Det var fredag när han vaknade och det var honom en besynnerlig blandning av lättnad och vemod däri; å ena sidan var helgen mer ofta än inte välkommen, och å andra sidan ledde den likväl alltid till att det blev måndag igen. I sitt hjärta längtade han efter att inspirationen skulle komma över honom igen, men den hade blivit honom svårfångad med åren. Han utförde i vilket fall som helst sin morgonrutin: Medicinerna togs, kaffet dracks, duschen duschades, tänderna borstades, och så var han än en gång inför det blanka papprets bistra verklighet. Det var sällan han verkligen tänkte på saker och ting, därför att tankarna hade alltid kommit till honom vare sig dem var önskade eller oönskade.

Allting hade honom blivit intetsägande på något vis, det var som om världen en gång hade haft en själ, och nu var den död, men han kände ingen sorg. Ironin kom över honom att det var mycket han skulle kunnat göra för att få lov att känna sorg där och då; sorg var bra för poesin. Besynnerligt som det var, sörjde han det faktum att han inte kände någon sorg – det var ändock en tyst och stum sorg han kände; en sorg utan någon talan eller anspråk – vacker men oanvändbar. Det fanns en ironi i faktumet att det krävdes en anspråksfull känsla för att kunna skapa någonting vackert, när det var fult med anspråk i sig. Det var som om att skönheten inte kunde existera utan sin motpol. Men hade han verkligen någonsin lyckats med att skapa någonting vackert?

Att ta del av ett verk är att inleda en kamp emellan det och en själv – att ställa dess sinnesstämning, budskap, och omfång mot det som råder inombords, och ett bra verk det vinner. Således existerar det någonting fundamentalt våldsamt i skapandet, i det att vad det faktiskt utgör, är ett försök att överrumpla åskådaren. Han kunde inte låta bli att komma att tänka på makt som konsekvens; fanns det mer till livet än makt och dess lekar? Han hade aldrig strävat efter makten att göra mycket mer än att skapa – han som en gång hade mätt sin vanmakt i promille. Men till vilket ändamål var det egentligen han skapade?- Att förstå sig själv eller göra sig förstådd? Existerade det ens någon skillnad? Funderingarna var många och han kunde inte riktigt fastställa mycket mer än att det tillstånd som rådde var det som råda skulle.

Det existerade en fundamental skillnad emellan att existera och att finnas, därför att, att finnas, det gjorde man genom det andra. Existerade gjorde man på egen hand. Det var fult att existera tyckte han, om likväl det var vad han mest gjorde. Illamåendet kom över honom och han kände sig illa till mods därtill, han kunde inte undgå känslan av att det var någonting fundamentalt odugligt med honom, därför att vad var tanken värd utan handling? Det var honom en ständig gåta huruvida det var att agera att tänka; å ena sidan bestod det av en materiell interaktion av samma metafysiska natur som alla andra, men ändå var den bara kännbar i dess effekt på egentliga handlingar; sedermera var det ju problemet med fenomenologin med. Om man så kunde läsa någons tankar så hade dem varit tvungna att bli översatta till språk för att bli förstådda – det var helt enkelt omöjligt att förnimma någons tankar som om dem vore ens egna. Ensamhetsprincipen – var det vad det betydde?

Han funderade på att skriva en text om psykisk ohälsa, men mängden efterforskning det skulle krävt avskräckte honom något – för den delen hade klokare sinnen sagt mer och bättre än vad han själv skulle kunna förmå sig att göra, och så han satt där uppgiven och stirrade ut i intet, och intet stirrade tillbaka in i honom. För vad det var värt kände han sig i alla fall inte ensam. Han gick ut och tände en cigarett, det var en ful vana. I fjärran klädde molnen skyn och allt var bistert grått, vinden härjade vildsint och bladen hade alla blivit löv; det var i skilsmässan från trädet som bladen blev till löv – tänkte han. Han inhalerade röken innerligt och suckade ut den. Det var någon timme kvar på arbetsdagen och skrivkrampen var mer som ett anfall. Han saknade sin ungdom något, om än han var ung hade han varit yngre. Han försökte i alla fall, om föga det var värt, var det väl ändå värt något.