Han tänkte tillbaka på springandet. Det var inte mycket njutande av semestern men han fick motion åtminstone. Så det var ju positivt tänkte han. En röst hördes via en högtalare. Alla gäster skulle försöka ta sig till bungalow nr 1 nere vid stranden. Han tittade ner. Han kunde se det. Men hur skulle de ta sig dit . De kunde ju inte bara spatsera ner. Att klättra var inget alternativ, ett snedsteg så var det slut. Han tänkte och tänkte. Ett oljud hördes. Han visste inte vad det var. Det lät som en kyrkklocka. Karin utbrast, tack du jobbar snabbt. Men oavsett vad locka det bort det mesta av zombierna. Det var tur. De såg inte någon bättre chans. Så försiktigt öppnade de dörren och gick ut. Karin tog med sig en stekpanna för att försvara sig med. När dem kommit till hissen så kände Karin en hand på axeln. Hon tittade sig om. Deras granne stod där. Var ska ni sa hon? Karin och Cole utbytte blickar. Sedan tog Karin sats och slog till henne i huvudet. Vi säger att hon var en zombie sa Cole. Det låter bra. De tog sig försiktigt ner till entrén. Där var bara en zombie. Så Karin drämde till den så hårt så att huvudet lossnade. Den här var ju kul, vi kan inte stanna va? Nej det kan vi inte! Sa Cole.

De smög sig längst de nu tomma gatorna. De nådde till slut där de skulle. De knackade. Cole var på riktigt dåligt humör. Hur vet vi att ni inte är som dem? Hördes en röst säga. Vi knackar din idiot, sa Cole. Otrevligt men ok sa rösten. Dörren öppnades kort därefter. De steg in. Det var som ett litet hus. Det hade ett litet kök, vardagsrum, sovrum och badrum. En man i röd tröja och täckt i tatueringar satt vid en radio. Bredvid låg en man. Han var täckt av bitmärken men helt opåverkad av det. Mannen som satt vid radion pratade om att de behövde föras till havs igen. Tack sa han till slut. Han reste sig och sa till alla skräckslagna människor. Goda nyheter, hjälpen är på väg. Men det kommer dröja tills imorgon innan de kommer. Ser ni sängen, sa mannen? Och pekade in i sovrummet. Ja, sa alla. Perfekt, för den är min. Var ska vi sova? frågade en tant. På golvet, sa mannen. Ett bankande hördes på dörren. Är du en av dem, Frågade mannen. Nejs! Nejs!. Försöker du säga nej? Jasch, sa rösten. Mannen förstod att det betydde ja. Så de släppte in henne. Det var deras dryga granne. De förstod varför hon pratade så konstigt. Det saknades två tänder och läppen var helt svullen. När hon såg Cole och Karin spärrades hennes ögon upp. Vi trodde du var en zombie. Det fanns inget mer att göra nu än att vänta. Karin ville sova fram till morgondagen. Så hon vände stekpannan mot sig själv. Hon somnade snabbt. Cole tog den och gjorde samma sak.

De vaknade dagen därpå med en hemsk huvudvärk. Det var ett hemskt oväsen. Mannen sa till dem att det var dags att åka. Så de steg alla ut. De såg enorma fordon. Mannen sa till dem alla att stiga in på baksidan innan zombierna kom. Snabbt efter så hördes hasande. Så en man i grön rustning sprang fram. Han höjde ett skjutvapen mot zombierna och började skjuta. De föll i druvor. Efter att alla var ombord satte han sig med. Det dundrade sedan iväg. Fordonen gick ner i vattnet och körde. Cole satte sig bredvid mannen. Han var nyfiken. Han tyckte att mannen såg bekant ut på något vis. Han tittade på ett nummer på mannens rustning ,117. Hans ögon spärrades upp. Heter du John, sa Cole. Ja sa mannen och jag är den som är med i alla videospel. Coolt sa Cole. Han var ett stort fan av Halo. Kan jag? Frågade Cole och tog fram mobilen. Ok, sa mannen och lutade sig framåt för att komma med i bilden. Han höll upp peace-tecknet. De togs till ett fartyg som tog dem till en flygplats. Inom en vecka så var de tillbaka igen. Det första Cole gjorde var att marschera in på huvudkontoret till Svenska spel och kräva återbetalning. Men fick höra att han skulle lyssnat på villkoren. Återbetalning är ej giltig pga av zombieinvasion. Han gick sedan hem och gjorde kortet till bild på skrivbordet i datorn. Så han åtminstone fick en cool bild från resan.