett litet knyte med en bebis i. Han tog fram en pappersbit. Han pratade om att besöka en släkting i New York. Men att det skulle bli en lång resa till Southampton. Så han pratade om en båtresa till Southampton. Nästa bild han fick var en lång landgång till ett enormt skepp. Han kände en enorm saknad. Han måste härifrån. Han skakade gallret febrilt. Han kunde inte förstå varför världen såg så annorlunda ut.

Men han tänkte ut en plan. Han var lång och smal. Han hade några mynt på sig. Ovanför honom så var det en lucka med ett galler. Men bultarna till gallret var formade lite som hans mynt. Så han väntade till natten. Då var dem flesta poliser hemma. Men det fanns två för att hålla vakt. Men de hölls distraherade. För en fick rycka ut på ett larm. Den andra satt vid en dator och var fokuserad på den. Så han tog ut ett mynt och lirkade tyst upp gallret. Efter några minuter så var gallret borta. Han klättrade tyst upp och kröp i ventilationen. Till slut nådde han upp till en luft trumma. Han tryckte bort den och klättrade upp. Han befann sig uppe på taket. Det var ingen hög höjd, runt 5 meter. Så med viss tvekan så hoppade han. Han flög ner med en duns. Det gjorde ont men inget var skadat och han var ute. Så han började traska. Månen sken brett som han vandrade ner för gatan. Han vandrade förbi stadens torg. Han satte sig ner på en bänk för att vila lite. Det var rätt ansträngande med den flykten. Men efter några minuter så var han uppe på fötter igen. Han fortsatte gå. Han tittade upp, stjärnorna tittade ner mot honom. Han kände en lycka nu skulle han äntligen få återförenas med sina älskade. Den konstiga drömmen skulle snart vara över. Han skulle snart få ta sin familj till New York med Titanic. Så han skuttade fram. Till slut stod han utanför sitt hus på Clark Street nr 1. Han gick fram till dörren. Men han ryggade till lite grann, dörren såg annorlunda ut. Den skulle ju vara brun men den här var vit. Han försökte öppna dörren men den var låst. Charlotte kan du öppna?. Han knackade. Men ingen svarade. Så han knackade. Till slut öppnade en kvinna. Vet du hur mycket klockan är? Vem är du, var är Charlotte. Vem fan är de,t sa kvinnan. Han trängde sig förbi kvinnan. Han sprang in i vardagsrummet. Han höjde handen för att tända fotogenlampan som var i taket. Men han kände ingenting. Han tittade upp. Där var ingen lampa. Rummet badade i ljus. Kvinnan hade tryckt på en vit knapp så kom ljus fram. Vem är du, sa kvinnan. Han tittade sig febrilt om. Han tittade tills han såg ett svartvit porträtt. Han tog upp det . Där var det en bild på han själv, Charlotte och hans lilla dotter Edith. Hans tankar avbröts när han hörde Johans röst. Han och Sam drog ifrån honom bilden. Tack för du ringde sa Sam till den skakade kvinnan. Sam hade blivit varse om vad som hänt vid kyrkogården. Han skrek i polisbilen jag måste hitta dem. Johan sa det till slut, de är döda. Du är död, någon annan bor där nu. Sydney började skratta jag är inte alls död ser du väl?. De körde han till kyrkogården. Solen började nu gå upp. De gick ut ur bilen. Du måste se det här sa Sam. De gick bland gravstenarna. Titta där. De pekade på en grav, Charles p Sydney 1863-1912.