Det var måndag och han försov sig än en gång; han visste inte riktigt om det spelade någon roll när eller hur han jobbade därför att det hade aldrig riktigt framgått, och så han var någorlunda förvirrad över huruvida han ens borde bry sig. Men rutin tyckte han ändå om och för det var det beklagligt att försova sig. Han tog medicinerna och satte på kaffet och läste nyheterna och förberedde sig för arbetet; han kunde inte riktigt avgöra om han mådde bra eller dåligt och som konsekvens förmodade han att han mådde bra i och med att han inte mådde så pass dåligt att han mådde dåligt. Det var i vilket fall som helst en viss grötaktighet till hans tankar, som om någon hade dränkt allt i sirap. Men vad fanns det att skriva?

I sitt hjärta erinrade han hur det kändes att vara kär – om det fanns någonting han levde för, var det kärleken, men med åldern hade dem många misslyckade förälskelserna förvandlat den till någonting otympligt och skräckinjagande. Kvinnor var honom skrämmande av anledningen att dem erhöll makten över hjärtat. Men det var någonting vackert med åtrån, det tyckte han, därför att även om den var vidlyftigt luftig, var den likväl det enda som verkligen skänkte substans till tillvaron; att längta var att leva. Men numer räknade han sina upptåg på samma sätt man räknar ärr. Ensam som han var, var det föga annat som gick att göra.

Det finns två sorters personer:- De som säger att det finns två sorters personer, och dem som inte gör det. Han trodde att det fanns en nästintill metafysisk distinktion emellan människan som hade förmågan till att betrakta tillvaron ur linsen av vad som kunde vara och människor som enbart betraktade vad som då var; att välja att se vad som hade kunnat vara är att välja besvikelsen och uppgivelsen och längtan – att gång på gång ha naiviteten tillintetgjord av faktum. Och så fanns det ju även människorna av ödet besparade smärtan av tillvarons egentlighet – obegripliga tolkien:eska alver som dem var, likt naturväsenden som överträffade gott och ont som medel till ett ändamål blott den hypotetiska skaparen kunde begripa sig på. Han kunde inte förstå huruvida deras lott var att beklaga eller avundas, därför att vilken mening bar livet utan smärtan från att leva?

I den innermesta mörkaste vrån av sitt hjärta bar han ett visst förakt gentemot människan som inte lider, därför att för en människa att skåda mänskligheten utan att lida, det kunde inte vara annat än ett tecken på misantropi och ondska. Det fanns en likgiltighet i lyckan som inte var bister, därför att livet är en bister affär. Döden är alltid där och den kommer närhelst det behagar den, och vad finns det att rättfärdiga dess existens?- Faktumet att den förekommer är det enda den har till sitt försvar, och så vad kunde den vara om inte fullkomligen ond? Det enda positiva han förmådde sig konstatera om döden var det faktum att livet för det mesta inte var bra nog för evigt liv att vara lockande, om ändå han inte visste om detta var på grund av faktumet att livet alltid slutar med döden.

Vemodet var honom som en gammal vän, det var kontrasten emellan livets alla färger; ytan varpå meningen reflekterades. För honom fanns det någonting obegripligt i den hypotetiska människan utan olust, därför att han kunde inte bedöma huruvida den vore en demonisk ängel eller ängelsk demon. För allt den var värd var glädjen smaklös; den spottade verkligheten i ansiktet och snöt sig på egentligheten – med hänsyn till misären var den som ett hån. Om det var kul med glädje var det vackert att lida, och skönheten skattade han högre än lyckan. Det fanns någonting beständigt i skönheten, likaså i lidandet.

Dagen passerade förhållandevis snabbt och han skattade sig själv lycklig över det. Kylan hade kommit och vädret var klart, frost klädde marken och blänkte i solskenet. Han hade inte gått ut. Trots att det var vackert fann han ingen inspiration däri, och det sörjde han. Dikten förblev oskriven. Han försökte men det gick helt enkelt inte; det besynnerliga med otillräckligheten är det faktum att den alltid finns där – det finns inte en stund vari människan fullkomligen räcker till det hon borde. Och så dök frågeställningen oundvikligen upp om till vilket ändamål det var människan fanns; det var en frågeställning han fann ointressant, av anledningen att vilket faktumet nu än var, var det oundvikligen oberoende konstaterandet. I sitt hjärta trodde han ändock att det var för godhetens skull människan existerade. Varför kunde han dock inte besvara.

Dagen rörde sig mot sitt slut och dem luftiga funderingarna gav vika för mer profana frågeställningar; vad skulle han egentligen äta? Han hade sin mealprep redo så det fick lov att bli chili. Det var ännu en dag utan frukt för mödan, ännu en dag av skrivkramp. Han mikrade maten och åt den. Kruxet med att leva är dess många måsten; han skattade sig lycklig att det snart var dags att sova i alla fall. Vad morgondagen bar i sin väntan både visste han och inte visste, därför att om så den skulle bli precis som dagen innan, fanns det en chans att den inte skulle det.